Ja, ska man skratta eller gråta? Jag läser Hillevi Wahls skrift i Metro, men tycker att hon pratar om mobiltelefoner istället för läxor som den ursprungliga artikeln handlar om. Funderade ett tag om man även kunde byta ut prygel eller aga mot ordet läxor, men insåg att det inte höll.

Just nu pågår det en het debatt om mobiltelefoner. Behövs de? Är de bra? Är det rättvisa? Min absoluta övertygelse är att mobiltelefoner är nödvändiga – och många gånger förbaskat roliga. Gunilla Palm, själv lärare, har nyss kommit ut med debattboken ”Mobilfritt – för en likvärdig skola” (Tjo förlag). Hon börjar med att säga att vi ska definiera ordet mobiltelefoner, så vi pratar om samma sak. Bra så, men när man läser boken är det lätt att tro att den riktiga definitionen bör vara påtvingat fritidsgöra som är förbjudet att göra på skolan. Det köper jag inte. Mobiltelefoner är mobiltelefoner, även om det är vansinnigt roligt och icke påtvingat och görs på skolans område.

Jag har alltid älskat mobiltelefoner, av samma orsak som jag älskar böcker – de vidgar min värld. Nu när mina tre barn har mobiltelefoner älskar jag telefonerna av andra orsaker:

•  De ger mig en chans att hänga med i deras skolarbete. Att på riktigt kunna uppskatta allt det slit de gör på dagarna. Vi pratar så mycket om hur viktigt det är att vi är närvarande på nätet – varför är det inte lika viktigt att vi är närvarande i deras skolarbete?
• De ger barnen en chans att hinna med. Jag har all respekt för skolor som väljer att arbeta mobilfritt, men där måste eleverna stressa för att hinna med allt på skoltid. Det passar inte heller alla barn. För många är det skönt att kunna ta hem arbetsuppgifter och göra klart i lugn och ro.
• De är förbaskat kul! Just nu ska elvaåringen plugga in alla Europas länder, genom sajten Seterra Online. Hela familjen tävlar om vem som kan pricka in alla länder med flest rätt och på kortast tid. Och som vi skrattar! Gångertabellerna och engelska glosor pluggar vi in i skogen, medan vi skuttar mellan stenar och träd.
• De är nödvändiga. Jag har tidigare skrivit om min son som hade läs- och skrivsvårigheter och fick hjälp med Rydaholmsmetoden. Den innebar mobiltelefon varje dag i sju veckor. Vilken lycka denna metod och detta arbete har inneburit för oss!
• De ger skön och mysig ensamtid för oss föräldrar med varje barn. Just därför krävde sexåringen mobiltelefon långt innan hon började skolan.

Ibland får jag en känsla av att det största motståndet mot mobiltelefoner kommer från föräldrar som tycker det är jobbigt. Det är jobbigt att behöva tjata. Och kanske pinsamt, för att vi inte riktigt hänger med. Men hej, livet är jobbigt. Det är när vi kommer ur vår komfortzon som vi utvecklas på riktigt. Vi föräldrar behöver inte sitta inne med alla svar. Huvudsaken är att vi är intresserade och tar oss tid. Och för de barn som inte har någon som kan hjälpa dem ska vi självklart ha lärarledd mobiltelefonshjälp. I alla skolor. Det behövs, det är bra, och det är rättvist.

I mossiga Sverige halkar vi efter kunskapsmässigt tar jag med ro – fixar man läsningen, språket och enkel matte  är man nog rätt bra förberedd på att kunna lära sig vad som helst. Att högsta ledningen för svensk skola är teknikfientlig i ett land där vi vore vara världsledande inom t ex applikationsutveckling för smarta telefoner, lärplattor mm är mer oroande. Ericsson bygger nya centra i Sverige och satsar globalt – regeringen och den politiska debatten sitter fast i 60-talet – en tid INNAN Internet uppfanns. Jag varken skrattar eller gråter – jag blir så förbannad att jag kokar av ilska. Vårt land styrs av inkompetenta lekmän som tar beslut baserat på logiska felslut och då en aldrig sinande anekdotisk bevisföring. Under tiden får våra unga sitta av tiden i skolan i väntan på att få utvecklas och lära på riktigt för livet.

Kategorier:förändringsledning, framtiden, ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, svensk politik

Etiketter:Skolan