Nej, detta blogginlägg handlar inte om TV-tittandets vara eller inte vara utan handlar mer om att ett föråldrat förhållningssätt till verkligheten sätter p för utveckling och förbättring. Jo, och så klart handlar det om skolan och verkligheten som skolan befinner sig i. Och som vanligt blir det inte fokus på en enda tanke utan ett flertal som åtminstone i min hjärna hänger ihop. Hoppas de hänger ihop i din också.

Sämre resultat i skolan – som förväntat

Jag läser ur Corren 29/9 2017:

Niondeklassarnas studieresultat går åt fel håll. Färsk statistik visar att både andelen gymnasiebehöriga och snittbetyget har försämrats sedan i fjol. Resultatet förvånar Skolverket. ”Vi har vridit och vänt på siffrorna men ingen hittar en förklaring till resultaten”, säger enhetschef Jesper Brohede.

17,5% (19.000 individer) lämnade grundskolan i våras utan att vara behöriga till gymnasiet visar det sig. Resultatförsämringen syns i ALLA grupper. Oavsett vad det har varit innan är det alltså sämre nu 2017. ”Trots” alla insatser då. Den enda förklaringen man mäktar med att spekulera i är att lärarna har blivit hårdare i sina bedömningar eftersom det ju förts en debatt om betygsinflation. Men va f…

Det är precis som med Monty Pythons papegoja. ”-No, no, ‘e’s uh,…he’s resting.” ”-No no he’s not dead, he’s, he’s restin’!” Eller är den helt enkelt död. ”‘E’s passed on! This parrot is no more! He has ceased to be!” Att försöka ens hävda att den traditionella skolan fungerar är lika dött som att påstå att stirrande på tråkiga TV-program bara för att det inte finns något annat att göra är utvecklande, eller lika dött som att säga att ”vi brukar ju titta på TV efter kl 19 så då gör vi det oavsett”.

Jag vet inte om jag ska behöva förklara det uppenbara men en av anledningarna till de försämrade resultaten är de motivationsförstörande betygen, en annan på fokuset kring lärarens magiska egenskaper, andra är klassrummet, lektionen, schemat och proven. De ständiga proven, de långa dagarna och stressen, ohälsan, otryggheten – och då sammantaget den icke-fungerande traditionella formen av skolan i sin helhet. För att prata TV-språk då: Dagens elever tycker inte att Bosse Larsson är varken underhållande eller särskilt vettig. De tittar inte på Aktuellt och inte ens Sportspegeln lockar. Inte ens deckarhistorier eller repriser på klassiska filmer går hem. Tyvärr.

I en helt annan värld pågår en utveckling

Jag fortsätter att förvånas över Östersunds framfart i fotbollens Europa league, nu senast vinst hemma mot Hertha Berlin med 1-0. Deras framgång har även nått den internationella pressen. Här tar CNN ett rejält grepp kring vad som händer i ”sub-arctic” Östersund. Tydligen gör spelarna något kulturellt varje år t ex en konstutställning eller som senast då Svansjön blev ”offer”. Varför utsätter sig folk som varken kan måla, sjunga eller dansa för detta? Och varför kommer 1500 pers för att titta på det (och skratta får jag förmoda)? Jo, fotbollslaget tränar mod och kanske även personlig utveckling. Målet med allt de gör är alltid att vinna fotbollsmatcher så det är strunt samma om man inte kan sjunga perfekt. Syftet är att få ihop gruppen från (Sverige, England, Nigeria, Gambia, Komorerna, Ghana och Irak) så att man får ett team där alla jobbar för alla för lagets bästa. Tränaren är väl insatt i ledarskapsprinciper och EQ. Alla har individuella mål och sedan har laget och organisationen mål också. Vinner laget så vinner individerna, ägarna – kommunen, alla!

Så tänker jag på där jag jobbar idag, kring alla ”galenskaper” som hänt på jobbträffar (vid sidan om konsultuppdragen). Vi blir också tränade i mod, vi ska ställa upp på att bli filmade när vi ska dansa i grupp, göra en haka ihop, killar ska prova på att dansa pole-dance, vd-n blir ständigt utklädd med udda dräkter, man kan hitta på vad som helst i princip eftersom det stärker gruppen och bidrar till många skratt och obetalbara stunder ihop. Så kan man bygga ett framgångsrikt företag ihop med toppresultat som följd.

Vi är alla individer men vi vill gärna jobba ihop

Och jag tänker på gamification, vad det egentligen är och fick tips om denna artikel (tack David Tivemark) där en del av gamifications tydliga grundpelare synliggörs nämligen roller:

• Playern – Någon som förstår ”spelet” och går igång på snabba belöningar och feedback.
• Socializern – En person som är där för att umgås med andra och som trivs i gruppen.
• Philantropist – Denna person jobbar för ett högre syfte, att få vara med och skapa något större än en själv är viktigt.
• Disruptor – Denna person vill försöka hitta genvägarna och ”sabba” spelet. Ifrågasätter och kan vara kreativ i sina försök att hitta nya vägar.
• Achievern – En person som vill utvecklas och se resultat. Att få visa upp priser och framgång är viktigt.
• Free spirit – Någon som vill gå sin egen väg, utveckla egna idéer och få utlopp för kreativitet utan att bli hindrad.

