Jag är så oändligt trött på allt tjafs kring betyg hit och dit. Tusentals små detaljargument kopplade till argumentationsfel och ren dumhet. Man pratar bedömning i olika varianter med olika tekniker i all oändlighet. Brrrrrrrr… Lärande idag handlar om att bekräfta barn på ett POSITIVT sätt. Lärande idag måste vara livslångt. Betyg motverkar detta synnerligen effektivt. Här är fem anledningar till att vi inte ska ha betyg:

1. Betyg gör lärare lata: Jo, betyg tillför ett maktmedel som lärare kan ta till när det kniper. ”-Gör du inte som jag säger får du inget betyg.” Eller ännu bättre blir det när föräldrarna (om det finns några) får reda på den dåliga statusen. Den ansträngning som krävs för att rätta till en relation mellan lärare och elev behöver inte göras. Det hanterar betygen istället. Sedan kan det ju vara så att vissa lärare och vissa elever mår bra av att inte ha någon relation alls utan situationen bli bättre och lugnare då med maktmedlet och distansen. Och att hot och en ”kick i arslet” kanske funkar på en del – men för den skull behöver vi inte betygsätta. MEN, detta funkar inte för ALLA barn, det funkar för några få. Att sätta denna metod i systematik skapar en lathet hos vissa lärare som inte längre varken behöver förbättra sin undervisning eller bry sig om barnet utan betyg – det blir barnets fel. Lärande kan aldrig handla inte om att någon utövar makt över en annan, år 2015 funkar inte detta, tyvärr för somliga.
   Betygen gör även barn lata. ”-Kommer detta på provet?” ”-Är detta prov betygsgrundande?” ”-Varför anstränga mig? Jag kommer aldrig få C ändå?” Betygen gör även skolan lat. Den enda siffra man bryr sig om är betygen. Man struntar i värdegrundsarbete, demokratiuppdrag, jämställdhet, kränkningar, mobbning, föräldrasamverkan etc. De blir svaga parametrar i den stora elevpengsekvationen. Betygen sköter kommunikationen och blir helt felaktigt och reduktionistiskt en värdemätare för en hel skolas komplexitet. Man struntar i allt det där goda som samhället ska vila på: samarbete, jämlikhet, rättssäkerhet, omtanke, livslångt lärande mm.
2. Betyg skapar klyftor i varje klass: barn jämför sig med varandra och inrangerar sig i hierarkier. Dessa hierarkier befästs varje dag under skoltiden och med betyg blir de tillslut sanning. Även om det t o m rör sig om att en elev född i januari som får A och en som är född i december får C innebär det att den med A är bättre än den med C, även om det egentligen bara handlar om mognad och kanske självförtroende. Vi får A-barn, B-barn etc och F-barn. Vi får de som är bra och värdefulla och sedan får vi de som är värdelösa. Det spelar ingen roll vad vi vuxna säger om betygens syfte. Betygshierarkin sätter sig djupt in i barnens medvetande och varar livet ut för en del. Men det är klart en del tycker att skolan ska sålla agnarna från vetet. Konkurrensen mellan elever sätter ramen för vuxenlivet, det är djungelns lag som råder därute. Eller är det inte så, eller borde det inte vara så. Oavsett blir inte skolan för ALLA barn. Skolan blir relevant för dem med betyg från A-C. Samhället bärs inte av dem med betyg A-C, det måste bäras av alla. ALLA tillhör vi samhället och vi har både rättigheter och skyldigheter – detta ska inte skolan förstöra systematiskt.
3. Betyg motarbetar likvärdighet: förutom betygsinflationen som uppkommer ur att föräldrar och elever kan välja vilken skola de vill gå på ger detta till effekt att de föräldrar som gynnades av skolan när de gick där föredrar att deras egna barn ska ha betyg. Och ju bättre betygssnitt en skola har desto fler betygsivrare kommer söka sig dit. Systematiskt förskjuter vi skolors förmåga att upprätthålla en jämn kvalitet. Lärare och elever söker sig till de skolor som har bäst betyg, betygen i sig tror man innebär en massa magiska effekter som studiero, kamratskap, framgång, flit, ordning & reda och sedan en karriär som akademiker t ex journalist, läkare, arkitekt, jurist, politiker. Problemet är att man skapar en form av elitskolor som inte fungerar för ALLA. Problemet blir att man inte klarar av att vara likvärdig. Beroende på vilken skola man går i hamnar man olika i samhällets hierarkier, systematiskt, då. Vissa vill att det ska vara så, det vill inte jag – läs vissa = (m), (fp), (s) och (mp). Skäms ta mig f-n. Den nationella politiken orsakar negativa effekter i samhället, både på kort och sikt.
4. Betyg skapar stressbeteende och ohälsa: Betygshetsen är välkänd, barn och lärare fokuserar tyvärr på den enkla parametern och agerar därefter. Målet med skolan blir den där siffran eller bokstaven. Målet blir inte lärande för livet utan att lära för betyget. Det gäller det att skapa resultat med minsta ansträngning på kortast tid. Vissa unga har väldigt höga krav på sig själva och stressas att prestera och när man inte lyckas blir t o m livet självt outhärdligt. Ohälsan ökar i skolan, den mentala ohälsan ökar i samhället. Vi tränar in ett stressbeteende att köra ända in i kaklet för det där resultatet och den där bokstaven och sedan faller vi utmattade ihop på fredagskvällen. Skolan sätter unga och vuxna i systematisk ”distress” eftersom det hela tiden är så mycket som man ska hinna med innan klockan ringer. Denna negativa stress leder ännu mer stress. Den positiva stressen (”eustress”) kan ju upplevas när elever och lärare hamnar i situationer där betyg har höjts och man lyckats med att komma upp en nivå. Fast inte ens då är man säker. En dålig dag två veckor senare kan göra att hela terminens betyg blir ett lägre och allt arbete upplevs som meningslöst. Betygen är inte gjorda för allas bästa. Med betyg får vi inte en skola för ALLA utan en skola bara för vissa. Vi får på sikt ett folkhälsoproblem utan dess like med ökade kostnader för utbrändhet, ”gå in i väggen”-sjukskrivningar och långvariga men för livet.
5. Betyg skapar utslagning redan i skolan: Jo, går man inte ut skolan kan man klara sig själv visserligen som t ex entreprenör eller egenföretagare då. Eller kanske man lyckas som artist istället, musiker eller DJ? Eller fotbollsproffs? Teaterapa? Om man har rätt energi och stöd utanför skolan. Eller kan man även bli narkoman, brottsling eller gå med i en motorcykelklubb (eftersom den förmodligen erbjuder den omtanke, tillhörighet och bekräftelse som saknats) eller bara ett vanligt kriminellt gäng. Så illa är det när skolan inte fungerar utan ser till att sålla elever bort från samhället istället för att inkludera. Allt prat om att ”fånga upp” elever tidigt och se till bruka maktmedel mot barn redan i förskolan (Jan Björklund ser inga problem i det) är bara ett sätt att dels kuva unga och dels ett sätt att tidigt befästa ”vi och dom”-sanningar. Betyg gör detta lättare. Oavsett om betygen är bra för 95% av eleverna så hjälper inte det. 5% svinn är inte ok! Inte enligt skollag och inte enligt styrdokument. Inte en enda dröm om framtiden får släckas i skolan. Inte en enda. Sätter vi betygshierarkin i system riskerar vi att tappa både välfärd och innovationskraft, vi blir ett samhälle som styrs av administratörer, ekonomer och pratkvarnar utan inre kompass och egen drivkraft.

