Tänja gränser var det, ja – och bli obekväm. Det är nyttigt har jag hört. Skolan borde skapa helt nya elever.

Jag som skriver är ingen elev direkt. Men jag sitter fast i skolan fortfarande efter ca 15 års återhämtning. Jag har ett eget företag nu och kämpar med att lära om, lära nytt och ständigt utmana mitt eget tänkande. Jag anser inte att jag fick lära mig detta i skolan. Jag kanske inte tog mitt ansvar som elev och ställde krav, jag kanske inte sa vad jag tyckte, jag kanske inte vågade. Jag valde att stänga av, orkade inte bråka. Tyvärr. Oavsett, tycker inte jag det är varje elevs ansvar att sköta det som skolan borde lära ut – vem är jag, vad gör jag om 20 år och vilka vill vi i samhället vara? Skolans och samhällets identitet kan aldrig varje elev ansvara för, det jobbet måste vuxna göra.

Oavsett, en gång fick jag lära mig att:

1. Jobba som en robot
2. Aldrig lämna min egen trygghetszon
3. Gilla regler
4. Aldrig fråga ”Varför?”
5. Vara rädd för att göra misstag
6. Ha minimal tilltro till andra
7. Vara beroende
8. Aldrig experimentera
9. Behöva yttre motivation
10. Göra så lite som möjligt

Nu i arbetslivet försöker jag lära om varje dag. Hela listan måste bort. Eftersom jag hela tiden var intresserad av annat blev inte skolan relevant för mig. När vi skulle memorera Beethovens födelsedata (det skulle komma på provet) satt jag hellre och funderade på vilka låtar jag skulle ta ut på elgitarren. När vi hoppade bock på gympan ville jag hellre spela fotboll, innebandy och badminton. När vi räknade bråk och filosoferade över rationella tal i skolan föredrog jag att tänka schack. När vi skulle nöta in ordklasserna drömde jag mig hellre bort till Yaşar Kemals, Isaac B Singers eller Carl Sagans värld. När vi skulle få reda på vad ”svensk standard” innebär när man ska rita en arkitektritning på bildlektionen satt jag hellre och ritade seriefigurer. När vi skulle dissikera grodor på gymnasiet satt jag hellre i datasalen och programmerade Space invaders-spel. 

Så här har det varit hela skolgången, och vet ni vad – skolan är likadan nu nästan 40 år senare. Inte för alla, men för många. När jag var klar med både gymnasiet (Naturvetenskaplig linje) och högskola i tre år (Matematikerlinjen) visste jag fortfarande i princip inget om mig själv eller vad jag ville ”bli”, och jag var ju ingenting hade jag lärt mig. Jo, visst, jag hade ju en dröm om att bli programmerare, men tyvärr kom jag ju inte in på Datavetenskaplig linje p g a mina betyg.

Nu nästan 40 år senare ser jag mina barn gå in i samma irrelevanta skola som jag gick i, samma struktur, samma stela konforma generalplan, samma betyg, samma prov, samma massutbildning som ska få unga att bli intresserade av lärande, samma misslyckande både i sociala frågor, i personlig utveckling och numera alltså även misslyckande i de starka ämnena enligt PISA – de ämnen som skolan SKA vara bra på att förmedla. De ämnen som skolan från början är designad för. Inte ens där lyckas man för dem som behöver skolan som mest.

Och jag tänker. Vi behöver Förändra Skolsverige i grunden och utgå från elevernas intressen, istället för att försöka styra och ställa och tävla internationellt. Inga mer spetsiga, krispiga reformer som motverkar varandra, inga mer snabblösningar, inga mer finjusteringar av ett system som inte fungerar. Inte ännu mer av samma skola som inte fungerar. Tack! 

Nu jobbar jag med att jobba självständigt och kreativt, jag lämnar ständigt min trygghetszon, jag avskyr regler, jag ifrågasätter alltid ”varför?”, jag är inte rädd för att göra misstag, jag litar på andra, jag är oberoende, jag experimenterar, jag drivs av inre motivation och jag gör hela tiden så mycket som möjligt – för att jag vill! Och vet ni vad jag vill? Jag vill förändra skolan till att handla om lärande istället för just skola. Och vet ni vad, det pågår därute, överallt och wow – jag är en del av det just för att det är möjligt! Jag är en ny sorts elev och tro mig, jag kommer aldrig sluta att lära. Jag kommer ständigt vara på jakt efter en identitet som är i samklang med tiden, som är inriktad mot framtiden, som är beredd att förändras med tiden, som är beredd att våga prova nytt och framför allt som ständigt är nyfiken och som ständigt vill lära och leva!

Jag tror inte riktigt på att ren hemundervisning är modellen – men varför inte ren ”hemundervisning” i skolan? Precis som nu fast varje elev väljer själv vad, i vilken takt och hur mycket. Det är sådana elever vi behöver i framtiden – sådana som drivs av en egen inre drivkraft, trots att det bär emot ibland.

Det är helt sjukt egentligen att vi inte kan ta vara på människans bästa förmågor – omtanke, nyfikenhet och anpassningsbarhet och förvalta dessa egenskaper bara genom barn- och ungdomsåren. Det borde väl inte vara helt omöjligt att undvika att förstöra dessa egenskaper, kan man tycka.

Kategorier:ledarskap, personlig utveckling, Samhällsutveckling, Skolan och lärande

Etiketter:Skolan