Inger Enkvist får utrymme i osocial media. Inger Enkvist skriver om en vilseledande debatt men tillhör själv en av de främsta vilseledarna. Jag hittar saker som hon har rätt i men helhetsintrycket blir bara förvirring, varför inte skriva i klartext istället? Vad? Och Hur?

Här är artikeln, med mina kommentarer:

Vilseledande debatt om skolans problem

Vi börjar med en ”huvudtesen” om att politikerna uppträder (inte på riktigt alltså utan bara på lek) som om att man kan ge utbildning utan läxor, prov och krav alltså. Och det går ju inte? Inger Enkvist antar att något är sant och sedan förfasas hon av det påhittade antagandet.
Inger Enkvist verkar dessutom ha slumrat i 8 åtta år och missat samtliga av Jan Björklunds reformer. Nu är det ju rättning i leden som gäller nämligen, mer prov, mer betyg och mer kateder. Mer krav, mer press och mer stress. Och allt färre lärare ska göra allt mer inkl administration, agera psykolog, kompis etc. Och man kan liksom inte utgå från en direkt felaktig hypotes (som att jorden är platt), men skit samma. Eller är det en slutsats?

Vid ett seminarium i Lund den 13 maj om forskningens samhällsansvar talade Bo Rothstein, professor i statsvetenskap i Göteborg, om en inriktning inom ämnet statsvetenskap som understryker att demokrati är något mer än att medborgarna får rösta vart tredje eller vart fjärde år. De beslut som tas i en demokrati bör också vara ”true and right” och för att de ska kunna vara detta måste utbildning, forskning och nyhetsförmedling ge medborgarna pålitlig kunskap. Den här inriktningen kallar sig ”epistemisk demokrati”.

Verkligen – demokrati i realtid röstar jag för! Hur får vi elever att greppa detta område? Det är ”true and right”! Vad som dock är ”true and right” enligt Enkvist får vi dock inte reda på. Är det Lgr11 kap 1 & 2? Eller är det att politikerna ska undvika att införa ständiga populistiska reformer? ”True and right” måste väl ändå vara att satsa långsiktigt och genast införa programmering som ämne i skolan? För det kan ju inte vara Zarembas DN-kampanj eller Johan Kants propaganda och konspirationsteorier som är ”true and right”? Vi får inte veta.

Efter att politikerna under årtionden har avfärdat all kritik, har de internationella rapporterna om sjunkande utbildningskvalitet gjort att utbildningskvalitet blivit ett politiskt tema. Som bekant har Pisa och Timms visat att Sverige sjunker kraftigare än nästan något annat OECD-land. Såväl OECD som två olika McKinsey-undersökningar pekar ut lärarkvaliteten som den väsentligaste faktorn för högre kvalitet. En ofta citerad metastudie av Hattie säger också att färre elever per klass inte är det viktiga utan lärarnas kvalitet.

Mm, sån är trenden. Men vilken kritik menar Inger? Trenden är en helt naturlig utveckling skulle jag vilja säga eftersom vi sitter med en unik välfärd och välstånd som få andra länder har. Naturligtvis kommer andra ikapp och vi tappar när vi sitter med en skola gjord för dåtiden och inte framtiden.
Ja, och lärarnas kvalitet är viktig. Det är viktigt med lärare. Tyvärr är det få som vill bli lärare och tyvärr vill en del elever inte ens gå i skolan. Tyvärr känner sig 9 av 10 elever otrygghet i skolan. Tyvärr slås 10-14.000 elever ut från skolan varje år. Sån är verkligheten. Och vilka är politikerna? Har inte Björklund lyssnat på ”kritiken” och infört reformer (enligt sina egna privata teorier i och för sig)?

Sveriges stora problem är att just de studenter som skulle kunna bli lärare med hög kvalitet väljer bort läraryrket.

Håller med, för vem vill vara i skolan när den handlar om allt annat än lärande? Toppstyrd, byråkratisk, utan frihet och med ständigt misstroende och smutskastning av både politiker, professorer och press. Och för elever ständiga prov, bedömningar och påklistrade betyg som gör att de t o m glömmer syftet med skolan – deras egen framtid. Vem vill lära sig något när varenda stund för nyfikenhet, upptäckarglädje, kreativitet, entreprenörskap handlar om att lösa färdiga uppgifter som har ett facit? Vem vill leva i en låtsasvärld där den egna personen inte har något värde? Vem presterar sitt bästa när inte ens tryggheten finns? Vem presterar sitt bästa när kränkningar från elever och vuxna är vardagsmat?

Fel fokus

De teman som debatterats exempelvis i Almedalen i samband med utbildning är emellertid inte lärarkvalitet utan speciallärare, antal elever per klass och eventuella vinster i friskolor. Om lärarkvaliteten är det viktiga, det som är ”true and right”, då är det vilseledande att fokusera på andra saker.

Nu börjar det bli förvirrande. Inte ”lärarkvalitet utan speciallärare”? Dvs speciallärare är alltså inte lärare med kvalitet då? Vilket just är vad det är, ju! Menar Enkvist att vi ska ha allmänlärare med en viss skrot och korn då? Inte lärare som är av extra god kvalitet som kan ta hand om krigsskadade, missbrukarhems barn eller andra? Eller barn med s k diagnoser? Om nu lärarkvaliteten är det viktiga enligt Enkvist så är det väl kunskapskvaliteten hos de elever som ska ta sig igenom det svenska/globala skolsystemet vi ska fokusera på egentligen? För det är ju det super-/allmänlärarna ska fixa? Så egentligen är det ju fokus på eleverna och varje individ som är ”true and right” och sedan har vi olika medel bara där lärarna är en del? Är verkligen dagens lärarkår Sveriges ledande experter på att förmedla information, visdom och kunskap? DET är den obehagliga frågan ingen vill ställa. Jag tror den är det om man får utrymmet och förtroendet. T o m Inger Enkvist har en plats och kan bidra till dem som vill lära sig och respekterar det som Inger Enkvist undervisar i. Hon t o m förtjänar den respekten. Men skulle vi kunna komplettera och hjälpa skolan, lärarna och eleverna med nya aktörer, nya metoder och t ex bra teknik (den dåliga ska vi sky som pesten)? Är det omöjligt att tänka sig en utvidgad skola?

Hur har Sverige hamnat i en situation med sjunkande kunskaper?

En fråga. Efter detta ska det komma ett svar. Självklart har jag ett svar.

Sverige införde i och med Läroplan för grundskolan 1969 en examensfri och nästan betygsfri grundskola där ämnesstudierna ansågs mindre viktiga än arbetsformerna. Det var den sociala samvaron och det gemensamma grupparbetet som skulle känneteckna skolan, inte viss kunskapsnivå. Elever skulle automatiskt flyttas till högre kurs även om de inte lärt sig kursinnehållet på den tidigare nivån. Det sades till och med att det var fel att tala om kurser, eftersom varje elev skulle arbeta i egen takt. Här finns ursprunget till betoningen av elevers rättigheter och nedprioriteringen av undervisning.

Det här är verkligen inte mitt svar, och Inger Enkvist glömmer globaliseringen, Internet och blundar för alla positiva effekter som s k ”flumskolan” haft på samhället. Och, åh så underbart, att man gjorde detta som Inger Enkvist beskriver! Hur hade det sett ut annars?! Man låg t o m före i tiden och insåg att man inte behövde lika mycket ”kunskaper” som förr utan man insåg att det var viktigare att kunna bygga relationer eftersom hela samhället skulle skapas utifrån rättvisa, jämställdhet och t o m likvärdighet. Det fanns en dröm om att skapa ett mångfaldigt samhälle där alla jobbade för varandra och och ingen behövde lämnas utanför att bli tiggare, tjuv eller mördare. Här började man samhällsbygget där faktiskt många upplever att man lever i en demokrati som stöder det globala samfundets kamp mot en fredligare värld. Så klart, vi har fortfarande 5-10% egoister och smygrasister, dock. Ett gediget arbete återstår. Speciellt arbetet med att varenda unge ska komma in (hel eller inte) till en skola och därefter komma ut hel och komplett utrustad med KUNSKAPER, KUNNANDE och EGEN DRIVKRAFT med en LIVSLÅNG LUST ATT LÄRA! Lyckas vi inte med demokratiuppdraget i skolan (eller i en helt annan institution kanske?!) kan vi glömma resten. Det kanske är en separation av uppdragen som behövs så att sådana som Professor Inger Enkvist (PIE?) ska kunna leverera sin kunskap utan att de rättighetskrävande eleverna stör undervisningen? Jag försöker verkligen förstå PIEs värld.

Obehaglig uppgift

Förutom sjunkande kunskaper har Sverige i dag en vuxengeneration föräldrar, lärare och politiker som har formats av en grundskola inriktad mer på samvaro än kunskaper.

Här kommer grundfelet ihop med en slags bitterhet kring hur verkligheten ser ut: vad är kunskap? Är det att kunna andragradsekvationer eller att undvika hamna i konflikt? Är det kunskap att veta hur man mår bra eller hur man lär sig spanskaglosor snabbast?

Och sedan läser jag om hur äldre människor förfasas över hur kunskapen sjunker. Sedan läser jag Enkvist, och inser att vår framtid består i att lyssna och kommunicera med våra unga ännu mer. De kommer se verkligheten också nämligen och dra sina slutsatser. Vuxengenerationen saknar trovärdighet och i själva verket en hel del utbildning i samvarons nödvändiga existens.

Det har blivit ofint att säga att vissa elever inte har de kunskaper de borde ha i en viss årskurs, och ingen vuxen vill ta på sig den obehagliga uppgiften att tala om för elever och föräldrar att elevens kunskaper inte räcker till.

Ofint? Det finns en verklighet, för hundan. Det kanske är så att om man inte kan läsa, skriva, räkna etc så borde man inte få gå vidare att studera amylasets verkningar på föda i gommen. Det kan vara så, liksom. Man ska inte begära att elever ska åka slalom på skidor innan de ens kan springa eller ens gå. Det kallas individanpassad skola. Står t o m i skollagen och i de senaste styrdokumenten. Det är inte ofint, det är krav. Ändå sitter eleverna där idag klassvis och gnager på varandra. Och igen, de är bara rena fantasier från Professor Inger Enkvist.
Jag tar gärna på mig den uppgiften att tala om för mina barn och andras att det är viktigare att kunna umgås och respektera varandra än att lära sig Pythagoras förlovade sats. Det är kanske viktigare idag att lära sig att man själv skapar sin framtid ihop med andra än att lära sig att ”kunskap” som man lika gärna kan glömma så fort man lämnat skolan.

Sedan är det ju självklart så att det inte finns enda människa som tycker att elever ska ägna 9-12 år i skolan utan att efteråt varken kunna skriva, läsa eller räkna. Och självklart är det så att man inte en enda människa tror att man kan sätta eleverna framför en dator och lämna dem där vind för våg. Det är bäst att nämna det här nu direkt annars kommer det OPedagogiska Etablissemanget (OPE) med vansinniga slutsatser om vad jag vill med skolan i framtiden.

Politikerna uppträder som om de kunde ge utbildning utan läxor och prov och som om speciallärare och färre elever per klass magiskt kunde öka kunskaperna utan att man behöver ställa krav på elever och familjer.

Ja, just det. Artikeln skrevs väl 2006, 1986 eller nått. Vi har Björklund som minister nu. Vakna, det är 2014 och vetenskapen säger att läxor är verkningslösa dessutom dödar de motivationen hos de som skulle behöva lära sig som mest. Och INGEN människa på hela planeten hävdar att man inte ska ställa krav på elever och familjer även om man kallar det uppfostran, förväntningar eller gemensam värdegrund. Denna vanföreställning trodde jag vi hade lämnat vid det här laget.

Ska klasserna bli mindre, måste dessutom fler lärare anställas. Eftersom det inte finns någon reserv av utmärkta lärare som bara väntar på att börja arbeta, kommer dessa nya lärartjänster att fyllas med outbildade personer eller personer som kommer in på lärarutbildningen med mycket svaga egna kunskaper. Med fler lärare blir lönekostnaderna högre och det blir svårt att höja lärarlönerna för att dra till sig bättre lärare.

Här snävar vi in lite till, så det nästan blir komiskt. ”Måste”? Det finns inga måsten i en ny värld. Det handlar om kreativitet och att se möjligheter, inte älta problem. Genom IKT kan varje elev få tillgång till tusentals lärare t ex. Och nej, det finns inga horder av Lärare av Inger Enkvists kaliber som istället för att lära ut spanska kan tänka sig lära ut Java eller C# istället. Tyvärr, men det borde finnas en nationell strategi. Nu börjar de som vill leda vakna (Digitalisering i Frankrike).

Förslaget innebär alltså att allas våra skattepengar ska användas för något som inte ger högre kvalitet och som samtidigt binder upp skolan för decennier framåt med ett arbetsgivaransvar för personer med svag egen nivå. Politikerna erbjuder väljarna den omöjliga drömmen att man kan köpa frihet från ansvar. Samhället, det vill säga föräldrarna själva, ska betala fler andra vuxna för att eleverna och deras föräldrar inte själva ska behöva ta ansvar för inlärningen.

När man lyssnar på debatten, hör man aldrig att politikerna understryker att Sverige gratis tillhandahåller årskurs efter årskurs med ordinarie undervisning. Det verkar som om politikerna inte vågar säga att det är elevernas och föräldrarnas ansvar att dra nytta av denna utbildning. Det är helt orimligt att familjerna kan anklaga skolan för att inte ha gett nog stöd och hjälp utan att först kunna bevisa att eleverna gjort sitt bästa.

I ytterligare ologiska konspiratoriska led. Det första stycket är rent obegripligt även om jag ens försöker med den allra mest välvilliga empatin och välvilligaste förmågan att ens försöka närma mig nån slags logik. Våra skattepengar ska användas till vad? Fler odugliga lärare? Nej..? Och sedan ska vi betala odugliga lärare i decennier? Politikerna höjer de odugliga lärarnas löner rätt av och köper sig ansvarsfrihet? Och sedan betalar jag för kalaset? Är det den världen Inger Enkvist lever i?

Nästa stycke är nästan lika tungt att förstå. Det är alltså inte skolans ansvar att utbilda elever i tiden. Utan det är elever och föräldrar och politiker som ska fatta att man måste anpassa sig till en skola som utbildar elever för samhället år 1965 och inte för samhället år 2034? Skolan är helt ansvarsbefriad med samma logik som föräldrar och elever skulle vara det? Och vi ska vara tacksamma för att samma stela skola (inkl ”flumskolan”) inte har lyckats anpassa sig till samhället på över 40 år? Den institution som ska hantera lärande sitter fast i gamla rutiner och traditioner och anekdotisk bevisföring. Den institution som ska leda samhället sitter fast i sin egen svunna förträfflighet?
Nej, elevansträngning är en självklarhet det handlar om att facilitera ett bättre samspel mellan skolan och andra parter (övriga samhället). Det handlar om att engagera elever i framtiden först och främst. Det handlar om kommunikation i en värld som förändras där ALLA behöver lära sig att ta ansvar – inte minst Professor Inger Enkvist.

Leker en låtsaslek

Politiker undviker att tala om att det leder till kaos att flytta upp elever utan tillräckliga förkunskaper. Regeringen har nyligen infört prov efter tredje och sjätte klass så problemen diagnosticeras bättre, men eleverna flyttas ändå nästan undantagslöst till nästa stadium även om de inte har tillräckliga kunskaper. Specialundervisning ska lösa problemen, och ingen törs nämna elevernas och familjernas ansvar.

