På Twitter grälas det om ord istället för att vi funderar över förhållningssätt och tankemodeller. Det är t o m svårt att föra en dialog ibland, men ibland dyker det upp guldkorn.

Hur var det nu? Salutogent förhållningssätt, ledarskap, synsätt, perspektiv etc är beskrivet inom flera olika verksamheter. För mig handlar om syntes mest, men jag är ju analytiker…

Jag hittade denna beskrivning som är från sjukvården:

Om du nu var tvungen att välja och har någon som helst vilja att förändra den verksamhet du befinner dig i, vilket förhållningssätt tror du är effektivast? Och om du vill bevara status och inte förändra, vilket förhållningssätt har du då helst?

Hälsofrämjande/sökande: vad skulle ge skolan mer attraktivitet? Jo, att framhäva det som skolan är bra på. Man har en j-kla organisation för att kommunicera med elever varje dag. Man skulle kunna ha en kontinuerlig dialog i klassrum av olika slag (verkliga och virtuella) inom vilka områden som helst, t o m skolans utformning ihop med elever, politiker, föräldrar, lärare och övriga engagerade. Se t ex Lära så mycket som möjligt

Helhet och sammanhang: man måste se skolan ur ett helhetsperspektiv som en otroligt viktig del i samhället. Skolan får aldrig bli en isolerad ö. Skolan ska leda utvecklingen i samhället. I skolan har man den största möjligheten att påverka unga människors utveckling till att nå deras egna personliga drömmar. Och har de inga drömmar så har skolan en otroligt makt att kunna förändra och leda unga människor till ett livslångt lärande. Det finns en enorm potential i skolan om man lyckas förmedla helheten och sammanhanget ungdomarna lever i.

Öppet system – inget är omöjligt i unga människors sinnen. Och inget är omöjligt i skolan heller. Skolan behöver vara ett inkluderade system som tar intryck, utvärderar, ställer frågor och anammar det som är bra och refuserar, ger förslag till det som skulle kunna bli bättre. Det finns en term som heter ”the nervous system”. Den gillar jag.

Framtid och möjligheter – wow, det enda skolan borde handla om är framtid och möjligheter. Varje individ har en framtid efter skolan och skolan har en enorm potential att visa på att det är lärandet som kan skapa framtiden för varje elev!

Planering – inte den gamla centralplanen nu då utan planering i realtid och anpassning till verkligheten i princip varje dag. Att sätta upp en vision kring idealtillståndet i ett klassrum (om vi nu ska ha det) och sedan komma fram till hur vi får idealtillståndet så ofta som möjligt är planering och omplanering i realtid.

Friskfaktorer – vad ska funka för att skolan som helhet och systemet nationellt ska kunna vara ”friska”. Vad innebär friskhet i skolan? När är det som bäst i skolan? Och vilka faktorer finns som kan förstärka denna friskhet?

Variation och förändring: Oj, nu blir jag lite anekdotisk och tänker direkt på ivern sonen (åk 4) hade inför temadagarna där elevens val skulle genomföras. Hemkunskap en hel dag ute i skogen, parkour en hel dag i gympasalen etc. Monotonin bröts om än tillfälligt.

Levnadsberättelse/livshistoria: Spännande! Hur många berättelser behöver inte berättas om t ex elevers föräldrar? Vi behöver alla veta hur det är i alla ”hemländer” och kulturer. Jag lyssnar på Zlatans bok (äntligen) och undrar hur han överhuvudtaget lyckades bli så framgångsrik som han blivit. Hemförhållanden, skolan, stadsdelen allt talade emot honom och ändå lyckades han göra något positivt av det. Otroligt.

När bot saknas – fortfarande möjligheter: när situationen är omöjlig finns ändå möjligheter om man tänker entreprenöriellt. Varje problem eller kris är en möjlighet. Om inte annat kan man alltid omdefiniera problem eller byta perspektiv.

