Nr 2 då:

Skolorna antar att varje barn kan behandlas som får i princip, och så även lärarna. Utbildningssystemet antar att oavsett vilken utvecklingsnivå och mognad ett barn är i, kan det jämföras och mätas, och bör mätas med andra barn vilket skapar någon form av (dum och ondskefull hierarki) bland barnen.



Varje unge och människa är unik och ska enligt skollag och styrdokument behandlas som sådan. Detta innebär att elever som har olika intressen och olika mognadsgrad inte kan buntas ihop till en homogen skock får. Att bedöma alla barn i hela Sverige samtidigt genom ett nationellt prov mäter inte barnens kunskapsnivåer eller förutsättningar att nå dem överhuvudtaget. Såna prov mäter möjligtvis skolans status, hur pass dålig man är på att individanpassa skolan. Avvikelser från A är inget annat än bevis på att skolan inte utfört sitt uppdrag.

Det är ju helt sjukt att dessutom ha betyg som stämplar och gör så att lärandet förflyttas från lärande för livet till lärande för provet och betyget. Om vi ska ha betyg ska alla barn ligga på A, annars har de fått för svår utmaning. Annars har inte skolan anpassat sig till barnets behov. Man ska väl inte bli betygsatt förrän man kan? Och man ska väl för hundan få tid att lära sig tills man kan!

Därför, slopa betygen, slopa de ständigt stressande proven. Låt barnen klara nivåer istället som är lagom utmanande och som man kan ta om och om igen. Ungefär som tentorna på Universitetet. Det måste ok att få misslyckas och sedan få göra om och göra rätt. Ungefär som i spelvärlden, där kan man få vem som helst klara vad som helst och egen takt dessutom.

Och säg nu inte att skolan inte kan vara rolig jämt för det kan den. Att lära är det roligaste som finns. Låt stå!

Kategorier:betyg, blogg100, Skolan och lärande

Etiketter:#Blogg100