Jag har funderat på denna fråga många gånger ska ni veta. Och det finns många svar – jag funderade mycket fram till jag själv gick i 3:an, 4:an nån gång och sedan stängde jag nog av och lät mig sedan flaskmatas och korvstoppas helt utan tanke. Tillslut insåg jag ca 40 år gammal att jag skulle koppla på igen. 14 år tog det att återhämta mig från svensk skola.

Det jobbiga är att mina barn ska gå i exakt samma skola. Det jobbiga är att åtminstone en av dem kommer tycka och tänka precis som jag. Så jag undrar – varför skicka honom till skolan överhuvudtaget? Jag skulle hellre skicka honom till bibblan eller mitt jobb faktiskt. Det skulle göra honom bättre på alla möjliga plan som inte skolan är gjord för, men så är det det här med skolplikten. Därför har vi en skola. Man måste dit.

Innan jag fortsätter nu då, missförstå mig inte. Skolan är otroligt bra för många och vi ska vara tacksamma över den och allt jobb som ALLA inom skolan gör varje arbetsdag och säkerligen även på fritiden. Låt oss säga att för 80% funkar skolan som den är just nu och idag. Och bland de 80% finns säkert en massa ”svinn” som innebär att barn blir vuxna och sedan i vuxenlivet skiter det sig i vuxenvärlden oavsett vilken skola vi har. Det är de 20 procenten jag pratar om – lågt räknat men i alla fall.

Vilka är de 20 procenten? Egentligen ÄR det 100 procent men för 80 % duger det med lågkvalitetlärande eftersom skolans leverans är så bra – det riktiga lärandet kan börja efter skolan så att säga och man har inga direkta men av skolåren. ”-Skönt att bli klar” är attityden. Man har fogat sig och gör som föräldrargenerationen och skaffar villa, Volvo och vovve men byter namn till Månliljestråleglans eller nått. Ja, nu var det ju inte det jag skulle skriva om men det var rätt skönt att få friheten att skriva de orden just när de kom. Fokus igen, då: Varför skola vi skola..? Nej, Varför skola?

-Jag vet inte.

Jag visste det inte då och jag vet det inte nu. Jag har fortfarande ingen examen trots idogt stretande – jag förstår inte vitsen med betyget, diplomet, medaljen, examen eller emblemet. Jag förstår inte vitsen med att bli tvångsmatad med sådant jag inte har någon nytta av. Att sitta av tid förstår jag inte heller. Att göra klart uppgifter för att de finns förstår jag inte heller. Att plugga järnet 24 timmar innan en tenta eller prov för att klara av poängen med minsta möjliga ansträngning förstår jag inte heller. Speciellt inte när jag gör allt för att glömma bort ”skiten” dagen efter eftersom ny kunskap måste in inför nästa prov. Det är mycket som inte är klokt eller är förnuftigt. Det är många, många stories och många, många timmar som ger mig ledtrådar om att skolan är rätt meningslös i det stora hela för mig personligen. I det stora hela för samhället har naturligtvis skolan betytt enormt mycket över tid, men nu hostar och harklar det gamla industrisamhället – nu är vi på väg in i ett nytt skifte vare sig vi vill eller inte.

För mig var det helt andra faktorer än skolan, klassen, läraren och ämnet som byggde upp min identitet och min person – det fanns aldrig tid för reflektion och samtal, det var så mycket som skulle hinnas med. Skolan hade inte med mig och min utveckling att göra (på gott och ont) – eftersom skolan aldrig utgick ifrån mig utan ifrån systemet. Hade man velat ha mitt engagemang hade det varit lämpligt att fråga mig vad jag tyckte var intressant.

Att kunna reflektera över mina intressen och sedan kopplingen till det jag gjorde i skola hade varit mycket vettigt. Då hade jag förstått vad jag lärt i 3:an och att det hade en betydelse för vad jag lärde mig i 4:an så att jag sedan kunde utveckla mitt huvudintresse som jag inte upptäckte förrän i ettan på gymnasiet som jag senare.. Ja, ni fattar. Sammanhangen med den egna personen är oerhört viktigt för både motivation och rimligheten i de ansträngningar man behöver göra för att kunna utvecklas – varför skulle jag anstränga mig? Jag förstod inte ens vitsen med att vara i skolan. Jag visste mer om rymden än vad fysikläraren gjorde.

Och nej, vän-av-ordning, högre krav och mer prov hade fått mig att stänga av ännu mer. Utmaningar som jag själv hade valt hade jag nog nappat på direkt – och även klarat alla prov och skit som jag och andra blev matade med under tiden.

Genom att dessutom sätta den egna personen i ett större sammanhang vad gäller andras stories kring vad som driver andra framåt och sedan kunna interagera med dessa oavsett om de befann sig i klassen eller inte hade varit otroligt värdefullt. Att ha fått möjligheten att kommunicera med en hel värld av både unga, vuxna och äldre hade varit mycket mer lärande än vilket skolprov som helst.

Det är en jäkla skillnad mellan skola och lärande.

• Skolan grundar sig på tvång, lärande på frihet.
• Skolan grundar sig på misstro, lärande på förtroende.
• Skolan grundar sig på vanmakt, lärande på initiativförmåga.
• Skolan grundar sig på ändliga resurser (brist), lärande på oändliga (överflöd).
• Skolan grundar sig på allvaret i döden, lärande på glädjen i att leva.
• Skolan grundar sig på planen, lärandet på planeringen.
• Skolan grundar sig på yttre hot, lärande på inre önskan.
• Skolan grundar sig på problemlösning, lärande på möjligheter.
• Skolan grundar sig på analys, lärande på syntes.

Och jag får inte ihop det. Vi lägger ner ca 100 miljarder kr varje år på ”utbildning” och vi producerar varje år unga som inte vare sig fungerar i samhället eller mår bra i sig själva – svinnet liksom. De får polisen, fångvården m fl ta hand om, det är en helt annan budget. Om inte skolan kan ta hand om allas behov vilket existensberättigande har den? Om vi missar en enda unge som tar livet av sig pga skolan eller s k klasskamrater, vilket existensberättigande har skolan då? Om skolan producerar en enda Harris eller Klebold är det inte dags att stanna upp då och liksom fundera på om det inte kan finnas bättre sätt att bygga ett samhälle?

Jag får inte ihop det – ekvationen går inte ihop, alla hästar finns inte i stallet, hjulet snurrar men hamstern är död, hissen går inte ända upp, antennen tar inte in alla kanaler… Skolans egen förmåga att att utvecklas finns nog där, men man får inte och så blir man istället styrd och så fogar man sig – precis som eleverna i skolan. Man blir tränad till inkompetens – en sådan skola vill inte jag ha, och jag vill inte att mina barn ska tvingas in i det systemet. Vill inte, vill inte, vill inte – jag vill att de ska syssla med lärande.

Så jag vet inte, jag själv är en produkt av skolan. Jag lärde mig att lära åtminstone. Men inte fasen skulle jag stå ut i ens en vecka i dagens skolfabrik.

”-Vad du tycker är inte relevant” säger makten.

Kategorier:personlig utveckling, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande

Etiketter:Skolan, tweet100