I Johan Kants villkorslösa och okritiska hyllning av PIE (Professor Inger Enkvist) inleder Johan Kant med att utmåla PIE som offer, hon är hatad, lögner och förtal sprids etc av en konspiratorisk ond organisation som Johan kallar för det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget. Denna förvrängning av verkligheten är inget annat än ett propagandagrepp. Johan Kant utmålar även sig själv som offer, gång på gång och lägger orden i mun på eventuella läsare. Här höjer han Enkvists insiktslösa artikel till skyarna – han betraktar PIE som en hjälte.
För er som inte förstår upplägget med min text: vanlig text är min text och Johan Kants blogginlägg är i kursiv stil – är detta formatet att föredra? Första styckena i Johan Kants inlägg är den vanliga intensiva och vilda fäktningen och jakt på väderkvarnar som Johan Kant oftast ägnar sig åt. Jag duckar och parerar.

I dagens nummer av Göteborgsposten (GP), länk, skriver professor Inger Enkvist hur debatten om skolan är vilseledd. Inom det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget (PIE) är Inger Enkvist hatad och varje möjlighet till smutskastning av henne som PIE får, genomförs med storsläggan. Förtal och rena lögner sprid som henne. Och PIE:s duktigt ideologiskt skolade nyexaminerade lärare, forskare och fortbildade lärare, som tror på all skit som PIE lyckas hjärntvätta dem med, skyr Enkvist som elden. Inger Enkvist är en person att avsky – inget snack om den saken. Hon är brännmärkt av det Pedagogiska Ideologiska Etablissemanget och deras hejdukar. Men det kanske inte är så konstigt, i denna artikel pekar Inger Enkvist ut proggarna på ett mycket exakt sätt.

Nu är det så att jag tycker Inger Enkvist är en hjälte. Satt i frysbox av PIE, baktalad och mer eller mindre utmobbad av de humanistiska och fina människorna som tillhör PIE. Människor som har facit över hur man gör för att vara en sann humanist. Som tävlar i vem som är den finaste människan. Som samlar poäng för att vinna tävlingen ”Sveriges mest goda människa”. Lägger huvudet på sned och ler, ser mysiga ut och pratar om mjuka värden.

Hela stycket bör man skumma sig igenom – det är utan substans. Sedan kommer huvudtesen:

Att eleverna inte kan läsa och räkna verkar man inte bry sig om.

Nej, skojar bara – det är ingen huvudtes. Men en gigantisk paj ska alltid kastas. Jag duckar för den också. Här är Johans text igen då:

Vad menar då Inger Enkvist? Hon menar att det är helt och hållet fel fokus på skolan, det är mer fokus på social samvaro än på kunskaper. Jag håller med fullständigt! (1, min anm.) Hon menar också att det inte ställs ansvar på elever och föräldrar. (2) Jag håller med fullständigt. Skolan kan stånga sig blodig med att försöka få eleven att lära sig, men om inte eleven anstränger sig eller gör sina läxor kommer de aldrig att lära sig (3). Om man ska lära sig något, oavsett om det är att spela fotboll, klarinett eller gångertabell är repetition grundläggande – det ingår liksom i konceptet att lära sig och här är inte skolan unik. Repetion är kunskapens moder som någon klok person sa (4).

Några huvudpunkter:
1. Demokratiuppdraget och det kompensatoriska uppdraget ska vi inte bry oss om – skit i Lgr11 kap 1 & 2. Prio 1 måste vara att bli duktiga på PISA och TIMMS.
2. Skyll skolans problem på elever och föräldrar – de tar inte ansvar (vilket naturligtvis är rent skitsnack).
3. Skolan ska inte behöva motivera unga att lära sig – lata elever och oansvariga föräldrar får skylla sig själva (att motivera elever ingår både i Lgr11 och i skollag f ö, men styrdokumenten kan vi som sagt skita i enligt Inger Enkvist och Johan Kant. Och de som inte klarar skolan kan vi skita i som sagt, de där som varken kan läsa, skriva eller räkna – en mycket odemokratisk inställning skulle jag vilja säga.
4. Repetition är huvudredskapet för allt lärande, repetion UTAN att tänka eller ifrågasätta är en förutsättning för att kunskapen ska kunna korvstoppas in verkar det som. Johan Kant missar den enda förutsättningen som behövs för ett livslångt lärande: viljan och motivationen hos den som ska lära sig. Känslan hos den ska lära sig att det lönar sig att anstränga sig.
Johan Kant verkar i sin idoldyrkan helt ha glömt sina egna idéer om hur man kan få med alla på tåget (trots att eleverna varken kan läsa eller skriva) där han faktiskt själv har undersökt nya metoder med positivt resultat säkerligen.

Något central som Inger Enkvist lyfter fram och som jag har tjatat om i många år är kvaliteten på lärarna. Vi behöver ha de bästa studenterna som söker lärarutbildningen och vi behöver ha kommuner som satsar på sina lärare, både i form av bättre betalt och när det gäller fortbildning. Lärarna behöver få en unik position i samhället.

Bra, och det är för att vi ska kunna få fram hela, kunniga och motiverade elever m a o. Johan Kant och Professor Inger Enkvist (äh, jag buntar ihop dem till en konspiratorisk organisation och kallar dem hädanefter för JKPIE, det är så jobbigt att skriva och gör ju livet enklare) verkar dock ha missat elev- och lärprocessfokus å det grövsta. Fick JKPIE som de ville skulle de endast sitta med de ”bästa studenterna” och sedan skulle de väl skicka de elever som stör undervisningen till Tjottahejti med expresståg? De som inte begriper att anpassa sig till skolan och kompensera för den har inte där att göra – de kan väl tas om hand av någon annan institution? Eller för att strunta i Enkvists idéer om vara tydlig med det konkreta – eleverna som inte ens kan läsa kanske ska klara att göra detta först innan börjar studera spanskaglosor. Vi kan väl börja med ”Levels” då i olika ämnen och inte ”Labels”? Bryta ämneshysterin och införa teman bryta klasserna från årskullar där januaribarn bedöms ihop med decemberbarn. Vi kan väl designa om skolan lite och rucka på strukturerna bara lite? Vi kan väl anpassa lite grann bara? Skulle det vara så farligt?

Lärarna behöver också få mandat att vara självständiga, att inte knytas upp hårt och därigenom ges ansvar att undervisa eleverna. Det är ju det som lärarna är utbildade för, att undervisa. Varför inte låta dem göra det och så får någon annan sköta administrationen, typ en kanslist. Kvaliteten på lärarkåren är A och O!!!

Bra, Björklunds adminstrationsapparat och betygsskola med ständiga nationella prov stör undervisningen och stjäl tid och energi från både elever och lärare.

Men hur löser vi att det redan i höst fattas 40 000 lärare? Och hur anställer vi ca 154 000 administratörer?

Att sitta och klaga över en ”skola åt helvete” och hur kassa dagens lärare är samt ägna sig åt polarisering, personangrepp och rena hatkampanjer leder knappast till att man börjar tänka på hållbara lösningar. Om kvaliteten på läraren är A och O och det inte finns en lärare i klassrummet, år efter år, hur tror JKPIE att detta påverkar eleverna? Vilken är lösningen på sikt? Är det att gnälla över en tid som flytt eller är det att istället gilla läget och tänka framåt och se VERKLIGHETEN nu?

Inger Enkvist påtalar också att det är fel fokus i debatten, t.ex. i Almedalen. Det pratas om mindre klasser och fler speciallärare. Det är helt galet. Klart att det är bättre med mindre klasser på lågstadiet, men statistik från SCB visar att Sverige redan har små klasser så där är det inte så mycket att göra. Frågan som de flesta ställer sig är vem som ska undervisa om redan små klasser ska bli ännu mindre? Redan nu finns det en annalkande lärarbrist.

Ja, hur ska vi göra? Större klasser då? Eller ska vi skicka iväg 20-30% av elevunderlaget till Polen eller Kina? Vi kanske ska öka distansen som Inger Enkvist vill? Det kanske är en exportmöjlighet? Nej, det bästa lösningen tror jag är att öka användning av modern och bra öppen teknik. Från videokameror till lärplattor och allt man kan nyttja på nätet, givetvis med forskning och utvärdering i ryggen och givetvis med ständig förbättring i verksamheten och spridning av framgångar och s k misslyckanden. Det går att börja NU med – nationellt. Och det håller redan på ute i landet.

Att specialläraren ska komma på sin vita springare och rädda alla elever som inte når målen är också en illusion som saknar bäring.

Det är väl snarare något konkret och riktigt som kompenserar skolans stelhet, konforma och uråldriga design i nuet, men är givetvis ingen optimal strategisk lösning. Jag förstår inte lösningen som JKPIE istället föreslår för de har ingen förutom att lärarna ska sättas på piedestal och genast tilldelas högre lön, då. Vad ska vi göra? Ska alla lärare gå specialistutbildning helt plötsligt? Eller igen då, vad gör vi med 2000 hemmasittare eller de 10-14.000 elever som slås ut från skolan varje år?

I Nossebro har man vänt utvecklingen genom att låta speciallärarna jobba tillsammans med lärarna i klassrummet. Skapat struktur för vissa elever genom att ha lugna rum. Inte så att speciallärarna ska fixa biffen, se till att de elever som av olika anledningar inte klarar av skolarbetet hjälps att nå kunskapskraven. Det är orimligt att lägga dessa krav på speciallärare eller specialpedagoger.

Även om det funkar i Nossebro så är det ”orimligt” – denna nya metod naggar ju lärarnas status i kanten lite? Så kan vi inte ha det. Endast magiska superlärare kan ju klara biffen.

Det är läraren som genom undervisning ska hjälpa alla elever att nå kunskapskraven. Här behöver varje skola följa upp resultat. Det vill säga kolla hur det går för varje enskild elev redan från årskurs 1. Ger lärarens undervisning resultat eller misslyckas en alltför stor mängd elever – kanske inte är fel på eleven utan på metodiken? Vilka resurser kan omfördelas? Hur görs detta?

Ja, hur ska detta gå till, det undrar jag. Speciellt när det inte ens finns superlärare som JKPIE att tillgå? Och varje individ också? Bra. Här kommer det även några halva tankar och försök till analys. Om eleverna misslyckas så är det metodiken det är fel på och då kan man omfördela resurser? Och hur? Det är en gåta, kanske?

Inger Enkvist menar att vi låtsas, vi leker skola och inser inte hur verkligheten ser ut på riktigt. Det är precis vad jag har hävdat i många år, de som håller i agendan för diskussionen kring skolan pratar inte om rätt saker, bland annat menar jag att lärarutbildningen till exempel sysslar med en illusion om hur skolan ska vara som saknas i verkligheten. Detta har jag skrivit om i ett blogginlägg som heter Vision och verklighet.

Ja, och i det inlägget är det anekdotisk bevisföring som gäller – inte en tanke på att eleverna faktiskt är mer betjänta av att uppnå den egna fria viljan att lära än att kunna svara på prov. Att det tar år av träning att bli en tänkande och entreprenöriell individ. Ni vet, det där med repetition. Inte är det att öva på andragradsekvationer som kommer förbättra lusten att lära, det är snarare att förstå vitsen med matematiken i ett större perspektiv.

De enda som håller på med illusioner är PIE och det bakåtsträvande etablissemanget. Det läggs en massa onödiga resurser på att utbilda kassa lärare som inte ens har förutsättningar att blir de superlärarna som JKPIE lovordar och säger sig vara själva – detta antyds ju i Enkvists debattartikel som Johan Kant hyllar. Är det dessa resurser vi ska ge den befintliga lärarkåren så att vi på sikt om 10-20 år har lärare med rätt virke som kan kompensera för skolans oförmåga att anpassa sig till verkligheten och som dessutom magiskt kan fixa diskrepansen mellan drömmen om de hierarkiska industrisamhället och PISA-resultaten? Under tiden tuffar vi på och låtsas som ingenting, medan en ledande omvärld satsar på IKT och alternativa undervisningsformer ihop med forskning och näringsliv.

På samma sätt lyfts i debatten de framgångsrika skolorna fram, men aldrig diskuteras förorts- och landsortsskolorna sviktande resultat, där ända upp till hälften av alla eleverna misslyckas. År ut och år in! Kan det verkligen vara eleverna det är fel på? Jag menar att så inte är fallet, utan att både elever och lärare har blivit lämnade i sticket.

Mmm, bra. Just att det ÄR de lata elevernas fel är ju annars JKPIEs vanliga tes. Men vilka har lämnat dem i sticket? Är det de oansvariga föräldrarna eller är det bakåtsträvande väljarna som röstat fram populistiska politiker? Att skylla på att elever inte anstränger sig eller att anklaga ”oansvariga” föräldrar är verkligen inte konstruktivt eller ens en möjlig förbättringsväg. Ska vi skicka samtliga föräldrar på kurs i ett par veckor om året för att utbilda dem i gamla opedagogiska metoder för barnuppfostran?

Men dessa skolor lyfts aldrig fram i debatten, men det är dessa skolors siffror som drar ner Sveriges resultat i PISA och TIMMS. Likt en Struts som sticker huvudet i marken (en myt) tar PIE inte detta på allvar, i stället uppfinner man ny metodik som ska revolutionera svensk skola. Men följa upp resultat gör man inte, för det är fult.

Gör man inte? Har Johan Kant också slumrat i 8 år? Man mäter och förstör lärandet mer än nånsin och det vill Johan Kant ha mer av? Att inte uppfinna nya metoder och undersöka om dessa kan fungera är som att automatiskt införa en generell försämringsprocess eftersom omvärlden förändras. Det är väl det som har pågått egentligen under snart 40 år att man inte ens försökt att anpassa skolan (på strategisk nivå – på lokal nivå får man trolla med knäna) till modernt lärande för varje individ utan envist hållit fast vid katedrar, klassrum och lektioner. Och med en plikt i teorin då. I praktiken inser man att man inte kan tvinga någon att lära sig Pytagoras förlovade sats om denna inte vill. I praktiken har man insett att tvång inte är att föredra framför frihet. I praktiken har man i sett att lust till att lära är effektivare än olust. Fast detta har JKPIE inte insett.

Nej det är bara att köra på med allt nytt och innovativt och sedan hålla tummarna för att just denna gång ska det gå bra. För det är ju den nya skolan som kommer starkt med ny metodik och det verkar som om Johan Kant har glömt bort att Inger Enkvist tillhör den gamla skolan. Förresten, Kant med, som vill ha tillbaka Caligula och katederundervisning. Jo, just det sådana reaktionärer är jag och Inger Enkvist – borde förpassas till museum.

Att inte prova nytt är etter värre. Att blint förlita sig på anekdotisk bevisföring, mer betyg, mer prov, mer bedömning och mer tidspress i jakten på ”resultat” är verkligen att ”hålla tummarna” och hoppas på att någon tidsmaskin ska komma och rädda upp situationen.

Kanske skulle PIE i stället lyssna på Inger Enkvist? Kanske skulle denna kloka kvinna få mer utrymme i debatten. För en sak är säker, vi behöver ta till oss det hon skriver.

För elevernas bästa och hela skolsystemets bästa och för den delen även hela samhällets bästa är en sak säker: att anamma JKPIEs människosyn och drömmar om en svunnen tid är direkt farligt för vår framtida demokrati.

Elevernas grundkunskaper behöver bli bättre.

Ja, inte f-n vill någon att de ska bli sämre!

Vi behöver bli bättre på att redan på lågstadiet identifiera elever som hamnar på efterkälken, metodik som brister och se till att sätta in åtgärder.

Med mer betyg eller fler speciallärare, med mindre klasser eller horder av nyexade lärare enligt JKPIEs skrot och korn?

Alla elever kan lära sig, men det är skolans uppgift att se till att detta jobb blir utfört.

Tack! Skolan har ett ansvar. Det är skolan som ska kompensera för elevers bakgrund och hemförhållande. Det är inte som JKPIE hävdar att det är elever och föräldrar som ska kompensera för en skola som inte kan anpassa sig till ett modernt lärande. Ur styrdokument:

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.
Utbildningen syftar också till att i samarbete med hemmen främja barns och elevers allsidiga personliga utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare.

Men sånt här är väl bara drömmar, omöjliga mål att sträva efter och illusioner som vi kan skita i enligt JKPIE.

Detsamma gäller det att upplysa elever och föräldrar att vi faktiskt inte kan öppna deras skallben och slänga ner några spadar med kunskap. Det funkar inte så! Elever och föräldrar behöver ta sitt ansvar när det gäller läxor och engagemang, sedan ska skolan givetvis hjälpa dem på bästa sätt.

Nej, det funkar verkligen inte så och föräldrar tar ansvar, säkert 80% tar redan sitt ansvar och resten rår varken lärare, Kants magiska superlärare på utan möjligen klarar speciallärare det. Möjligen kan vi fundera på en lite annorlunda skola än idag. Skolan ska dessutom inte hjälpa på ”bästa sätt”. Skolan har ett uppdrag – det är bara att läsa styrdokumenten. Och klarar man inte sitt uppdrag måste man ställa krav på huvudmän, riksdag och regering och inte sitta still, gnälla och älta över tingen i evighet.

Om man åtar sig ett uppdrag ska man ta ansvar och utföra det och INTE gnälla över föräldrar eller lata elever. Då ska man avsäga sig uppdrag och göra något annat! Genast!

Skollagen (2010:800) slår fast att utbild­ningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära.

Det står inte ”för några”, ”för de flesta”, ”för vissa”, ”för de som är duktiga”, ”för de som gör läxan”.. det står ALLA. Själva syftet med skolan är att ALLA ska hänga med, annars kan vi lika gärna skippa skolplikt och hela rasket. Och det står inte ”bör”, eller ”om ekonomin tillåter”, eller ”i den bästa av världar”, eller ens att det är ett mål. Det står SKA. Det är ett krav. Vidare betonar man i lagen att skolan SKA kompensera för elevers olika förutsättningar.

Naturligtvis kommer mina ord skrattas åt och förlöjligas, för Inger Enkvist är verkligen avskydd av PIE. Inte en uns av självinsikt finns hos PIE och den jävla soppa man har ställt till med i svensk skola. Ni som läst min bloggserie ”En skola åt helvete” vet vad jag pratar om och ni vet vilka som är ansvariga. Läs min bloggserie om ”Det pedagogiska nätverket” så får ni veta vilka som bär ansvar för svensk skolans bottennapp i PISA. Men så klart kommer man aldrig att erkänna detta, trots att det inte finns en enda uppföljning av vad PIE:s metodik har lett till. Istället lägger man ansvaret på friskolereformen och det fria skolvalet – fokusförflyttning!!!

Ytterligare ord i mun och offerkofta och förskjutning av ansvar. Det är inte JKPIE som är ansvariga utan nån slags underjordisk sammanslutning som har styrt skolan enligt olika pedagogiska metoder för att kunna kompensera för omvärldens förändringar. JKPIE tror i själva verket att denna sammanslutning har orsakat både globaliseringen, kunskapsförfallet, Internet, alla spel och säkerligen även all underhållning på TV4. Johan Kant verkar avsky pedagogik. Sin egen och Professor Inger Enkvist egna anekdotiska opedagogiska lärstil får vi gissa efter hur den är utformad – man ska köpa deras böcker och läsa. Att bjuda på det i debatten verkar vara omöjligt. Dela-kulturen har inte nått deras värld än. JKPIEs lärstil verkar handla om att snegla på Finland, Kina och övriga Asien (dessa mångkulturella smältdeglar). Den handlar om att ge lärarna auktoritet och status igen i klassrummet och att det totala ansvaret alltid ligger hos eleven och föräldrarna. Ansvarsfrihet för skolan, inget kompensatoriskt uppdrag, läxor, kvarsittning och högre lön löser allt. Problemet med t ex hemmasittare ska lösas med? Problemet med att över hälften av alla elever i åk 8 inte tycker att skolan ger dem lust att lära vidare ska lösas med..? Vaddå, tidigare styrning och kontroll redan i 1:an? Det är så vi ska skapa intresse för kunskap och lärande. Nej, tack säger jag. Jag föredrar en pedagogisk skola med omtanke, frivillighet, nätverkande och att ständigt utvärdera och förbättra metoder för lärande och verksamhet.

Två idoler har jag, Inga-Britt Ahlenius och Inger Enkvist, två starka kvinnor som verkligen inte köper vad etablissemanget säger.

För övrigt anser jag att läraryrket är samhällets viktigaste arbete. Dessvärre verkar stat och kommun inte kunna lösa åratal av snack om förbättrade lärarlöner. Mitt förslag är att låta alla lärare göra ett särskilt läraravdrag i deklarationen på 10 000 kronor i månaden. Då skulle regering och riksdag på riktigt kunna ta ansvar i stället för att bara snacka.

10 000 kr löser allt? Jo, tjena. Men satsningar på externa krafter som ser behov av framtida kompetensförsörjning och ”lycksökare” som ”vill sko sig” på skolan ska vi akta oss för. S k ”flummare” och charlataner som hellre ser att vi ser till helheten och jobbar strategiskt ska vi tysta och så snabbt som möjligt smutskasta, förtala och förlöjliga. Men 10 000 kr mer i lönekuvertet sitter fint hos Johan Kant. Då kommer han jobba hårdare och ta mer ansvar. Eller nej, då skulle regering och riksdag helt plötsligt kunna ta ansvar? Jag får inte ihop logiken. Jag har läst nog. Med mer pengar till lärare får vi nya lärare som är bäst på att gå i skola möjligen. Precis det som vissa elever inte behöver – de behöver få en tydligare koppling till verkligheten och deras egen framtid.

JKPIE lyssnar inte på vad regering och riksdag och inte heller Skolverket (etablissemanget?) säger och tycker det är hedervärt. De lyssnar på röster från förr, de lyssnar på drömmar från förr, de flummar om en tid som inte kommer tillbaka.

Sammanfattningsvis: jag är av den bestämda åsikten att det är skolan som totalorganisation som måste ta ansvar för att elever går ut skolan enligt de SKALL-krav som regering och riksdag har bestämt – det är inte upp till föräldrar och enskilda elever att ha det slutliga ansvaret. Detta ansvar måste till syvende och sist skolan ansvara för att lära ut till eleven.

Om och när man misslyckas med att uppfylla dessa krav måste man säga ifrån och ställa krav på huvudmän, eller på riksdag och regering så att man antingen får rätt resurser eller så att man ändrar på kraven. Om det nu gått 40 år och situationen är likadan bör man strejka eller vad som helst istället för att sitta och gnälla över att det var bättre förr (som JKPIE håller på med ständigt) och att det är omvärlden som ska anpassa sig till skolan och inte tvärtom.

Den tredje punkten som jag blir mest irriterad över som JKPIE ständigt ignorerar är det negativa problemfokuset. Allt är skit, det som skett, det som sker och kommer att ske om vi inte lyckas med att åka tidsmaskin. Det finns inte något ledarskap över huvudtaget utan all energi inriktas på att vara bitter över en misslyckad administration av något som fungerade förr inte nu. Inte nog med det. Allt nytt som kommer och som åtminstone försöker vara ledarskap och nytänk ska förkastas, hånas och sågas ÄVEN om det ger bättre resultat. All form av nytänk som skulle kunna funka i Sverige, idag och i framtiden är ”orimligt” och värdelöst. Det finns bara en lösning. Eller ingen alls rättare sagt, men under tiden vi väntar på att samhället, föräldrar och elever ska förstå och anpassa sig till skolan igen ska lärarna ha högre lön och högre status.

Jag tror det behövs MYCKET mer förutom att skapa ett attraktivt läraryrke, det behövs en nationell uppskalning av den så förhatliga samvaron, det roliga samspelet och strategisk samverkan mellan alla parter som påverkas av skolan och som skolan påverkas av med ett tydligt fokus på varje elevs unika lärprocess. Idag 2014 finns möjligheterna, idag finns resurserna och idag finns kunnandet, men vi nyttjar inte möjligheterna. Möjligheter som är JKPIEs värsta mardröm – lärande i frihet, med förtroende och med vetenskaplig nyfikenhet i SAMVARO.

Tyvärr Johan Kant, gilla läget och sluta jaga väderkvarnar – ta ansvar och tänk framtid och möjligheter istället. Vakna!

Kategorier:debatt, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande

Etiketter:Skolan