Tegelväggar är en sak, de ska man undvika¨och komma över. Sedan finns det dumbommar, dem ska man inte ge sig in i debatt med. Då hamnar man genast i en väldigt liten föreställningsvärld och man kommer garanterat förlora. Det är ungefär som med våld – vi kommer aldrig framåt med det. Det är glada barn och elever och även lärare vi behöver. Nu och i framtiden.

Vilka vi inte ska lägga vår energi på

Det är så enkelt att inte bry sig. Debatten om skolan är för en del som en fråga på stan när man har 10 ärenden att göra på 30 minuter. Man blir tillfrågad: ”-Tycker du man ska ha betyg eller inte?” ”-Ja, det gick bra för mig på 60-talet och det har ju funkat.” Jaha, det verkar som om många tycker det. Då gör vi politik av det och bestämmer att det ska bli betyg i fyran. Jan Björklund har lagt in förslaget medan de andra avvaktar lite och inväntar vart kappan ska vändas. Jan Björklund ser inga hinder att börja redan på dagis. Det som stör mig mest är ”idioter” som uttalar sig om att betyg är bra för att det är bra för eleverna är veta. Det är kontinuerlig feedback, stöd och hjälp de behöver inte känslokalla betyg. Inte svart på vitt utan regnbågens alla färger – inte A-F utan hela alfabetet, som Micke Gunnarsson utrycker det. Man tror helt enkelt att betyg är bra men det beror bara på att man inte orkar tänka.

Det funkade för mig!

Jo, det funkade utan TV, Internet och elektricitet också. Alldeles utmärkt säkert. Och livet funkar utan sociala medier också. Och man kan säkert bo själv i hela livet i nån stuga och det kommer funka. Men det är inte det vi andra pratar om.

Sedan finns det andra som har en negativ bild av skolan och som tycker det måste till hårdare krav och mer ordning och reda. ”-Ungarna ska härdas.” ”-Mår man dåligt är det bara att bita i och jobba hårdare. Och har man inga föräldrar får man väl ordna läxhjälp mm.” ”-Är man fattig är det väl bara att sälja lite aktier och fonder, liksom?” ”-Hur svårt kan det va?” ”-Och de som ändå inte klarar det hela får väl polisen ta hand om – nått ska väl skattepengarna gå till”.

Det är så lätt att inte bry sig om man själv kanske blivit utsatt som barn och klarat det eller inte klarat det men fått det att funka ändå. Det är så lätt att distansera sig. Det är som om ungarna bodde i Afrika och aldrig kommer att kunna påverka ens egen situation överhuvudtaget inom den egna livstiden – ja, om man inte hamnar hjälplös på hemmet förstås, där kommer hämnden. Där hjälper det inte hur auktoritär man är. Och det gör det inte i övriga samhället heller numera kan jag upplysa om – inte i längden. De som inte förstår detta eller inte vill förstå detta har oftast själva något att förlora på en plattare värld. Att be dessa ändra åsikt och få till någon slags högre förståelse är förmodligen omöjligt.

Med hjärtat på rätt ställe

Sedan finns det resten som vill ha betyg och som vill väl – det är dom vi kan prata med. Dom som lyssnar och respekterar att barn är dom vi lånar planeten av. Det vi skulle vilja prata om är världens bästa skola som gör att vi igen skulle kunna bli ett utvecklingsland. Industri- och ingenjörskapslandet är förbi och vi är hopplöst efter Asien och t o m Afrika i inställning och framåtanda. Vi har inte en chans. Det finns några som vill att ”Sverige tar matchen” –  med traditionella åtgärder – och nu då med hårdare tag i skolan. Så ska kunskapssamhället byggas. Mer av samma. Om man inte blir smal av pizza får man väl helt enkelt äta mer pizza? Jan Björklund säger: ”Sverige är en industrination. Sverige ska förbli en industrination.”

Det gick ju bra på 60-talet och det går bra idag också? Under tiden flyttar industrierna utomlands, t o m Kina har börjat tappa industrijobben och åker nu till Afrika och bygger fabriker. Vi måste ner till lerhyddestadiet för att konkurrera inom de områden som på 60-talet gav oss välfärd. Vad ska man satsa på då? Nanoteknik, läkemedel, IT eller miljöteknik? Ja, det skulle vi ha gjort för 20 år sedan. Vi kunde ha skapat Google, Facebook, Twitter, Apple mm om vi envisats med papper och penna som huvudverktyg i skolan. Vi är kanonbra på musik och spel – utnyttja det i framtiden istället. Eller skapa energi genom kall fusion eller Thorium.

Yttre eller inre motivation?

Jag vet inte hur jag ska förklara det men, om man tror att motivation utgår från yttre stimuli i alla lägen (man jobbar för att man får lön helt enkelt) så har man missat något. Yttre stimuli funkar jättebra för fungerande människor och de ”normalbegåvade” – för alla andra krävs även inre stimuli. Den inre stimulin kan vara att man vet att man har ett kanonjobb efter man har plågat sig igenom 15 års skola.

Vet du någon vuxen som har kämpat i 15 år för att få sin dröm förverkligad? Ändå begär vi detta av våra barn.

Det kan även vara att man tycker det är kul att få bra betyg – men inte fasen blir man inre stimulerad av dåliga betyg.

”-Fast dom som är kassa behöver vi som har bra betyg väl inte bry oss om? Det har vi ju ett helt skyddsnät därute och man får väl faktiskt lite grann skylla sig själv?”

Grejen är att det är den signalen som samhället skickar ut. Vissa är ok, andra är kassa. Vissa är viktiga än andra och ska belönas och andra kan ses som en belastning och behöver bestraffas. Sedan kan politikerna prata om jämlikhet och rättvisa till död-dagar. Skolan stigmatiserar och förstör barn för resten av livet.

Världens bästa skola – hel unge in hel unge ut!

Vi som vill bygga världens bästa skola (och därmed samhälle) tycker man ska bry sig mer. Att man ska nyttja maskineriet men inte låta det ta över. Det är först och främst varje elev vi ska utgå ifrån inte systemet eller läroplanen. Och det går faktiskt idag. Hela världen går mot individanpassning och ”personifiering” och det är tekniken som möjliggör det hela. Tänk om skolan vore utformad som ett spel i 15 år där det gällde att samla ”Experience” och där man kunde uppnå ”Mastery” i de ämnen som man var bäst lämpad för. Tänk om man kunde nätverka fritt i hela skolvärlden och hela Internet och alla föräldrar och näringslivet och alla som jobbar inom skolan skulle kunna hjälpa till stödja och se till att man har roligt tillsammans. Det är nämligen så man skapar innovation och genom att jobba med olika roller kan man få till entreprenörskap och handlingskraft. Och jag lovar man skulle jobba mer ihärdigt än idag men ändå inte uppleva det som jobbigt. Barnen skulle rusa till skolan, den skulle bli en fristad, en naturlig del av varje elevs utveckling och inte en transportsträcka mot den vissa arbetslösheten eller jobbet i matbutiken, telefonförsäljningen eller städbolaget. Vuxna skulle slippa halva vuxna livet i terapi och lida av OADHD. Fast det där är en utopi tycker vissa. Jo, det är det speciellt om man ska få in det i läroplanen. Men det ska inte vara någon läroplan. Det behövs en grogrund för lärande – det är något helt annat. Det handlar om att släppa lärandet fritt men under vissa tydliga spelregler givetvis. Precis som det finns regler i Minecraft och World of Worldcraft. Precis som det finns regler på en fotbollsplan.

Tänk om varje anfall/försvar och spark i en fotbollsmatch skulle vara inlagd i en plan som beskrev hur matchen skulle spelas. Alla situationer inlagda (hörnor, frisparkar, mål, inkast etc) för att spelarna skulle lära sig ordentligt. En 15 års planlagd fotbollsmatch. Tror ni påhittighet, kreativitet och lust att lära skulle frodas eller skulle det bli väldiga problem med utslagning, avhopp och fotbollströtta elever? Och uppgivna tränare, ledare och föräldrar. Det skulle då inte hjälpa med vare sig nya fotbollsskor, nya bollar eller bättre fotbollsplaner – det är inte själen i fotboll och det är inte själen i lärandet heller.

Men det går att skapa fotbollsspelare och idrottsmän med piska också – se på Kina. Men de kommer aldrig vinna fotbolls-VM. Och Sverige kommer aldrig bli en industrination igen om vi inte radikalt ändrar vår inställning till skolan och lärande.

Förändring behöver inte vara ett hot – det är ett löfte

Vi har en fördel i och med att vi har en förmåga till att välja samförstånd före konflikt och anpassning eftersom vi är så små ute i stora vida världen. Vi borde vara med flyfotade och effektiva och kunna visa på framtiden. Vi skulle kunna leda – om vi bara orkade bry oss. Och det gör vi visar det sig, på oväntande områden. Det har vi sett bevis på gång på gång under 2012 – Missing people hittar försvunna människor och skapar möjligheter som polisen annars inte har. Tänk om skolan kunde tänka likadant? Missing teacher, missing coach, missing classroom. Men det måste vara frivilligt och det är bara dom som bryr sig som behöver.. just bry sig. Ni andra kan leva kvar i 60-talet, men snälla hindra inte oss som vill ut och hitta varenda unge som far illa i skolan.

Jag har tre barn som alla snart är inne i systemet – jag vill inte se de dö skoldöden och komma ut därifrån som halva, stukade individer – därför bryr jag mig. Hur har du det – har du barn eller barnbarn? Inte vill du att de ska fara illa?

Kategorier:förändringsledning, Livet, Samhällsutveckling, Skolan och lärande

Etiketter:Björklund, Demokrati, Framtid, komplexitet, lärande, livet, Skolan