Hur stödjer arbetsplatserna dessa roller? Vissa roller är väl helt onödiga på en arbetsplats? Eller nej, det är ju så vi INTE kan se det. Människor är olika och rollerna är bara ett sätt att dela in ”spelare” i hur faktiskt människor är. Så vill man ha ett framgångsrikt spel, se till att alla roller får sina belöningar i rätt takt. Samma principer gäller på en arbetsplats. Och tänk, samma principer gäller på en fotbollsplan. Gå igenom listan och sätt dit namn på fotbollspelare så får du se. Och tänk igen, samma roller finns i skolans värld.

Tänk om…

Skolan, denna mentala koloss på lerfötter som först nu, när lärarbristen börja te sig omöjlig att hantera, börjar att hitta vägar framåt som tidigare aldrig undersökts. Hur ser det ut med team-building i klassrummen? Minimal, man ska tävla individuellt mot varandra, och man ska se till att den sociala hierarkin blir skriven i sten. Man får ”lön” baserad på sin sämsta prestation och kan man inte hantera ”reglerna” och formen på verksamheten får man en diagnos (om man har tur) och extra stöd. Här finns bara plats för ”Achievern” och ”Playern”. Tänk er detta i ett fotbollslag. Tänk er denna belöningsstrategi på en arbetsplats. Tänk om det fanns ett Fotbollsverket där träningar sätts upp enligt ett schema med betyg och bedömningar och prov på detaljer stup i kvarten. Vi skulle tappa dem som t o m gillar att spela fotboll, och föreningar utanför verkets domäner skulle spela i hemlighet på nätter och på fritid istället och lägga ner 0 energi på verkets idéer.

Och ändå, att bara belöna ”Achievern” och ”Playern” och att göra det i skolans nuvarande form tycker man i regering och riksdag och på Skolverket är en optimal form för verksamheten – år efter år, årtionde efter årtionde – i princip hur mycket det än kostar i utanförskap, psykisk ohälsa eller ”nya” reformer utan nytta.

T o m ungdomsfotbollen har breddmål, att behålla så många spelare så länge det går. Man anpassar sig till spelares nivåer och försöker se till att laget fungerar socialt och under match. Vissa slutar eftersom andra idrotter kanske lockar mer eller upptäcker man annat roligare. Men i skolan… där kan man lägga av att både träna, spela och bry sig, men kvar ska man sitta och vackert spela med i samma idiotiska spel, även om man tillslut lär sig hata det.

Kvar ska man sitta och titta på lärar-TV:n i timmar varje dag oavsett om man vill eller inte. Jo, den är ju interaktiv trots allt. Eleverna kan fråga allt om Bosse Larsson eller Morden i Midsomer nästan närsomhelst under lektionen.

Det finns lösningar – och ändå inga

Jag förstår inte hur denna skoltankekoloss fortfarande finns kvar år 2017 och försvaras in absurdum fortfarande. Det är som om det bara finns en och endast en form av lärande: stol, lektion, lärare, prov, betyg och ett schema och en plan som styr allt. Allt annat är irrelevant, det spelar ingen roll om resultaten blir sämre, om ohälsan ökar eller om lärare slutar eller om unga inte vill bli lärare. Det blir lite reformer om att vi ska ha mindre klassrum (fast det är en omöjlighet), vi föräldrar ska skapa studiecirklar för att kunna hjälpa våra små med läxorna, eller måste vi helt enkelt ha mer betyg, ända ner i förskolan. Ja, eller skoluniformer kanske? Och mer ordning och reda, då, definitivt.

Det är vad den ledande politiska intelligentian kommer fram till varje valperiod. Inte nån tanke på något annat.

Och i TV-världen då finns det bara en fåtölj, en TV, en kanal och en programtablå? Nej, det finns lika många kanaler och lika mycket media som det finns möjligheter att utveckla lärandet – 24/7.

Det finns företag ”ute” i samhället, t o m föreningar och fotbollslag som har fattat grejen som vet hur man uppnår resultat och skaffar sig konkurrensfördelar. Och det finns skolor som trots allt fungerar trots att de är bakbundna av en föråldrad skollag och av ständiga fullständigt förödande politiska dekret och ”reformer”.

Samspel och individanpassning är ingen motsättning

Innan jag slutar vill jag tacka alla engagerade lärare och rektorer som sliter varje dag och som gör ett otroligt jobb med våra unga, tack även alla föräldrar och unga som stretar. Det är inte er jag gnäller över. Lärarna skulle behöva mer egentid på jobbet och få chans att samarbeta mer och få full frihet att nå mål utan omöjliga krav och scheman uppifrån – det är trots allt så att unga och människor i allmänhet vill lära och vill lära i hela livet. Eleverna likaså, de behöver jobba ihop och med individer med samma förutsättningar och helst intressen som jackar in i skolans värld. Med teknik kan vi idag skapa de lärmiljöer som finns så alla får det alla vill ha: en skola i världsklass som är inriktad på framtidens samhälle. Nycklarna till framgång är mer samspel mellan skola och samhälle, indvidanpassning, digitalisering, gemensamt ledarskap och en framtidsfokus som genomsyras av en värdegrund som utgår från eleverna och deras nu och framtid.

TV-kannans tid är förbi, vi väljer själva numera utifrån varje individs behov och intresse. Låt oss hoppas skolan närmar sig det tänket och utan att tumma på kunskapsmålen –  snarare finns det möjligheter att både utöka och utveckla dem med ett förändrat arbetssätt och med en förändrad syn på våra unga.

Kategorier:betyg, debatt, Lärarbristen, personlig utveckling, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande

Etiketter:Skolan