Ytterligare fem vanliga argumentationsfel i skoldebatten

Jag visste att jag inte var färdig med detta. Här är del två.

Det är kanske inte riktigt formella logiska felslut utan kanske mer taktiska eller idiotiska misstag som detta inlägg handlar om. Här är en ny lista:

1. Guilty by association – detta är nog det mest tarvliga man kan göra. Att gruppera nån ihop med andra genom någon slags obegriplig koppling som till synes verkar finnas. T ex när sossarna går ut med att (m) har samröre med (sd) och att de ska regera ihop. Det är ungefär som om jag skulle bli grupperad med våldtäktsmän bara för att jag är man. Eller för att jag är s k ”invandrare” (hur kan man vara det på denna planet, förresten?).
2. Blame-game: att skylla på andra är populärt. När någon artikel eller rapport dyker upp som pekar ut en viss grupp (lata elever, elaka lärare, lekmänspolitiker, curlande föräldrar etc) kommer horder av fingerpekande personer som lätt passar på att skylla ifrån sig. ”-Det var deras fel! Förskjutningen av ansvar är en sjuka och utgår ifrån bristande ledarskap på ALLA nivåer. T o m elever kan förskjuta ansvar, egentligen är det inte så konstigt när vi vuxna ständigt verkar göra det. Och när utbildningsministern skyller på tidigare regeringar och nån s k flumskola trots att han själv styrt och ställt i snart 8 år blir det parodiskt nästan. Tala om istället vad man vill göra och ta ansvar när det blir fel. Och man ska inte ge sig in i något som man inte kan ta ansvar för. Det går inte efteråt att säga att man inte haft resurser, kunskap, tid etc. Det måste man vara klar över innan. Med det sagt, säg ifrån innan alla innan ni åtar är uppdrag eller hoppa av! Det går inte att komma efteråt och skylla på andra.

3. Kortsiktig populism – när s k kraftfulla konkreta åtgärder ska införas utan egentligen att man tänkt igenom allt blir det man kan göra anser jag att vi har ett stort gemensamt problem. Då missar man helheten, då föreslår man inte något för organisationens bästa, eller något för landets bästa. Det är lite som ”-Nu ska vi städa!” och så sopar man skiten under mattan. I skolpolitik bör man vara opartisk (för samhällets bästa) och inte hålla på med dimridåer och t ex ha system för att sålla. Det är lite koppling till anekdotisk bevisföring i detta också. Nu ska vi ha ordning och reda liksom, ”så var det när jag var ung”! Och då gillar samma generation detta spontant och tycker det är en redig fokus. Eller ta (sd) – allt är invandrarnas fel, wow. De har verkligen samlat nästa alla argumentationsfel som man kan. Alla invandrare ska bli associerade med våldtäktsmän eller muslimska extremister. Man skyller ifrån sig. Man plockar ut enskilda företeelser (som att någon i slöja tar ut pengar från Bankomat) och drar slutsatser om helhet och ignorerar alla positiva effekter.
4. Problemfokuserad vs kreativ. Peter Senge uttrycker det hela väldigt bra. Det är stor skillnad mellan jobbet att jaga barn och springa runt och släcka eldar (”the daily fire-drill”) och den stora meningsfulla processen att skaffa familj, barn, hitta djupare mening i detta etc. Jakten på att lösa problem gör att man glömmer både syfte och mening med det man håller på med. Oavsett vilka problem de är blir lösningarna bara bot på symptom och inte på själv ”sjukdomen”. I skolan jagar man lektioner, prov och släcker eldar som elev, men glömmer det stora hela underbara som lärandet är. Är man problemorienterad (det blir man förresten efter ett tag som både rektor, lärare och elev) och ser trafikstockningen blir lösningen en rondell, inte att man ska introducera elcyklar, samåkning och ha gratis bussar. Är man problemorienterad i skolan blir lösningen mer betyg, mer prov och mer skolplikt när man istället borde jobba med att skapa en miljö där både lärare och elever trivs och där miljön i sig skapar inre motivation. Jag har skrivit lite om detta också förut: Patogen vs salutogen.

5. Beredskap framför krishantering: detta är ett kärt ämne. Hela miljöfrågan och även skolfrågan handlar om krishantering. Något som politiker och ledare borde ha järnkoll på. Vad hände med Facit när Asien kom med sina digitala apparater? Vad hände med Kodak? Vad hände med Nokia? Det gäller att jobba med omvärldens förändringar hela tiden och anpassa sig. Proaktivitet vs reaktivitet, det gäller att se vilka beslut som man borde ta för att förebygga kommande kriser. Det gäller även att se till möjligheter då som i punkten ovan. Hur kan vi se till att vår ”beredskapsförmåga” skapar nytta kontinuerligt? Vi vet redan nu, varje år att vi kommer ha x antal elever som inte kommer att klara skolan (hur mycket vi än vill). För att det inte ska bli ett problem behöver man se vad dessa personer skulle vilja göra för skolan så att de trivs. Dessa personer har förmågor och talanger som kan vara möjligheter som man kan nyttja för att förbättra skolan. Det här är ju inte lätt givetvis, det krävs jobb och energi men detta jobba är bättre att lägga ner än att drabbas av senare problem. Det är liksom inte så att elever försvinner automagiskt efter skolan. Det är liksom inte så att vi har olika budgetar i en kommun. Det finns en totalbudget. I den måste man tänka framtid och strategier. Vi kan idag gissa och forska kring framtiden och det finns bra studier.
Detta går inte direkt att förklara på Twitter men i princip handlar det om att skolan och samhället idag behöver se vilka arbeten det finns behov av om 10-20 år. Att unga måste ha en förmåga att kunna styra och bli bra på att upptäcka själva handlar i det mesta om ökad robotisering och ökning av mjukvaruanvändning – detta gör att ”traditionella” jobb försvinner. Denna bild beskriver den framtida arbetsmarknaden:
IMG_0586.JPG

I studien gick man igenom (var det 800?) olika yrken och sedan bedömer man hur pass mycket sannolikheten är för att de datoriseras på olika sätt och vips. Man kan gissa sig till att många yrken kommer att försvinna och andra kommer att bli viktigare. Titta i bilden. Kultur och sånt går liksom inte att ersätta medan rena matematikjobb redan nu är helt försvunna. Och då när regeringen inför mer matte på programmet och kapar estetiska ämnen inser jag att de är ännu en ny Facit/Kodak eller Nokia-ledning. Lägg därtill att programmering inte finns på schemat, som är ett alldeles utmärkt lära-sig-tänka-abstraktämne till skillnad från en sketen andragradsekvation som inte har en enda framtida praktiskt nytta. Tyvärr är inte de andra partierna bättre till major Björklunds försvar – och då får jag lite panik. JAG FÅR PANIK!

Här är en länk till studien: http://www.oxfordmartin.ox.ac.uk/downloads/academic/The_Future_of_Employment.pdf

Ja, det blir säkert en del tre, nu är det valtider och uppslagen är dagligen fascinerande i sin obegriplighet.



Kategorier:Argumentationsteknik, ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande

Taggar:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: