Idioti vs idioti – värt att snacka om?

Jo, denna text som har kapat en hel helg för mig och som jag spontant avfärdade som dravel. Min text i vanlig text det andra i BOLD.

Computer-Guy-Facepalm

Kritiken mot den så kallade flumpedagogiken används i skoldebatten för att avleda kritik mot den marknadsstyrda skolan. Jonas Linderoth menar att det snarare handlar om två sidor av samma mynt (red.).

Mm, inga kommentar där förutom min egna rubrik (red.).

Med mindre än ett år kvar till Sveriges riksdagsval börjar tonen i skoldebatten höjas. Något som även innebär att det regelbundet publiceras ledare och debattartiklar som kritiserar pedagogiska arbetsformer . Det kan knappast råda något tvivel om att utbildningsvetenskaperna under de senaste decennierna sett en rörelse där ’lärande’ framhållits på bekostnad av ’undervisning’. En rörelse som inneburit att individualiserande arbetsformer där eleven skall vara självstyrande betonats.

Och här börjar haveriet redan. Nån klutt av människor tycker tydligen att lärandet är mindre viktigt än det som lärare ska hålla på med – undervisning. Och sedan då en nyans av felaktighet där ”individualiserade arbetsformer” glider över till ”självstyrande”. Två olika begrepp som betyder helt olika saker boxas in i samma lilla låda. Och ingen (som vet nått i klutten) kan tvivla på det faktumet. Jo, den andra ”blobban” tvivlar nog rätt friskt på att ”individualiserade arbetsformer” är samma sak som ”självstyrande

Det finns all anledning att ifrågasätta grundvalarna för denna rörelse, inte minst hur den påverkat såväl skolpolicy som konkreta systemreformer. En sådan kritik hade kunnat blotta hur nedskärningar och höjda effektiviseringskrav på lärare (från förskola till högre utbildning) lanserats och sålts in som ‘innovativ pedagogik’.

Eh, grundvalarna finns ju inte ens och OM det funnits en rörelse som vill detta ovan felaktiga. Och sedan så ”kritiken” mot denna ”rörelse” hade kunnat ”blotta” allt fel med skolan istället för att utveckla densamma. Felet med skolan är den s k ”innovativa pedagogiken” att elever ska hitta s k ”individualiserade arbetsformer.” Något har sålts in till skolverket tydligen och jag ser ingen leverantör direkt. Nån har sålt in denna idé förmodligen med vinster på Cayman-öarna eller via nån annan ö.

Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.

Detta i början av skollagen som genomsyrar hela förbaskade styrdokumenten är tydligen fel då.

I Sverige har kritiken av denna rörelse dessvärre kommit att ingå i ett politiskt debattformat. Istället för ett avtäcka hur läranderetorik utgjort en teoretisk överbyggnad för förändringar av det svenska skolsystemet används kritiken mot de pedagogiska arbetsformerna för att ge carte blanche åt en fortsatt utbyggnad av Sveriges marknadsstyrda friskolesystem, utökade effektiviseringskrav och tveksamma anställningsvillkor för lärare.

Och tar vi då ”kritiken” som jag menar är författarens egen mot allt ovan speciellt citat från skollagen hamnat i ett debattformat. Dvs ”kritiken” ska inte ens behövas att debatteras. Motsatsen till skollagen-citatet är sanningen som tyvärr har ifrågasatts. Istället för den magi som ”läranderetorik” skulle kunna ha gjort mirakel har man bett marknaden att utröna om om det finns idéer andra än den befintliga verkliga skolan. Man har gett så att säga ”carte blancheoch gett alla tillåtelse att göra vad som helst? Nej, friskolor följer både skollag och styrdokument och de som inte gör det får stängas ner helt enligt lag och ordning. De utökade effektiviseringskrav hör självklart med ihop med friskolereformen – ”Kan ni göra det bättre och billigare? Kan ni leverera bättre elever? Även utan lärare eller med lärare som är redo att flytta när det vill?” Kritiken mot den traditionella skolan används för att motverka den nya alltså? Jo, go figure.

Skolans problem görs till en fråga om individers kunskapsteoretiska antaganden, inte en systemfråga.

Eh, jo själva systemfrågan handlar ju just om framtiden och antaganden om den. Systemfrågan att lärares auktoritet och skolan som en allomfattande anläggning som får ska matas in i och sedan matas ut ur är förlegad. Oavsett idéer till höger och vänster, oavsett reformer hit och dit, så handlar det alltid om samma sak. I alla tider. Vuxna ska överföra vad de kan och unga ska ifrågasätta detta. Det kommer unga och tonåringar ALLTID att hålla på med. Och vi vuxna kan ha ett vettigt eller orimligt eller oböjbart förhållningssätt. Det är bara att välja. Traditionellt sett så har vi varit idiotiska i detta speciellt vad gäller skolan. ”-Ge dom vad de tål. ”, ”Låt dem upptäcka det sociala helvetet, det stärker bara.”, ”Låt dom svettas, de ska veta vad vi upplevt”, ”Livet är ingen dans på rosor.”, och ännu värre och nu kippar jag efter luft…

puuhhh, andas in… andas ut… andas in, andas uuuuuut…

”-Livet ska inte vara roligt.”

Tillbaka till eländet.

Borgerliga debattörer och ledarskribenter kan därigenom använda kritiken mot pedagogiska arbetsformer i partipolitiska syften. Genom att skapa en selektiv pedagogisk idéhistoria där tankegods från Dewey och Vygotskij kombineras med vulgärtolkningar av postmodernism tecknas en bild av att det handlar om ett vänsterideologiskt projekt vilket benämns ’flumpedagogiken’.

Jo, Björklund använder sig av den påhittade kritiken för att fiska röster och boxar in det till #flumpedagogik. Och att individer ska ha sin frihet är vänster tydligen. Inte moderat, inte liberalt. Att elever har en röst och vill göra som de vill är vänster. Det är ett projekt tydligen som folk har hållit genom ett antal år med (s)-styre har utfört – fast de inte har gjort det alls, jobbet alltså. Globaliseringen och hela västvärldens utveckling, teknologiutvecklingen, Internet, hela den globala ekonomin, Kina, Asiens fabriker etc har sett till att vi har en sjuuuuukt hög levnadsstandard jämfört med alla andra regioner på jorden. Men vi ska alltså tänka på Dewey och Vygotskij och fundera på vad ”vulgärtolkningar av postmodernism” skulle kunna betyda. Dravel.

För att den politiserade berättelsen skall fungera utelämnas oftast det inflytande som det sena nittiotalets teknikoptimism hade på de arbetsformer man vill kritisera. Här var tankefiguren, som idéhistorikern Thomas Karlsohn påpekat, att framtidens så kallade kunskapssamhälle krävde att skolan helt bröt med sina traditioner. Inflytelserika teknikoptimister såsom Seymour Papert vid MIT, var i första hand inspirerade av individualkonstruktivismen och närliggande teorier inom en mer kognitivt orienterad pedagogisk psykologi.

För att ytterligare påvisa den felaktiga hypotesen används här tekniken eller då mer modernt uttryckt – digitaliseringen som verktyg för att inte kritiken kommer fram. Digitaliseringen – detta troll – som ständigt har förföljt skolans utveckling. En s k ”tankefigur” och ”individualkonstruktivism” som hela dem globaliserade världen har haft nytta av, SPECIALISERINGEN av kompetenser, ”du bryter kolet och gör jag gör grafiten”, ”jag odlar skogen så hugger du den”, ”jag tar hand om trät och gör den till en massa”, jag gör papper så skriver ni på det!” Vi är teknikoptimister, alltså. Jo, jag tror på teknik och mänsklig utveckling både genom teknik och inre utveckling med den. Uppenbart är så inte fallet med gamla professorn. Att man ska bryta med traditioner verkar dock vara ett aber.

När demonteringen av den undervisande lärarrollen idag skall förklaras så väljs denna del av berättelsen bort. Den saknar nämligen en tydlig vänsterideologisk koppling som ledarskribenter kan utnyttja.

Globaliseringen väljs bort ja, men inte p g a av idioter som tillhör ”vänster” och inte p g a av de som professorn läser helst: ledarskribenter i pappersmedia utan just p g a globaliseringen. Demonteringen beror den oerhörda kunskapen som finns i dagens medialandskap. Varje individ går runt med alla bibliotek i hela världen och har dem i deras ficka.

Motpolen till ‘flumpedagogiken’ har i den politiska debatten blivit ‘katederundervisning’ ett begrepp som framförallt tycks användas i Sverige och avser instruktion i helklass. Då den svenska debatten kringgår just den internationellt använda termen ’instruktion’ skapas en polariserad bild där det enda alternativet till ’flumpedagogiken’ utgörs av helklassundervisning.

Helt rätt, i skolans värld sett från politikerhåll finns endast ”vind för våg” (=vänster) eller ”sträng katederundervisning” (=höger/liberal). Som argument för båda hållen används ”slänga ut barnet med badvattnet” som motargument.

Instruktion slår an en betydligt mer mångfacetterad undervisningspraktik än   ’katederundervisning’ då termen inte med självklarhet förutsätter en föreläsningssituation i ett klassrum utan snarare handlar om att undervisningen bör vara lärarstyrd.

Nehe? No shit?

Nyligen har Gert Biesta (2017) utmanat skoldebattens politiska sidor på ett sätt som borde få långtgående konsekvenser för hur skola och utbildning diskuteras i Sverige. Biesta menar att en skola som vilar på vad han kallar ”konstruktivismens hegemoni” snarare bygger på nyliberala än progressiva idéer. För Biesta utgörs det progressiva alternativet av lärarstyrd undervisning.

Och här äntligen kan man då ana att hela argumentationen kollapsar. Att katederkramare anammar det progressiva alternativet är ju just det som både elever, föräldrar och lärare redan har förstått på 70-talet.

Det kraftfullt politiserade debattformatet gör således att mer komplexa förklaringsformat har svårt att få gehör. När skolans problem sägs härröra från kunskapsteoretiska positioner istället för de system som reglerar lärares arbetsvillkor förlorar vi en helt central aspekt i debatten. Vi blir blinda för hur de kunskapsteoretiska positionerna och de materiella förutsättningarna är två sidor av samma mynt.

Ok, håller med igen. Eftersom katederkramarna inte ens kan debattera i debatten (kritiken ni vet) kan man inte ens frångå sin position. När globaliseringen har trätt i kraft till fullo kan inte katederkramarna ens få ut några argument som är vettiga och då blir denna pseudoverksamhet helt på samma mynts baksida som den marknadsstyrda skolan. Man är utelämnad till verkligheten helt enkelt.

Utbildningsvetenskapernas rörelse från undervisning mot begreppet ’lärande’ innebar en omdefiniering av läraryrkets kärnverksamhet. Undervisning blev inte längre läraryrkets självklara kärna.

Håller med här också, liksom kunskapen idag hos våra elever är omdefinierade till ”förmågor” istället för ren faktakunskap – kärnan handlar om lärande, inte skolande. Inte uppfostran heller, men eftersom skolan de facto har ett kompenserande uppdrag så blir det så. Och vi kan vända på det ena eller det andra, vänster eller höger, Rousseau eller militärakademin á la Jan Björklund.

Denna omdefiniering av lärarrollen gjorde det möjligt att försämra lärarnas arbetsvillkor. När det inte längre är självklart att undervisning är läraryrkets kärna, då kan reglerad undervisningstid ifrågasättas och avskaffas. Om lärarens lektioner inte förväntas ha formen av god instruktion, då är planeringstid inte lika centralt och man kan skära ned förtroendetiden till ett minimum.

