Fullständigt aningslöst publiceras såna här artiklar och jag tänker inte låta dem gå obemärkt förbi. Frida Boisen tycker att jag ska ta makten över mina barn. Hon kan ta sin makt och hela idén med artikeln till soptunnan istället – här jobbar vi i demokratiska former och med medbestämmande. Här jobbar vi med förtroende och tillit – inte med makt.

Mina kommentarer är kursiva – jag kommentar artikeln i sin helhet.

Frida Boisen: ta tillbaka makten i hemmen

Nej, just det. Vi har demokrati här i samhället numera och det är inte kungen som enhälligt och enfaldigt bestämmer. Numera ska man i klassrummet bestämma ihop och planera ihop. Givetvis finns det en ledare som håller i ramar och som strukturerar och ”bestämmer”, men i läroplan finns ett demokratiskt uppdrag. Hur lär man ut det, tro? Ber man alla vara tysta, nu gör vi som jag säger diktatoriskt och därmed basta? Nej, demokratiarbetet är svårt, utmanande och skapar möjligheter för medbestämmande.

Det är en stor dag. De flesta föräldrar sätter sig precis bakom ryggen på sin lilla älskling.

Här anar jag t o m något föraktfullt…!

Fröken hälsar välkommen, förklarar pirret inför uppgiften. Berättar om leken där barnen ska presentera sina namn. En kille gapar rätt ut: ”Jag tycker den här leken är löjlig. Jag tänker inte vara med”.
Vad gör mamman som sitter bredvid? Fnissar med. Nickar. Bekräftar. Fortsätter att småprata med sin son. Och precis där. Var all lärarens auktoritet bortblåst på ett ögonblick. I alla fall för killen som tycker att leken är löjlig. Förälderns signal tydlig: Läraren är inte den som bestämmer i klassrummet. Självklart är det DU som bestämmer lilla raring. Vad läraren säger är mer en rekommendation. Ett förslag. Men såklart kan du alltid välja att totalt bortse från det hen föreslår. Det är ju ändå DU som bestämmer älskling. Det är JÄTTEBRA att du säger som du tycker.

Detta är precis det som ska ske, någon tycker leken är löjlig och då kan man faktiskt fråga hur man ska istället göra för att vi ska dela med oss våra namn etc. Det är inte helt plötsligt då ett barn som bestämmer – ”den lilla ungjä-veln” läser jag f ö. Jag tror föräldern säkert känner sig lite pinsam, samtidigt som det finns en naturlig insikt att ja, ”nu ställer vi inte till en scen just här första dagen”. Föräldern har säkerligen lärt sig den hårda vägen att detta barnet är en typisk ledare som ifrågasätter allt och alla och det gäller att välja sina konflikter. Denna typ av människor är kanske den sorten vi bör vårda mest för att skapa ett bättre samhälle. Dessa unga ska vi inte kuva, trycka ner och tysta ihjäl. Denna typ av personlighet ska vi vårda och nyttja och utveckla! M a o en dialog där om hur skulle göra istället och sedan ta in förslag etc skulle ha varit intressant och skulle kunna ge en bra start för gruppen som helhet. Föräldern gjorde alltså helt rätt – för 50-70 år sedan hade denna unge varit kuvad genom aga, diverse kränkningar och andra opedagogiska metoder. Nu är det 2014 som sagt.

Ja. Svenska skolan kan självklart bli bättre. Men resan mot bättre Pisa-resultat börjar inte i klassrummen.

Vi ska inte ha en j-vla resa mot bättre PISA-resultat – skolan är ingen internationell tävling om hur nya svenska elever passar i en gammal traditionell skola, utan vi ska enligt skollag och styrdokument (Lgr11) jobba för helt andra mål än de PISA anger och testar för. Vill vi bli bäst på PISA ska vi nog förbjuda Internet, genast sluta upp med demokratiuppdraget, genast sluta ta in flyktingar, genast sluta med entreprenöriellt lärande, genast sluta med att jobba med förmågor (Big Five t ex) och inte minst återinföra en stor tillväxt i samhällsekonomin igen så att skolan automatiskt ger en ett kanonjobb när man väl slutat. Vi bör alla lämna tillbaka bilar, kylskåp, datorer, stora TV-apparater mm så att vi får tillbaka lusten att tjäna pengar tack vare vår utbildning igen. Släng PISA i soptunnan en gång för alla.

Den börjar i hemmen. Vi föräldrar måste ge lärarna en chans att vara just pedagoger, att få lära ut matematik, svenska, engelska, no, so, slöjd, musik, idrott – istället för att de ska få börja med 1A: Förklara hur man uppför sig i klassrummet och mot varandra.

Demokratiuppdraget börjar i hemmen ja. Då lär vi ut att läsning och internet och teknik är viktigt. Behärskar man inte det kommer man vara hindrad om 10-20 år. Matte är ju bra men den måste vara relevant, meningslösa räkneövningar i huvudet och att ställa upp krångliga beräkningar på papper är rätt meningslöst när miniräknaren ligger i fickan. Internet är ingen fluga. Och idrott, musik och geografi och samhällskunskap lär vi också ut. Mina barn har varit utomlands 3-4 gånger redan och under resorna besöker vi grottor, tar oss till höga platser, är på sjön, åker flygplan (hur går det till?!), vi pratar franska, engelska, spanska och träffar andra barn från andra länder, äter olika typer av mat, bor olika och lär oss simma, cykla etc. Hela tiden jobbar vi med att skapa harmoni och lycka för våra barn och så att de funkar ihop samtidigt som de ska få fram sina egna viljor och intressen. Varje dag gör vi detta. Hur man uppför sig handlar inte om att ”förklara” – det handlar om att leva som man lär. Varje dag, vid varje middag försöker vi få alla att komma till tals, att inte prata samtidigt etc. Det är en process som är mycket mer utmanande och svårare än att bara skrika ”HÅLL KÄFT” och sedan slå näven i bordet. Men vi gör jobbet och hjälper lärarna varje dag, varje timme, varje minut när VI har ansvaret hemma.

Uppenbarligen bör tydliga verktyg införas bums; som betyg i ordning och uppförande. En rak signal till föräldrar och barn, när något inte fungerar. Men viktigast. Föräldrar: sluta att vara dörrmattor åt era barn. Det här är inte längre generation curling. Det här är föräldrar som gett upp makten, föräldrageneration dörrmattor.

Uppenbarligen kommer artikelförfattaren från en annan svunnen tid. Kanske har hon blivit kuvad och hunsad själv som barn och nu känner att andra ska få smaka på samma medicin? När ett barn säger ifrån, det är ju då det verkligen fungerar! När vi får barn att tänka det är ju då vi har lyckats! Jag är f-n ingen dörrmatta, jag kan vara en startmotor dock som ger en extra liten knuff då och då. Och om det skulle vara ”besvärligt” nån dag kan man jämka och vara snäll och juste… Det är inte hela världen, då bäddar man för att skapa en bra relation där det handlar om att ge och ta.

Ungarna är hemmens nya kungar. Att plugga, att göra läxan, att komma i tid till lektionen, att sluta gapa i klassrummet; allt är frivilligt. Vill du hellre kolla på din iphone, kolla på SVTplay, uppdatera på insta, låt det gå före.

Nej, det finns regler och strukturer som begränsar. Det finns så många gränser idag jämfört med förr att det inte klokt egentligen. Vem är det som ”gapar”, kommer alla försent hela tiden? Om det nu är killen i exemplet ovan så är det väl skolans (eller föräldrars) plikt att anpassa skolan så att verkligheten får vara med i lärandet? Och om det är frivilligt så är det en garanti för att något blir gjort – att jobba med tvång 24/7 tror inte jag på. Då sitter vi där med elever i 8:e klass där över hälften inte upplever att skolan skapar intresse för fortsatt lärande. Men det är klart… om vi inför mer tvång, drar in sommarlov, lägger på 3 års tvång till så ska vi se att PISA-resultaten sjunker ytterligare, SAMTIDIGT som vi även sabbar demokratiuppdraget, samtidigt som vi sabbar det entreprenöriella lärandet! Lysande – i detta kommer ju även lärare efter lärare att hoppa av och istället börja jobba med unga och äldre som lär sig det som de vill lära sig i egen kontext.

Vi måste börja tänka systemmässigt nån gång. När vi tar beslut om skolan ska vi inte göra det utifrån att lösa ett ”problem” som att en unge ”gapar i klassrummet” eller inte vill vara där. Vi behöver ta beslut utifrån hur denna unge ska vara efter 15 år i skolan och senare som företagsledare, artist eller politiker eller vad som helst.

Generation dörrmatteföräldrar böjer sig lydigt för hemmets härskare.

Oj, oj.. Barnen är ett hot – de är (alla nu helt plötsligt, inte bara den där killen) härskare och vi föräldrar är dörrmattor. Skulle inte tro det.

Det handlar inte om att Sveriges föräldrar vill göra fel. Det handlar om ett samhälle där föräldrarna inte orkar. Inte närvarar på riktigt. Utan sitter med näsan i en iphone, samtidigt som hen steker falukorv, lika uppkopplad som ungarna. För jobbet slutar inte kl 17. Det slutar för många, aldrig.

Det handlar om att föräldrar gör precis rätt – de sätter barnen främst och ser till att de får bättre förutsättningar än de som föräldrarna hade. Det handlar om att vi orkar för samhällets bästa – det handlar om att vi lär unga ta fajten och det handlar om att ge unga chansen att utveckla sig till deras fulla potential. Att multitaska är en naturlig del av livet numera – jobbet slutar aldrig kl 17 det pågår natt och dag.

Vi får det samhälle vi förtjänar, den skola vi förtjänar.
För barnens skull, för skolans skull. Gör revolution mot dörrmatteföräldrarna. Föräldrar: ta tillbaka makten i hemmen. Lär barn klassiskt ansvar. Det är dags. Här, börjar resan mot ett bättre Pisa-resultat.

Jo, tack. Vi har miljöförstöring, bankernas välde, krig, svält och orättvisor och numera en i global värld – fortfarande jobbar med jämställdhet, rasism och annat som handlar om att vi alla är lika värda. Inte ens den bästa läraren i världen är värd ett enda uns mer än den uslaste elev. Vi är inte ensamma på planeten här uppe i norr, vi behöver jobba med värderingar kring demokrati och samhällsutveckling. Att då lära våra barn att sitta still, hålla käft och lyssna på auktoritära vuxna blint är inte rätt väg framåt. Vi måste lära unga medborgare att vara ansvarsfulla och lära dem att ta makten! Ansvar lär man ut genom att GE ansvar inte genom tvång och att ge en ändlös racka uppgifter att lösa dagarna i ända. Frida står för en mycket gammal unken makttro i detta fall och verkar inte ha nån aning om vad som står varken i skollag eller i styrdokumenten. Sån här skit, rent ut sagt, gillar folk att läsa och osociala medier tvekar inte att publicera.

Skolans syfte kan aldrig vara att tysta unga och få in dem en mall eller sortera dem – syftet måste vara högre, speciellt idag 2014.

Låt oss fostra till olydnad, förmågor att kommunicera och framför allt – låt oss fortsätta älska våra barn utan att klä in det med makt, hot och kontroll. Låt oss lära ut ansvar på riktigt för framtidens skull.

Kategorier:Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande

Etiketter:#varförskola, Skolan