Jo, har nog haft den här monologen i hela mitt liv. Men modet är det viktigaste – det har jag aldrig haft. Jag måste veta vad jag har och vad jag kan möjligen utsättas för. Alla potentiella risker måste bedömas. Varför riskera något? Jag är ju matematiker och nod finns inte på agendan.

Men ändå, jag är aggressiv som schackspelare, aggressiv som backgammonspelare och obotlig optimist som bridgespelare. Som pokerspelare är jag… som humöret den kvällen.

Modet finns där. Jag stod en gång och höll en halvtafflig lektion på universitetet för första gången och blev anmäld som kass. Varför i helvete utsätta sig? 10 år senare stod jag i Järfälla och skulle övertyga muslimer om att kristendom var det rätta. Det gick sisådär.. ADA-programmerarna trodde att JAG uppfunnit Java och resultatet blev därefter. Men jag har nog aldrig gjort några dumheter direkt. Jag är nog mer skyldig till att inte ha gjort saker.

Men jag tränar, och provar och har aldrig gått den där Säja-nej-kursen. ”-Kan du göra det? -Javisst”, säger jag. Men modet saknas. Om någon ger mig förtroende så kör jag! Men det är inte min egen idé eller energi som är avgörande – jag är ju bara ett verktyg. Jag väntar ju bara på pappret med uppgiften… Idiottränad som jag är.

Kan man träna sig i mod? Jo, faktiskt. Det är bara att utsätta sig! Att våga? Jo, bara att våga, gång på gång på gång. Tillslut blir det naturligt bara!

Courage is the discovery that you may not win, and trying when you know you can lose.

Tom Krause

På riktigt, modet är ju alltid det som fattas!

Kategorier:personlig utveckling

Etiketter:#Blogg100