Nej, verkligen inte. När förtroendetiden mellan lärare och elev är en siffra eller ett betyg och när det är det som styr vad som eleven ska lära kan vi varken prata om det ena eller det andra. Där är verkligheten. Omdefinieringar av yrken, roller och expertiser är flytande och så har det alltid varit. Om skomakarna känner sig kränkta och staten beslutar att skor ska göras av skomakare så blir det ett problem. Men denna domän av insikt finns inte hos professorn, som trots allt borde veta bäst?

God instruktion kräver mycket planering och tar upp ganska lite ren undervisningstid. Man kan, något förenklat, säga att ju bättre och mer välgjorda instruktioner och förklaringar är, desto mindre direkt tid med elever och studenter tar de i anspråk.

Håller helt med, när instruktionerna är tydliga t ex ”become yourself!”, ”you are excellent – prove it!”, ”what do you want to explore?” så sköter det mesta sig av sig självt.

Konstruktivistiska undervisningsupplägg har motsatta förhållanden. Uppgifter som tar kort tid att konstruera och administrera fyller mycket lektionstid.

Onekligen.

Enkelt uttryckt, konstruktivism är billig pedagogik, instruktion är dyr. Den lärare som har en underbudgeterad planeringstid i relation till undervisningstid kan därför finna sig nödsakad att ta till konstruktivistiska upplägg, oavsett vad läraren själv tycker om en sådan pedagogik.

Jo, naturliga ledare (vissa magiker = lärare) har den förmågan. Andra ”lärare” har det inte.

Om vi med skoldebatten vill åstadkomma konkreta förbättringar av skolan bör sambandet mellan pedagogiska idéer och konkreta arbetsvillkor för lärare påpekas om och om igen.

Jo, vad ska ”jag” som lärare börja med på måndag med mina elever? Det är inte enkelt. Det är ingen enkel resa från A till B. Det finns inga recept. Det finns ingen guide, det finns inget facit. Vi (ALLA) måste hjälpa till att definiera skolan så att den den blir marknadsanpassad för framtiden. Skolan är det enda varje kommun kan investera i för att verkligen säkra kommunens egna framtid. Jag lovar, det är det säkraste investeringsalternativet som finns.

Min bild är att den största vurmen för konstruktivistiskt inspirerade arbetsformer är över och att vi som framhållit undervisningshantverket och den goda instruktionen vunnit en del mark. Utmaningen är nu att återställa läraryrkets villkor så att lärare får rimliga möjligheter att bedriva undervisning.

Hehe, nej.. ”konstruktivistiskt inspirerade arbetsformer” är fortfarande gällande. Denna evigt levande ”undervisningshantverket och den goda instruktionen” finns fortfarande. Vi behöver återställa lärares frihet att just utöva ovan och inte styras av nationella dekret, prov, betyg och rent ut sagt strunt.

Något som aldrig kommer bli möjligt i ett marknadsdrivet system där marginalen mellan tilldelade skattemedel och skolans omkostnader tillåts bli privata vinstuttag.

Och där kom vinstuttaget som slagträ… lite som ”booohuuuu, buuhu..”. När marknaden (eleverna) får styra kan vi skriva ner kostnader på över 22 miljarder i ohälsa varje år. En kostnad som ökar för varje år medan vi diskuterar historien, höger, vänster, lärare, föräldrar och ungas oduglighet och olämplighet att bli vuxna. Dravel, ja, men ändå inte. Samma jäkla ledarskap som behövdes i usla katederskolan behövs även idag – men agendan handlar om individerna inte om kunskapen som redan finns på Internet som varenda lärare/ledare/chef kan bli ägd av. Endast en mästare kan inse detta…

Jonas Linderoth är professor i pedagogik vid Göteborgs universitet.

Christer Hellberg är en helt vanlig tänkande människa.

 



Kategorier:framtiden, frihet, Globaliseringen, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: