Om jag var utbildningsminister – 5 åtgärder

Är man politiker så ska numera en helt oinsatt människa förstå vad politikern pratar om. Politikerföraktet har liksom slagit bakut, inga åtgärder får vara för komplicerade då begriper inte varken PR-byrå eller media. Komplexa problem får endast lösas med kortsiktiga, konkreta och krispiga åtgärder. Här är fem komplexa åtgärder som löser komplexa och sammanbundna problem och dessutom sätter fokus på möjligheter – det som lärande egentligen handlar om.

strategy_framework

Åtgärderna kommer ta tid att införa – inget sker över natt, speciellt som det är viktigt att alla behöver vara med i processen, för är t ex lärarna inte med på det kan vi glömma hela åtgärdsprogrammet – så enkelt är det.

  1. Inför ett nationellt verktyg för att dela information, internt och externt, vissa pratar om kollegialt lärande dvs kompetensutbyte mellan lärare. Vi behöver även utbyta information (tips, råd, tankar, känslor, pepp, gnäll, glädje etc) mellan elever och mellan skolan och omvärlden (inkl politiker, näringsliv, Syrien, FN, föräldrar, fotbollslandslaget, Avicii etc). Verktygen är skalbara och flexibla, informationen ägs inte av vare sig Google, Facebook eller Twitter. Informationsutbytarstandarden är öppen så att vi får en sund tredjepartsmarknad som kan konkurrera. Effekten av införandet blir att vi skapar relationer över olika typer av gränser (geografiska, kulturella, organisatoriska, tekniska, generationer etc) och därmed blir samspel, samordning, samverkan bättre. Detta effektiviserar och skapar förutsättningar för att jobba med korta och långsiktiga mål som den totala verksamheten klarar av realistiskt.
  2. När vi skapat många olika kontinuerliga möten både online och offline och lyckas med samordningen kan vi börja fokusera på att se varje individ som är i behov av stöd. Varje elev kanske behöver ett antal lärare. Både lärare som finns på plats och lärare som finns på nätet som har rätt förutsättning för att skapa en relation med omtanke. Det är inte bara en kram nu då utan någon som bryr sig, följer upp, ställer frågor, är med i elevens ”problembild” och som kan kommunicera med både elev och omvärld. Denna omtanke är ett helhetsperspektiv, en kringtanke också som ser långsiktigt med elevens lärande, som kan hjälpa att sätta mål, som kan hjälpa till med personlig utveckling och som kan koppla ihop med andra elever eller f d elever som suttit i samma situation. Elever eller lärare för den delen som hamnar i ”bekymmer” omfattas av ett Omtankeprogram och det är ingen 40-sidig utredning som ska göras utan mer ett musklick. Nätverket av stöd byggs upp organiskt efter hand – inte organisatoriskt. Engagerade människor involveras efter hand.
  3. Den tredje åtgärden är lite jobbig och kanske chockerande för vissa men den utgår från att människan i grund och botten VILL lära. Det är en förutsättning för att vilja leva t o m. En förutsättning för mänsklig utveckling. Hur har vi hamnat i en situation där vi betraktar lärandet som en plikt eller ett tvång? Senast var det ju finansminister Anders Borg (m) som trampade i klaveret och hävdade att andragradsekvationerna bara SKA nötas in. Skolan ska NÖTA och trycka in kunskap och kunnande. Man ska inte ta tid för lock och pock utan elever ska i princip vara tysta, sitta still och göra som man säger. Vi måste lämna denna tankemodell, den sätter käppar i hjulet för lärandets innersta väsen – det egna intresset och den egna viljan och den egna makten och lusten att utforska världen. Vi måste ta bort skolplikten – med ovanstående två första åtgärder kan vi ändå få in de elever vars föräldrar vill bo i en koja i skogen helt utanför samhällets hägn. Och hur det idag egentligen i praktiken? Vi har tusentals s k hemmasittare som inte tar sig till skolan oavsett skolplikt. Vi har elever som är utomlands, elever som idrottar, är på turné eller är hotade. Skolplikten är verkningslös i det stora. Hur skulle det bli istället? Det behöver redas ut och tänkas på, men en sak är säker: skolan skulle bli tvingad att erbjuda något mer än att sitta still i bänken och lyssna. Skolan skulle bli tvungen att skapa en miljö där alla vill vara. En miljö där elever och lärare ”hänger på låset varje morgon” som Micke Gunnarsson brukar uttrycka det. Tänk om skolor skulle få sin elevpeng baserat på närvaro? Nej, det går ju inte… baserat på resultat kanske? Som sagt, det praktiska löser man – inte skulle vara sämre än dagens situation i alla fall. Varje elev skulle jobba med skolarbete antingen i skolan, eller hemma via nätet eller på andra filialer i staden, på bibblan eller på kaféer eller arbetsplatser. Varje elev skulle vara följd av minst en lärare alltså inte skuggad utan uppföljd där man hela tiden ser var i hela ”kunskapskartan” (läroplanen) jobbar med. Eftersom lärandet är frivilligt väljer eleven själva vilka ämnen och vilka kompisar och vilka lärare som passar. Hela tiden ingår obligatoriska moment som naturligtvis vuxna föder de unga med. Nu har jag ju direkt alla patogena som ser alla problem, men jag lovar, varje verksamhet kommer hitta sina lösningar och med de två punkterna ovan kan man se till att fånga upp alla utan bedömningshysteri, betyg (nivåer istället) och ständiga skriftliga prov i alla möjliga konstiga ämnen.
  4. Punkt fyra är naturlig egentligen. Det är också något som är fundamentalt för de flesta företag och organisationer och handlar om ständig förbättring eller systematiskt kvalitetsarbete som en del kallar det. Ständig förbättring innefattar för mig inte bara att se över den dagliga operativa verksamheten utan handlar även om att tänka utanför rutiner och vanor – att jobba med strategiskt förändringsarbete i synk med omvärldens förändring. För att lyckas med detta behöver man ha koll på läget, t ex om det kommer ett nytt dataspel på marknaden ska jag kunna ringa skolan och få information om det är vettigt eller inte. Skolan ska vara experter på både gammalt och nytt. Skolan ska kunna leda. Skolan ska vara en förebild, de som går ut ur skolan ska ha färskare kunskaper än de som lämnat skolan för 30 år sedan. Så det gäller att känna till situationen ur många olika perspektiv och sedan ha en gemensam målbild om vart man är på väg. Hur ser det ut när det är som bäst? Vilket är idealtillståndet varje vecka för varje elev, lärare, rektor, skola, politiker etc? Hittar vi en definition på när det är som bäst för ALLA inblandade blir det lättare att definiera hinder för att nå dit och det blir även lättare att tänka på vilka möjligheter man har att nå idealtillstånd fortare. Detta är en beprövad metod, tro inget annat, men i skolan är man van vid vanmakt snarare. Det är så många händer som är bakbundna och så många som inte får ta ansvar eller har några som helst befogenheter eftersom systemet är så starkt. Så det här är egentligen också en ny tankemodell – där både skola och elev både har ansvar och befogenheter att påverka sin vardag och framtid. I denna punkt ligger även att ständigt ifrågasätta ovanstående punkter. Verkligheten och framtiden är inte skriven i sten utan vi kan uppfinna, designa om hela tiden om vi finner det nödvändigt. Punkterna 1-3 ovan gör det praktiskt möjligt att jobba både strategiskt och operativt för ständig förbättring.
  5. Den sista punkten (eller ramen) är helt öppen just nu. Kanske du har en punkt som är strategisk och genial? Mina punkter ovan är rätt entreprenöriella och då är det svårt att se vart man hamnar efter ett antal år. Så fick jag välja ytterligare en punkt så skulle den nog handla om att vi ska skippa tankemodellen kring den stora generalplanen som alla tidsmässigt ska följa. Vi måste börja med planering i realtid istället och ständigt förändra taktik och operativa tekniker. Men som sagt, punkten är öppen.

Givetvis skulle jag tillsätta en utredning om detta först och detta jobb ger jag min bästa kompis så att resultatet blir rätt uppbackat. Eller nej, hur skulle de se ut? Jag skulle fråga efter x antal olika intressenters åsikter (som har olika perspektiv) och göra en massiv studie med en lämplig metod t ex Appreciative Inquiry och sedan revidera förslag, komplettera och sedan skicka ut igen tills en värdegrund finns för hur vi ska gå vidare. Det är A och O med delaktighet speciellt när det handlar om förändring i komplexa organisationer.

Så där ja. Det var mina åtgärder, nu ska jag återgå till mina vanliga sysslor.



Kategorier:förändringsledning, ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Taggar:, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: