Jag brukar inte kunna riktigt bli arg på nationella politiker. De har liksom förbrukat den ”resursen” hos mig – jag bryr mig helt enkelt inte om deras debatt och alla pajer de kastar. Jag har nog inte brytt mig sedan Olof Palme mördades 1986 – om man undantar vad som hände i oktober 2012 då förstås, vilket jag här ska skriva några tankar om.

Sveriges utbildningsminister Jan Björklund presenterade den 29 oktober sitt förslag om väg framåt för skolan där bl a betyg från 4:an föreslogs. Han gör det av den anledningen att har tror elever tar skolan mer på allvar då – eller att eleverna tar sin egen utbildning mer på allvar kanske. Ok, det finns kanske situationer där flamsiga barn behöver skärpa till sig, att de behöver höra upp och vara ”allvarliga” och koncentrera sig. Och om man höjer krav så anstränger sig eleverna mer. Och det är kanske viktigt att de får chansen att tagga till lite och tvinga sig själva till ”råplugg” – att anstränga sig ordentligt. Det var väldigt viktigt förr åtminstone. Och det är dit Jan Björklund vill gå eller så vill han att den tiden ska komma tillbaka. Givetvis är det viktigt nu också men på ett helt annat sätt. Något har förändrats och det Jan Björklund inte vet är att unga numera vet bäst, han vet inte att de har ett enormt kunskapsöverläge och en helt ny förmåga som tidigare har saknats i samhället – de vet nämligen inte hur världen fungerade utan datorer, Internet, plattor och smartphones. De har ett nytt tankesätt där Internet är grunden. Men hur det var innan Internet vet Jan Björklund, tyvärr. Visserligen försöker han införa mer IT men han vill även öka kontrollapparaten och begränsa handlingsutrymmet ytterligare, precis motsatt mot vad som gäller på Internet förresten. Att stödja den ”stängda” (tävlandet och konkurrens om betyg på individualistisk plan) skolan, den ”selektiva” skolan (inte alla kan ju få toppbetyg) och den ”övervakande” skolan är i motsatt riktning om vart resten av samhället är på väg mot (berättar om detta längre ner).

Hit eller dit?

Det är svårt att spekulera om framtiden, eller det är lätt egentligen – ”det måste bli hårdare tag nu, annars går det åt skogen ”- men det svåra är att ha rätt – ”det måste bli lösare tag nu, annars går det åt skogen”. Är det bara tyckande eller finns det forskning som säger annat? Forskning är alltså den som undersöker och verifierar teorier och kollar så att metoder och idéer har bäring i verkligheten. Forskningen är alltså det yttersta resultatet av skolan – själva meningen med skolan kan en del tro verkar det som. Om skolans stjärnor pekar mot ett håll tycker jag åtminstone att det vore vettigt att lyssna på vad de säger. Men vad de säger är oftast svårt att förstå – i dagens stressade samhälle hinner man inte med att på djupet tillägna sig kunskap – inte ens i skolan. Inte ens de som utformar skolan har tid. Så än hit och än dit och än det ena eller det andra är orsaken till kunskapssamhällets konkurs.

Konfilkt i P1: Kunskapssamhällets konkurs

Fast egentligen behövs forskningsbevis om det ena eller det andra när vi vet att barn och ungdomar far illa varje dag i skolan? Och jag tror ingen längre tror på att mer disciplin och allvar hjälper dessa elever. Eller hur?

Tolkningsföreträde

Så om någon forskare (t ex nån som heter Hattie) kommer fram till att lugn och ro är bäst och att mer återkoppling till elever ger resultat (om det nu är resultat man vill ha och inte harmoniska elever) så kan man tolka detta på olika sätt. Om man hårddrar det hela kan ju ett sätt att jobba mer i lugn och ro vara att införa mer läxor och läxhjälp så att verksamheten liksom flyttas till hemmet och fritiden istället. Ett annat sätt kan ju vara att införa mer allvar i skolan så att det inte är så mycket flams, trams och lek utan fokus på ”jobbet” att lära in den kunskap som är bestämt, jobba för de centrala målen och bli bra på proven – det borde bli mer lugn och ro då och mer fokus.

Om man väl en gång har lärt sig att hugga i och kämpa hårt och få det där högsta betyget och känna glädjen att hårt arbete lönar sig och det är ju bra både för eleverna och för samhället i stort. Och för de som inte klarar detta borde man kunna införa specialpedagoger så att dessa stackare får lite extra stöd och hjälper inte det så får man väl ta in föräldrarna i klassrummet så att allvaret ökar ännu mer. Och ytterligare disciplinära åtgärder är ju polisanmälan – vi har ju trots allt skolplikt och i demokratisk anda bestämmer faktiskt majoriteten. För att alla ska vara med på tåget måste man mäta och fånga upp dem som behöver hjälp och ständigt se till att man är enligt planen. Planen gör att vi får ut det resultat vi vill ha och den kunskapsnivå vi anser vara rimlig och nödvändig – därför behövs även en central examen för att kvalitetssäkra kunskapen. Hur ska vi annars veta att planen genomförts och att målen blivit uppfyllda? Detta ger ju dessutom indikationer för högre läroverk och arbetsgivare vilka elever man ska satsa på och vilka man kan sålla bort. Det är sunt förnuft att detta är den enda vägen att gå och vi nu gör upp med flumskolan för gott – ordning och reda belöning på fredag.

Eller inte. I ett annat statligt stuprör kliar man sig förundrat i huvudet över kriminalitet och stadsdelar där arga människor bränner containrar. I ytterligare ett annat undrar man hur man ska få till det mångkulturella samhället. Jan Björklund tror att han vet – genom disciplin och ansvar och allvarliga skolor där undervisningen sker av lärare som innehar respekt och ett leg, bakom en kateder lär man ut bäst nu och i framtiden och det har man gjort i alla tider.

Det kanske är så att om elever och lärare får lugn och ro och utveckla lärandet i klassen och utanför klassrummet tillsammans så kan man skapa intresse och motivation så pass mycket att det blir lugn och ro och fokus inne i klassrummet. Eller kanske man inte ska förvänta sig lugn och ro överhuvudtaget tillsammans i grupper om 25-30 elever. Finns det någon arbetsplats idag där 25-30 pers sitter i samma rum och koncentrerar sig? I vissa stunder kanske man ska sitta med en dator och med hörlurar och bara lyssna på dem man vill? Kanske 99% av all kunskap finns utanför klassrummet?

[Class-acts]

Fakta och sunt förnuft kring lärande

Har man en uppfattning om att lärande är tråkigt och att det är hårt arbete som gäller det nog att införa piskan och straff och morötter som belöning som motivationsmedel. Hur känns det själv?

Tänk om regeringen skulle rösta fram att införa 1 års skolplikt för dem över trettio, 2 års skolplikt för 40-50-åringar och 1-3 år för 60-90-åringar. Jo, alla behöver lära sig laga bilen, spela spel, surfa, laga mat, ta hand om sin kropp, lära sig sympati, miljömedvetenhet, äldrevård mm. Hur skulle den skolan se ut?

När har du lärt dig som bäst och snabbast? Är det under tvång med något ämne du inte valt eller är det under frihet med något du själv bestämt dig för att du ville lära dig? Skulle man inte kunna få lära sig i skolan och känna glädje i lärandet varje istället för att känna krav, press och hets? Hur är det själv på jobbet? När trivs du bäst? När presterar du bäst?

Du förstår, livet behöver inte vara j-vligt, och vi behöver inte hela tiden jobba med tvång. Det finns nämligen en inneboende vilja att lära och att upptäcka. Tänk bara på att barn lär sig krypa, gå, prata, springa, vara sociala, idrotta, sjunga, dansa och ALLT utan ständig kontroll och kvalitetsuppföljningar. Visst, föräldrar övervakar en hel del men det handlar inte om att ”vid 1 års ålder ska han ha lärt sig att äta själv”. ”-Vilka åtgärder ska vi sätta in för att nå målet?” Där väntar man och ser – barn är fantastiskt duktiga på att härma och tillslut sitter det där utan tvång och bestickplikt och utan prov och utvecklingssamtal och kvalitetsuppföljningar. Och barn lär sig i glädjen. Glädjen att komma på hur man gör och glädjen att behärska till fulländning. Barn lär sig genom att göra misstag, testa och prova och upptäcka! Barn lär sig även att leka ihop och att saker och ting blir roligare med lek – allvar är obehag – det är sånt som vuxna håller på med.

Just glädjen och motivationen är avgörande – och har man inte ett övergripande syfte och vision med verksamheten är det svårt att hitta just glädjen och motivationen. När syftet med lärarande alltmer går ut på att göra prov och tester och uppfylla betygskriterier riskerar man att tappa ”greppet” om allt i verksamheten.

When there is a genuine vision (as opposed to the all-to-familiar ‘vision statement’), people excel and learn, not because they are told to, but because they want to. – Peter Senge

Just frivilligheten och egna viljan och lägg därtill alla möjligheter som finns numera gör att man att man helt enkelt får det svårt att tvinga in kunskap med hot. När man dessutom märker att elever idag lär sig otroligt mycket ändå vid sidan om skolan kan man inse att man kanske inte nyttjar deras potential överhuvudtaget! Det som är ett problem idag (bristande motivation) skulle kunna vara en tillgång imorgon (motiverade elever) om man bara förstod hur man skulle skapa en motiverande skola.

Motivation är syftet

Om vi nu enas om att motivation är avgörande för hur bra man presterar eller lär sig kan vi kan undersöka och resonera kring vad som skapar motivation. Hur är det med din egen motivation? Hur var den för dig när du var barn? Hur är det nu när du är vuxen? Blir du motiverad när grannen hotar med polis om du inte krattar dina löv i trädgården? Blir du motiverad när grannen bjuder på tårta och erbjuder sig att hjälpa till?

I detta föredrag redogör Daniel Pink för vad som motiverar oss:

Och nu handlar det inte om att motivera sig för att gräva ett hål och sedan fylla i den igen. Det handlar om att låta människor utvecklas och bli individer och bli vuxna (men må vi alltid behålla barnasinnet).

For Peter Senge, real learning gets to the heart of what it is to be human. We become able to re-create ourselves.

Vi ska bygga kunskapssamhället med innovation och entreprenörsskap men de som ska lära ut dränks i dokumentation kring kvalitetsuppföljningar och har varken tid eller kraft att hjälpa dem har störst behov – eftersom detta är så viktigt gäller det att alla ska göra exakt som planen säger. Och därmed dödar man all glädjen och själva syftet med planen.

“You cannot force commitment, what you can do…You nudge a little here, inspire a little there, and provide a role model. Your primary influence is the environment you create.”
― Peter M. Senge

Motsatsen till Jan Björklunds kontrollskola (closed, selective & controlling)

Det är inte något flum alls och den skolan är inte någon skola där man vind för våg släpper eleverna att själva komma på att utbilda sig. Det är inte att ta bort alla regler och hoppas att alla glatt ställer upp på att skolan är kul. Det handlar om kommunikation och öppenhet (Open) där man nätverkar (globalt) och hjälper varandra ihop. Det innebär att gränserna för klassrummet upphör – klassrummet blir istället hela det globala samhället. Boken blir en surfplatta med oändliga möjligheter. Läraren blir en guide, coach och moderator för det kontinuerliga livslånga lärandet. Precis som i fotboll t ex krävs regler och överenskommelser som man enas om ihop. Och följer man inte regler finns konsekvenser, MEN om man kommunicerar tillräckligt ska det inte behövas åtgärder. Vi får aldrig hamna i LATA konsekvenssituationer som prickar, kvarsittning, läxorm sänkt betyg eller utvisning från klassrummet. Man måste få tid och ta sig tid att reda ut och kommunicera. Och givetvis finns det alltid undantag.

Att inte vara utväljande (Random) innebär att man med skoltermer förmodligen är ”likvärdig” dvs att man inte bygger strukturer där personer blir deras roller och rollerna i sin tur ger olika makt och företräde. Att ha ett betygssystem är precis en sådan metod att köra in unga i olika föreställningar om att den ena är bättre än den andra. Endast dem med högsta betyg kan bli läkare, politiker eller journalister. Vissa är bra, andra är kassa allt i en gigantisk samhällelig tävlan (och nu ska stigmatiseringen och utslagningen börja ske redan i 4:an). Man ska gå i samma klass hela skolan så att hierkierna behålls och den sociala strukturen sätter sig. Tillfälligheternas arena innebär att eleverna har tillgång till ALLA andra elever och lärare, hela tiden och det är olika hela tiden beroende på just tillfälligheter.

Att kontrollsamhället är på väg bort kanske kan vara svårt att tro, men så är det, säger trendspåkulan. Vi accepterar kameror etc och vill t o m då att om de ändå ÄR där, kan de inte ge nytta istället bara för att övervaka. Chefshierarkier är också på väg bort – platta organisationer fungerar bättre ur ett innovations- och utvecklingsperspektiv. Det övergår med till coachning där man upplevs som likställd med sin chef – chefsskapet ersätts med ledarskap och stödjande principer (Supportive)!

Lyssna gärna på Thomas Power när han pratar om ”digital mindset” som ungdomarna av idag har och Jan Björklund saknar. Thomas förklarar det här med Closed, Selective & Controlling vs Open, Random & Supportive – mycket givande föredrag!

Omvärlden övergår till ”Open, Random och Supportive”. Jan Björklund kämpar förtvivlat med att få ”Closed, Selective och Controlling” att fungera.

Hur får vi ordning och styr på Jan Björklund?

Jag tror det kommer ge sig tillslut, men det tar väl ca 30 år. Det som är så frustrerande är att det är för lång tid och under tiden lider barn och förstörs i sin uppväxt. Under tiden missar vi talanger och möjligheter och lägger pengar på att bota symptom istället för grundorsaken. Under tiden går både lärare och elever in i olika väggar och lär sig själva och lär ut stressbeteende och vanmakt. Tillsammans gör man något som ska vara underbart till för somliga en mardröm.

Blogginlägg som detta kanske inte gör att smack, men kanske om man får in en positiv attityd till förändringar och kan visa på hur det skulle kunna se ut. Det finns så oerhört många initiativ därute idag att framtiden trots allt kan få rot – trots envist motarbetande från främst den äldre generationen.

Idag 8 november kom ytterligare ett utspel. Att pojkar halkar efter tjejer beror på att det är för lite katederundervisning anser Jan Björklund. Man tackar, ytterligare en pinne i brasan, ytterligare en spik i kistan. Jag blir nästan glad, för jag vet att förnuftet kommer segra.

Kategorier:Livet, Samhällsutveckling, Skolan och lärande

Etiketter:Björklund, Framtiden, katederundervisning, lärande, Peter Senge, Skolan