Finns det bara två metoder?

Nej, det finns mer. Och det finns väl kanske två vägar. Ledarskap som liksom drar med alla lite motvilligt så där och med kanske lite avstängda sinnen och sedan finns vägen med frivillighet och glädje. Från del 1, hoppas det öppna sinnet och fokus på den kreativa processen blev begriplig. ABCD är en liten medelväg av båda men ska locka till att vara med frivilligt – om man inte vill kommer det nog funka ändå. Det är en ständig konflikt mellan reflektionen och fokusen så kanske båda vägar måste tas samtidigt.
Iain MacGilchrists RSA animation visar på ett utmärkt sätt konflikten:

Allt kokar ner till hur samhället har styrts in automatiskt under industrieran, det som gav resultat om och om igen då var fokus, fokus och fokus. Nu, i vår nya konceptuella ålder (skapa nån slags helhet ur det vi har) får inte detta riktigt plats eftersom vår huvudsyssla fortfarande är att göra jobbet.

Tack David Eggleton för att du jämför med Buckminster Fullers definition av rikedom/välstånd:

”Wealth is our organized capability to cope effectively with the environment in sustaining our healthy regeneration and decreasing both the physical and metaphysical restrictions of the forward days of our lives.”

En ganska fantastiskt citat men det är inte fokuserat eller konkret och därmed irrelevant för en fokus-orienterad hjärna. Om man reflekterar över det och läser det några gånger blir det förståeligt. Jag funderar en del över detta citat – mycket tillämpbart på modernt ledarskap och förändringsledning:

Tack Inma Vp för input:

”I think Christer Hellberg that there is many things in common between Appreciative Inquiry and the creative process. A.I. cannot see the world as a problem to be solve, but a reality to be embrace.”

Från Wiki: ”Appreciative Inquiry (sometimes shortened to ”AI”) is primarily an organizational development method which focuses on increasing what an organization does well rather than on eliminating what it does badly. Through an inquiry whichappreciates the positive and engages all levels of an organization (and often its customers and suppliers) it seeks to renew, develop and build on this. Its proponents view it as being applicable to organizations facing rapid change or growth.^[1] David Cooperrider is generally credited with coining the term ‘Appreciative Inquiry’.”

Och;

”The following table illustrates how AI supporters describe some of the distinctions between Appreciative Inquiry and approaches to organizational development not based on what they call positive potential^[7]:

Appreciative Inquiry attempts to use ways of asking questions and envisioning the future in-order to foster positive relationships and build on the present potential of a given person, organisation or situation. Applied research has demonstrated that this method can enhance an organisation’s internal capacity for collaboration and change. Appreciative Inquiry utilises a cycle of 4 processes, which focuses on what it calls:

1. DISCOVER: The identification of organizational processes that work well.
2. DREAM: The envisioning of processes that would work well in the future.
3. DESIGN: Planning and prioritizing processes that would work well.
4. DESTINY (or DELIVER): The implementation (execution) of the proposed design.”

Mycket bra! En till metod som kan skapa förändring systemmässigt och även bygga det globala samhället. Det fokuserar inte på problem utan hellre på möjligheter. Jag tycker det är en slags sjukdom att alltid se saker och ting som problem. Vi har krigsproblem istället för fredsmöjligheter, svältproblem istället för jordbruksmöjligheter, miljöproblem istället för teknik- och metodmöjligheter etc. Hela planeten blir ett enda för stort problem som folk skrockar och går på om då man vill tänka stort och vara kreativ globalt. Det går inte… Men om vi istället betraktar ”problemet” som en domän av angelägenheter? Och slutar fokusera på resursbristen (tid, pengar, ledarskap, kunnande, teknik etc) och istället ser överflödet av okoordinerade resurser och outnyttjat potential dvs kreativitet, beslutsamhet, kärlek/omtanke, nyfikenhet, passion etc.

Hur ser problemen av problem ut i samhället och globalt idag – alla har de vissa egenskaper. De är elakartade!

Wicked problems

http://en.m.wikipedia.org/wiki/Wicked_problem

Elakartade problem kan inte behandlas med vanliga metoder dvs definieras, analyseras och bli lösta i sekventiella steg. Huvudskälet till det är att det inte finns någon klar definition av problemet. Ta t ex global uppvärmning eller pandemier eller svenska skolan. Det är så många aktörer och parametrar att det inte går att ens formulera ett huvudproblem (även om många envist tror det och försöker). I en avhandling år 2000, identifierade Roberts följande strategier för att hantera elakartade problem:
^[13]

• Authoritative – These strategies seek to tame wicked problems by vesting the responsibility for solving the problems in the hands of a few people. The reduction in the number of stakeholders reduces problem complexity, as many competing points of view are eliminated at the start. The disadvantage is that authorities and experts charged with solving the problem may not have an appreciation of all the perspectives needed to tackle the problem.