Denna lista går säkerligen att fortsätta men jag vill nämna Appreciative Inquiry ännu en gång. Det är en metod som används för att utveckla ”communities” eller stadsdelar eller organisationer som är löst kopplade. Och tydligen kan man använda den i skolans värld också. Jag läser Jan Hyléns blogg om självutvärdering och ifrågasätter om det funkar när man man hela tiden utvärderar problem. Och sedan i slutet kommer ett stycke med en referens till (AI):

Det finns även metoder som utgår från det friska och välfungerande istället för problemen. Appreciative inquiry kallas en metod som bygger på organisationens styrkor istället för dess svagheter. En studie av åtta kanadensiska skolor visar hur positiv förändring åstadkoms med hjälp av metoden.

AI fungerar för att få till en positiv förändring, och det fungerar bottom-up, från elever till lärare, rektorer och t o m politiker. Och det ökar elev-engagemang precis som det ökar medborgarengagemang för stadsdelar i ”kris”. Att kombinera med innovation eller syntes eller vad man nu ska kalla det menar jag är en grundförutsättning för positiv utveckling av skolan som ett totalsystem, vi behöver sätta ihop saker och processer istället för att ta isär dem och analysera deras delar:

In general, the noun synthesis (from the ancient Greek σύνθεσις, σύν ”with” and θέσις ”placing”) refers to a combination of two or more entities that together form something new; alternately, it refers to the creating of something by artificial means. The corresponding verb, to synthesize (or synthesise), means to make or form a synthesis.

Enkelt beskrivet:

Och sedan det patogena nu då. Som skolan lider av och vars tankemodell dess främsta företrädare ivrigt försvarar varje gång någon inom eller utanför skolan försöker införa förändringar eller t o m nya tankar. Och skulle man ha någon tanke om att ställa frågan om skolans egentliga syfte eller ännu värre försöka skapa en genomförbar skolvision som inbegriper både skollag och styrdokument, då går larmet. Det stora larmet hos vissa.

Då har dessa med patogent förhållningssätt en fokus på ”sjukdom” (Sjukdomsalstrande/fokus) och tillstånd – inte på vad skulle kunna vara, då fokuserar man på detaljer (Delar och enskildheter) och vägrar se helhet och sammanhang och man ser skolan som en homogen organisation (Slutet system) där allt annat är ”särintressen”. Man har en fokus på hur det var förr och orsakerna till hur det är som det är nu (Dåtid, orsaker) och man startar analyser, skriver antologier och sitter fast i analysträsket (Utredning). Det är inte så att utredningarna påverkar skolan i en nämnvärd positiv riktning utan de ändrar graderna i betygssystemet som mest eller ser till skifta på vilkas ansvar det har varit. Listan på vad som gått fel och vad som skulle kunna gå fel i framtiden om man inte är försiktig och vaksam görs så lång som möjligt (Riskfaktorer), samtidigt glömmer man allt positivt som skett och vilka möjligheter som finns. Världen blir dessutom svartvit (Antingen – eller), antingen gäller A eller B. Alternativ AB finns inte. Man definierar diagnosen för skolan (Anamnes och sjukdomshistoria) och väljer ut den ena eller andra faktorn som huvudorsak (hos en är det de lata eleverna, hos en annan är det kommunalisering, en tredje tycker de lata föräldrarna är orsaken och en fjärde tycker att det är alldeles för lite katederundervisning, eller är det lärarlönerna etc). Vissa går så långt att de ger upp, det finns ingen lösning (När bot saknas – vägs ände), det är elever och föräldrar och den bakomliggande kulturen som måste ändras. Eller måste man åka tidsmaskin till det ljuva 50- och 60-talet då tillväxten såg till att skapa motivation hos eleverna.

Jag vet vilken av ytterligheterna jag tillhör och vilken som skulle fungera för skolan om man nu någonsin skulle vilja förändra den. Vi är tyvärr tränade i att ha problemfokus och tänker inte entreprenöriellt – detta förhållningssätt är avgörande för både skolans och samhällets utveckling i en värld som förändras.

Kategorier:lärande organisationer, ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, syntes

Etiketter:Skolan