Vi har inte råd med att ens 1% F-barn alieneras från samhället. Vi har inte råd med att införa betyg som hindrar barn från att hitta motivation till livslångt lärande eftersom betygen orsakar lathet, klyftor, brist på likvärdighet, stress och ohälsa. Denna reform som innebär kostnader för att ta fram en ny läroplan, utbilda lärare, rektorer etc ihop med att förmodligen inte nån enda skola kommer välja betygen och detta gör mig skogstokig. Vi får negativa effekter i hela samhället som vi dessutom måste betala ännu mer för, efter att skolan har gjort sitt, i form av rättsväsende, sociala förvaltningen, sjukvård, försäkringar etc. Det är idiotiskt.

Vägen framåt är istället att sluta stämpla barn, sluta uppmuntra skillnader i prestation och fokusera på att alla barn har rätt att gå ut ur skolan med en helhetssyn kring sin egen förmåga. Dvs komma ut ur skolan helskinnade och få vara stolta över sina egna maxade inre betyg. Komma ut ur skolan med livsglädje, energi, lust av lära mer och inte minst med en kunskap om att ifall man hjälper varandra och har en empatisk förmåga så kan ALLA vinna. Ingen behöver vara förlorare i välfärdssverige. Inte en enda unge och detta är ett krav, ett skall-krav som står tydligt i både skollag och i styrdokument. Att nationella politiker kohandlar om detta får mig bara att känna förakt. Förakt för de folkvalda – de som ska vara smartast i landet och de som ska hantera våra skattepengar. Återigen har de i sin tur visat både förakt för professionen, eleverna samt forskningen.

Det är väl dags då att börja betygsätta politikerna också, om barn ska klara det bör även vuxna göra det. Det blir F, ett stort fett F. Gör om, gör rätt.

Kategorier:betyg, debatt, förändringsledning, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik, Uncategorized