• Competitive – These strategies attempt to solve wicked problems by pitting opposing points of view against each other, requiring parties that hold these views to come up with their preferred solutions. The advantage of this approach is that different solutions can be weighed up against each other and the best one chosen. The disadvantage is that this adversarial approach creates a confrontational environment in which knowledge sharing is discouraged. Consequently, the parties involved may not have an incentive to come up with their best possible solution.

• Collaborative – These strategies aim to engage all stakeholders in order to find the best possible solution for all stakeholders. Typically these approaches involve meetings in which issues and ideas are discussed and a common, agreed approach is formulated.

Så den enda riktigt vettiga strategin är samarbets-, samspels- och samordningsstrategin. Möten, möten och möten gör dock att vi inte hinner ned alla möten.. Men vänta! Det här nya online-tillståndet och att ständigt kunna och vilja kommunicera är verkligen effektivt! Dessa asynkrona och ”åtskilda” möten (denna blogg är ett sådant) kanske kan ta oss framåt?!

Den kontinuerliga globala konferensen!

Det lärande samhället

I am learning to change the way I was told at the school. I strongly believe that if we act focused on our perception of reality (in a wide range of it) and we develop a critical thinking, looking reality from different perspectives and we ask ourselves the proper questions (in a positive way) Why-how-what… and we try to improve our reality through an appreciative process and looking always our ”Dreams”, our preferred future…. we will be (indeed) thinking ”without” box.

Vi måste lära bort och lära om. Tanken om uppfattning av läget utifrån olika perspektiv inklusive drömmar och avsikt är för mig civil Situation Awareness och Sensemaking. Kolla gärna kapitlet med Situation Awareness for team operations and Shared SA!

För Team Jorden (eller Team Sverige eller Team Skolan eller Team Svensk järnvägstrafik) så fattas något fundamentalt i tänket kring gemensam SA:

”a distinguishable set of two or more people who interact dynamically, interdependently and adaptively toward a common and valued goal/objective/mission, who have each been assigned specific roles or functions to perform, and who have a limited life span of membership.”

Det finns massor med material på nätet kring Situation Awareness som jag kortfattat här summerar:

Så, att definiera en process för att ständigt förbättra samhället – går det?

Oavsett, alla är nog ense om att i alla större projekt eller uppdrag måste där finnas en vision (drömläge) och mål. Att hitta dessa genuina visioner och mål som byggs upp underifrån gör att man kan skapa mening och med det i åtanke kan vilken komplex organisation som helst förflytta berg om det nu är det man vill.
Här borde jag förmodligen komma med några skutsatser och råd, men innan dess så är grundpremisserna fortfarande att det inte finns någon Quick-fix eller Silver bullet. Och det finns inget ledarskap i världen som talar om för oss vad vi ska göra. Ledarskapet ligger möjligtvis hela tiden hos oss själva, vi måste ta eget ansvar. Vi måste själva fylla i glappen i samhället och skapa nya företag, organisationer, tankar och idéer som skapar något som är bättre än det vi redan har. Och om något är fel så är det alltid utifrån vår egna position den inre förändringen som måste börja först – då blir det på riktigt.

Kanske det finns något här; systematisk förbättring och ständig justering av mål och agerande inte baserat på dekret från centralmaktens håll utan utifrån individens. Alla är numera sin egen lyckas smed och det gamla sättet att med tvång få saker gjort börjar spela ut sin roll – att göra det frivilligt är både sundare och framför allt billigare. Vi behöver ett strategiskt kortsiktigt tänkande i att justera mål och handlingar mot förbättring och lärande på lång sikt där visioner sätts med hjärtat och ramvillkoren med hjärnan och sedan kan uppdrag skapas och utföras av vem som helst, varhelst ifrån, hursomhelst och närsomhelst. Det fina är att denna strategi är tillämpbar imorgon också. Då gäller det att ta ut och värdera ny kurs. Ibland tror jag vi skulle ha Jack Sparrows kompass som visar vart man vill styra kosan – går det att uppfinna en sån, på nätet? Jag tror det!

Kategorier:Internationellt samspel, ledarskap, occupy, perspektiv, Samhällsutveckling, Skolan och lärande, Uncategorized

Etiketter:#Blogg100, Framtiden, ledarskap