Helena von Schantz förnekar sig inte. I två (föräldrarna stressar lärarna och staten stressar föräldrarna) artiklar har hon nu sagt allt och inget och kastat pajer hit och dit. Det hade räckt med att skriva ”förstatliga skolan” så hade vi sluppit alla turer.

”De överdrivna föräldrakontakterna skapar stress, vantrivsel och frustration hos lärare och rektorer. Dagens föräldrainflytande är en orsak till att den svenska skolan underpresterar. Föräldrakontakter upptar en växande del av arbetstiden i skolan. För bara några decennier sedan bestod kontakten av att skolan uppmanade föräldrar att inpränta punktlighet, flit och respekt hos sina barn”, skriver Helena von Schantz

Har försökt analysera hennes texter men blir bara förvirrad. Förr-förra artikeln utgick från att skolan (alla skolor generellt då i hela landet) underpresterar pga att alla duktiga elevers föräldrar är FÖR engagerade i skolan och det stör lärarna så att de inte kan hjälpa de elever som behöver mest hjälp. P g a att skolan numera är konkurrensutsatt blir föräldrar förvirrade och då blir skolorna än sämre. Föräldrar kommer då med klagomål till skolorna som inte fungerar och det är tydligen ett stort problem enligt von Schantz.

I nästa artikel skriver hon:

De täta föräldrakontakterna är ingen gräsrotsrörelse utan resultatet av medveten statlig styrning och av konkurrens och bristande kvalitet.

Det jag argumenterar för är inte envägskommunikation utan en samverkan mellan hem och skola som stödjer likvärdighet och kvalitet.

Har har staten tydligen orsakat bekymren för föräldrarna och hon förordar samverkan (dvs mer kommunikation då) inte som ovan en önskedröm om att: ”För bara några decennier sedan bestod kontakten av att skolan uppmanade föräldrar att inpränta punktlighet, flit och respekt hos sina barn.”

Samverkan ska stödja likvärdighet och kvalitet tydligen. Så föräldrar som upplever att deras barn inte får den kvalitet de förtjänar ska de kontakta lärare mm för att det ska bli bättre. Fast denna kontakt då, jag citerar ”är en orsak till att den svenska skolan underpresterar”.

Men ok, föräldrarkontakter upptar tid. För det första så kan ju detta i sig aldrig vara ett problem, inte ett grundproblem i alla fall. Grundproblemet är just bristande kommunikation vilket kan tyckas vara en paradox. Anledningen till att föräldrar vill prata med skolan är oftast inte i dessa fall att höra efter hur bra det har gått i skolan för barnet. Oftast handlar det om ett problem med barnet i relation till skolan, i relation till lärare eller i relation till andra elever. I alla situationer är det skolan som sitter med ”lösningen” – anpassning till verkligheten och mer effektivare kommunikation – inte släcka eldar utan lösa problem på en högre systemnivå och ställa sig frågan ”varför uppstår eldarna?” Redan här är Helena von Schantz fullständigt förlorad. Hon hänvisar till att det var enklare förr. Mm, det var det säkert.

Förr var det auktoritetstro som gällde. Det var Ni och tack och bock. Sedan hände något, vi fick en kunskapsrevolution utan dess like. Vem som helst kunde bli vad som helst – inte minst tack vare skolan. Tack vare skolan så hamnade vi i en situation där ingen egentligen fick kunskapsöverläge. Vem som helst kunde helt plötsligt veta mer än vilken lärare som helst. Auktoritetstron blev som bortblåst. I övriga samhället har detta pågått i decennier – maktförskjutning, anpassning, förbättring, effektivisering. Allt färre ska göra allt mer på allt kortare tid. Denna verklighet undgår inte skolan, tyvärr för somliga då, som är fast i det förgångna.

Det är ju rätt meningslöst att försöka bota symptomen (att föräldrar ringer, e-postar etc) genom att sluta svara, eller be föräldrar sluta eller ännu värre påstå att allt kommunicerade är grundorsak till problemen pga av kommunicerandet. Den slutsatsen är ju rentav idiotisk.

Fast Helena von Schantz har nog nån idé där om hur det ska funka, dörren ska inte vara stängd tydligen:

Föräldrar ska inte sluta knacka på skolans dörr. Men de ska inte knacka av oro och när de knackar ska det vara till nytta både för egna barn och andras ungar.

Om de är oroliga ska de inte knacka utan i en idealisk statlig värld ska de erbjuda läxhjälp, planera och arrangera utflykter, skoldisko, ordna insamlingar mm. Det gråtande barnet tillhör förmodligen bara ”generation ego” och det måste föräldrar förstå – det kan ju nämligen inte vara skolans ansvar. Helena von Schantz uttrycker nästan förakt mot föräldrarna men skriver sedan i nästa mening att:

”Skollagen ger alla barn rätt till en bra och likvärdig skola och till det stöd de behöver. Det är sålunda staten som bär ansvaret, men genom att smeta ut huvudmannaansvaret och göra föräldrarna medskyldiga har man i tjugo års tid lyckats smita från det ansvaret.”

Förvirringen är fullständig. Om vi förstatligar skolan kommer alla skolor magiskt bli lika bra och hålla en god kvalitet. Om vi förskjuter makten ”uppåt” ytterligare och ger ännu mer makt till icke-”gräsrotsrörelsen”, då borde nästan all kommunikation upphöra och därmed löses tidsproblemet med de klagande föräldrarna. Tar vi bort konkurrensen mellan skolorna kan ju inte heller tjafset om att byta skola frodas. Är det så Helena von Schantz har stavat fram det?

Skolan har under många år utbildat elevers föräldrar att vara kritiska mot auktoriteter och även att vara kärleksfulla mot sina barn – inte som förr alltså där en rejäl hurring betraktades som äkta kärlek. Det är andra tider nu, vi förväntas lösa konflikter med dialog, samtal, förhandling och sedan anpassning – man löser problemen genom att jämka. Skolan har lyckats bra med att förmedla detta genom alla år – man har lyckats med det demokratiska uppdraget. Men att skolan självt behöver anpassas till denna nya verklighet är något som inte ens finns i Helena von Schantz och då Jan Björklunds medvetande. Kunskap är statisk, lärandet är statiskt och skolan är en evig institution som inte får designas om. Aldrig nånsin.

Jag citerar Jens Peter De Pedros utmärkta replik:

Förbi är den tid då barn skulle synas men inte höras. Man kan konstatera att varken föräldrarna eller barnen är särskilt rädda längre.

Den amerikanska fackliga kämpen Cesar Chavez sade: “Once social change begins it cannot be reversed. You cannot un-educate the person who has learned to read. You cannot humiliate the person who feels pride. You cannot oppress the people who are not afraid anymore”.

Skolan har lyckats och nu sitter vi här med en ny boll att hantera. Lösningen är inte att byta boll, skylla på alla andra, förstatliga (varför!?!), åka tidsmaskin, kommunicera mindre, uppfostra föräldrar. Lösningen sitter i att anpassa skolans utformning och byta tankemodell i Bevara skolsveriges medvetanden. Lösningen sitter i att lära av misstag och tänka om, tänka nytt och se till att vara i samklang med omvärlden. Lösningen sitter i att utvärdera och ifrågasätta skolans utformning som den är idag – nästan varje dag!

Om man hade en sund kontakt med omvärlden och lyckades med att förmedla allt det fantastiska som man gör istället för att hela tiden drabbas av problemhantering lovar jag att problemen försvinner. Om man slutar med ”vi och dom” går det faktiskt att hitta samarbeten också. Om vi alla får höra det fantastiska som sker ökar förtroendet både för skolan och för läraryrket. Och sker det inget positivt har man seriösare problem att hantera än kommunicerande föräldrar.

Detta var nog sista gången jag läste text av Helena von Schantz – inget nytt konstruktivt kommer nånsin komma därifrån. Det känns inte som om hon verkligen vill bidra till en bättre skola. Det känns som om hon istället drivs av bekräftelser från en alltmer tynande skara av traditionalister som vill bevara skolan från framtiden. Jag är färdig med deras terapimetod att ständigt skylla på andra.

Det är dags att börja tänka till nu. 20 år till i öknen till kan det få ta, men förhoppningen är att lärandets kraft är större än traditionens. Förhoppningsvis kan vi som hejar på förändringens vindar även förmedla nyttan med förändringen pedagogiskt. Tyvärr är dock jag ingen pedagog.

Kategorier:debatt, förändringsledning, framtiden, skolan, Skolan och lärande