Jag har sagt det förr och säger det igen. Vi kan inte binda upp en hel verksamhet kring EN faktor som inte ens finns.

Lärarbristen är ett faktum – ok?

Facket: 65.000 lärare saknas 2025

Lärarbristen blir ännu större än vad man tidigare trott, visar nya siffror från SCB och Lärarförbundet. 2025 kommer det att saknas över 65.000 behöriga lärare i skolan, skriver Svenska Dagbladet (SvD).

Redan 2011 varnade Lärarförbundet för annalkande lärarbrist med en brist på 43.000 lärare 2020, men nu ser det ut att bli värre än befarat. 2020 tror man att 55.000 lärare saknas, och fem år senare saknas ytterligare 10.000.

I höstas började ca 9.000 på en lärarutbildning, i vår 3.000 till. Långt ifrån tillräckligt, enligt facket.

I en annan sida läser jag:

Nästan fyra av tio gymnasielärare anser att de elever som behöver särskilt stöd inte får det i tillräcklig utsträckning. Två av tio tycker att eleverna får tillräckligt stöd i ungefär hälften av fallen.

Jag vet att det är lärarbrist nu och kommer vara i framtiden. Jag vet att när elever får vikarie på vikarie på vikarie och när bedömning och betyg bara flyttas över till nästa årskurs år efter år så står man där med antingen barn som hoppar av eller barn utan betyg eller barn med betyg som inte ens kan läsa eller räkna. Detta är verklighet idag, tyvärr. Att ens diskutera att vi ska mindre antal elever i varje klass är löjligt om vi inte samtidigt börjar med att rätta till åtminstone tre rejäla tankefel.

Tre avgörande tankefel i skolsverige

1. Ett problem handlar om ett tankefel som utgår från att undervisning ska bedrivas genom att en lärare står framme i en lokal och föreläser för 20-30 elever i realtid.
2. Ett annat handlar om tron på den traditionella läraren som allomfattande undergörare, läkare, psykolog, vän, mentor, coach, pedagog, kommunikatör, mediaproducent, tekniker, inspiratör, underhållare, administratör, bedömningsmaskin, hjälte, eldsjäl, chef – om läraren inte klarar dessa uppdrag ligger eleverna risigt till.
3. Ett tredje tankefel är att eleverna själva måste lära, de måste tvingas lära, de måste styras, mätas, kontrolleras, granskas, tystas och i det närmaste knuffas till skolan. De måste ha läxor, prov i ett, de måste jobba och bedömas ständigt enskilt (ute i samhället finns ingen hjälp). De får inte använda smarta telefoner i skolan och deras datorer och Internet måste begränsas annars sitter de och spelar Flappy bird och tar selfies hela dagarna. De måste alla lära sig samma saker samtidigt och sedan bedömas därefter exakt kl 13 på en fredag.

Tänk om…

Så, tänk om det var så att nr 1 kunde lösas genom att man ser lärandet i klassrummet på ett annat sätt. Att föreläsningen var inspelad och fanns på film att ses och lyssnas på när som helst, från var som helst och hur många gånger som helst. Tänk även om den där filmen var gjord på ett populärvetenskapligt och proffsigt sätt av landets bästa lärare? Tanken svindlar.

Tänk om lösningen på nr 2 vore att lärarna fick tid och frihet att fortbilda sig kontinuerligt, fick stöd av andra yrkesgrupper och fick tillgång både till kloka pensionärer, andra lärare, speciallärare, elever ur andra ”årskullar”, föräldrar, personer från näringslivet eller vilka som helst som vill vara med och hjälpa de unga. Tänk om det fanns ett helt globalt elektroniskt nätverk med små apparater som man kunde kommunicera med. Som man kunde kommunicera med vem som helst med och skapa relationer över gränser som skulle innebära att hundratusentals kunde bistå med hjälp och förmedla visdom, glädje, framtidstro etc? Nått tekniskt stöd, liksom. Ja, förlåt, jag menar Internet. Det var inte meningen att raljera, men jag läste Carl Bildts IT-kommissionsdokument häromdan. Den togs fram för över 20 (!) år sedan och inte ett dugg har hänt sedan dess på nationell nivå vad gäller skolan och IKT förutom generell infrastruktursutveckling och möjligen bank-id så man kan logga in säkert för att se veckobrevet och listan på läxor som ska göras. Detta gör mig arg, besviken, upprörd, förbannad, you name it – varje dag!

Tänk om eleverna fick frihet och stöd att lära sig ta eget ansvar för sitt lärande? Tänk om man gav dem förtroendet att hitta till sina intressen och till sina egna drömmar om framtiden? Tänk om man lät dem jobba ihop med andra för att lösa problem, skapa kunskap och få upptäcka, utforska och förstå vår värld. Tänk om man gav dem planerade strukturer och mål och olika sätt att nå mål och sedan tänk om de själva fick välja i vilken tur och ordning de skulle uppfylla målen och tänk om de fick ”ledigt” den tiden som de fick över eller extra stöd (via något nationellt nätverk eller från person IRL på plats) de stunder som de fick det motigt. Tänk om man kunde anta att unga faktiskt vill lära, att de är som gjorda för att lära. Tänk… tanken svindlar.

Verkningslösa och dyra reformer förstör utvecklingen

Lösningarna idag går ut på att vi ska typ fördubbla antalet lärare – det visar forskningen liksom, läraren i klassrummet är den viktigaste faktorn. Men när det inte ens finns lärare nu ute i skolorna? När de fysiskt inte finns, måste vi inte börja tänka annorlunda då? Jag tänker annorlunda i alla fall. Dagens och framtidens lärare är inte samma som för 20-30 år sedan. Det traditionella läraryrket har försvunnit. Det finns inte längre. Vi har en annan kravspecifikation idag. Fritiden och omvärlden har förändrats. Den traditionella lärarrollen finns inte.

Det är ungefär som John Cleese när han försöker förklara papegojans status. Det traditionella läraryrket är dött, det har upphört att existera, det finns inte längre.

Ändå är behovet större än nånsin, ändå har våra underbara moderna lärare den viktigaste rollen i hela samhället. Låt lärarna få evolvera med sina adepter i samspel och låt oss lägga det förgångna i papperskorgen. Gör om, gör rätt och ni ska se att alla möjliga strömmar till skolans räddning – det är en nationell angelägenhet som vi alla kan engagera oss i på olika sätt. Skolan ÄR ingen sluten verksamhet som ska lämnas i fred. Låt oss inse att det traditionella läraryrket, som lärarutbildningen NU utbildar lärare till, är dött. Yrket är dött som den där papegojan, utan tvekan – R.I.P. Vila i frid.

Med det sagt, länge leve alla lärare, ni behövs mer än nånsin nu och i framtiden. I skolan på arbetsplatser, i riksdagen, i regeringen. Överallt – men fokus på lite andra egenskaper bara.

Framtiden är nu. Framåt den enda tidsresa vi kan göra, låt oss göra den varje dag, lite i taget, och låt oss sätta en vision om hållbart lärande och enas om vad det är – jag tar gärna en diskussion både IRL och på Internet, tveka inte att ta kontakt.

Kategorier:förändringsledning, hållbar utveckling, Samhällsutveckling, Skolan och lärande, svensk politik