Jag läser tre-fyra gånger. Innan uppe i texten: ”Elever skulle automatiskt flyttas till högre kurs även om de inte lärt sig kursinnehållet på den tidigare nivån.” Så förut var det illa och nu också. Vilka är politikerna nu? Så Inger Enkvist vill ha ”Levels” framför ”Labels”? Bra, ju! För att klara maskineriet behövs grundverktyg och för att klara den centralstyrda minutplanen behövs speciallärare som med kvalitet kan anpassa undervisning och se till att fler kommer med på tåget. Man bör väl då se till att anpassa undervisning och individplan istället för att snegla på elevernas och familjernas ansvar? Eller för den delen ansvaret hos dem som inte ens har en familj? Eller de som i själva verket tar hand om sin familj? Och vilka ÄR dessa politiker?

Men det är väl två olika skolor PIE vill ha helt enkelt. En skola där glosorna ska in och en annan där demokratiuppdraget ska utföras? Och sedan ytterligare olika skolor där hemmasittarna kan tas om hand om, och ytterligare skolor för barn som kommer från krig länder med värderingar som tycker att flickor ska könsstympas mm. Och sedan en skola för rasisterna. Skolan är en synnerligen komplex apparat, men att reducera den till en lek eller en ålderdomlig jakt på ”kunskap” med önskningar om att resa till en svunnen tid är rent ut sagt korkat.

Just nu bortser det vuxna Sverige från det vi vet är ”true and right”.

I Enkvists värld är alltså ”true and right” inte demokrati, förmåga att samverka, förmåga att umgås utan strikt kunskap om t ex bomber, granater, fysiska skador hos bombade barn eller hur man begår självmord eller t ex rena andragradsekvationer eller spanskaglosor? Fakta bara. Vilka är det förresten som ”vet”? Och vad vet de? Att man ska skydda PIEs minskande status i ett nytt samhälle? Att det är föräldrar, s k kassa lärare och inte minst elever det är fel på? Vilka är ”vi”? Är det det opedagogiska etablissemanget?

Vuxna leker en låtsaslek. Vi låtsas att lärare kan undervisa det innehåll som klassen ska lära sig i ett visst ämne på en viss nivå och samtidigt undervisa elever som är på helt andra nivåer och som kanske har stora problem av annat slag. Det är en lek. Vi leker att elever utan tillräckliga förkunskaper kan gå i vilken klass som helst och med hjälp av speciallärare lära sig allt det de inte lärt sig tidigare och samtidigt det nya material som deras klass just då studerar. Detta går inte. Vi bara låtsas att det går.

Håller med. Vi behöver ställa oss frågan kring syftet med skolan. Är medmänsklighet viktigare att lära ut än hur man säger ”Qué pasa?” eller hur det stavas? Är arabiska idag viktigare att kunna än både spanska och tyska ihop? När skolan inte lyckas anpassa sig till verkligheten spelar det ingen roll hur många superlärare vi utbildar, eller hur många speciallärare vi utbildar eller hur mycket lön varje lärare får. När skolan inte lyckas anpassa sig spelar det ingen roll hur mycket vi vuxna föräldrar tar ansvar för våra barn, eftersom barnen ändå befinner sig i skolan under längre vaken tid än hemma. Det är kompisar, skolans värderingar och framför allt verkligheten som fostrar. Sverige fortsätter att halka efter pga av politiker som tror att det är katedrar vi ska krama och inte varandra (att tolkas som en metafor). Vi halkar efter pga av att personer i politiken och i skolan t ex är rent ut sagt teknikfientliga. Vi halkar efter pga av att vi inte anpassar skolan till framtidens samhälle.

Jag blir dock inte ens skogstokig på artikeln – var det här det sista gnället? Kan vi återgå till verklighet och skapa en framtid istället – för våra barns skull åtminstone? Och för de lärare som dag ut och dag in kämpar med ett underbart uppdrag, men får det saboterat varje dag av okunniga politiker, ekonomer, administratörer, GAMLA traditioner och icke-fungerade gamla strukturer? Sluta leta efter den gamla skolan – den finns inte längre. Se verkligheten istället och gilla läget.

Kategorier:framtiden, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande

Etiketter:Skolan