Ser Skolan först-debatten från Almedalen, samtidigt som folk gnäller på mig på Twitter. Jag ”målar upp bilder”, ”tror inte på skolan”, ”eldar på politikerförakt” och vill i allmänhet jämna skolan med marken mha grävmaskiner, inte ha klassrum mm. Jösses, när jag i själva verket vill att skolan ska växla upp ett par 10-potenser.

I debatten fokuserar man på lärarlönerna. Ok, jag tror det är en liten del av det hela. Men låt oss ta bort frågan om pengar från bordet, vi kan väl anta att lärarna får en rimlig ersättning som är lite mer än kockarnas, piloternas, rektorernas, kommunarbetarnas, politikernas, etc. Det kommer öka attraktionskraften något, men det är inte det som är huvudproblemet. Jag tror det handlar om att få trivas, få ta ansvar och utvecklas ihop med andra att få vara stolt över verksamhet personal (och inklusive elever då).

Smutskastningskampanjerna är en annan del som man nu verkar vara eniga om över blockgränser att inte fortsätta med. Det är bra. Jag tyckte redan 2012 att man skulle komplettera Skolinspektionen med en Expedition där granskare åker land och rike och hittar de goda exemplen och sprider fungerande nya metoder och skapar relationer mellan olika skolor, kommuner och regioner. För det är lite där nyckeln ligger.

Hitta sätt att definiera hur verkligheten ser ut i skolan, vilka nyckelfaktorer finns för att man ska säga att skolan funkar eller inte? Gör en lista som är gemensam. Det finns eller har säkert funnits utvärderingskriterier. Sedan gäller det att sätta mål (som är rimliga och som definieras av verksamheterna och inte av politiker som vill vinna val). Från nuläget till framtiden finns det sedan problem och möjligheter som man kan jobba gemensamt med och kommunicera kring. Detta är inget konstigt.

Jag tror ett mål som löser mycket kan vara att man skapar en Attraktiv skola. En skola som alla vill vara i inklusive eleverna själva. Att hela skolorganisationen är något genuint positivt och den viktigaste verksamheten för varenda kommun, stadsdel och medborgare. Prio 1: skolan. För misslyckas vi där får samhället betala i form av sociala, hälsorelaterade och kriminella bekymmer. Om vi lyckas å andra sidan vinner både samhället i stort samt varje medborgare.

Hur skapar man en Attraktiv skola då? Och vad är en Attraktiv skola? Eller ska jag kalla det för en ”blomstrande skola”? Har ni något förslag på översättning till engelskans Thrivability så ge mig gärna den.

Denna bok är en bra introduktion: Thrivability. Där går man igenom värden, kvalitéer, processer och ”actions” som gynnar ”blomstringen”.

Fundamentally thrivability is visionary – it is about co-evolving a future we want rather than avoiding a future that terrifies us. It is about acting with enthusiasm toward an opportunity rather than away from catastrophe. It is about becoming a good ancestor.

Vi kan ju anta att den totala skolorganisationen är en organisation som lever liksom. Den kan förändras man kommunicerar och påverkar varandra och det finns olika typer av resurser som kan användas beroende på vilja. Motsatsen är en organisation som toppstyrs med järnhand och där alla arbetar och sliter i vanmakt och därmed ej kan påverka sin situation. Då får vi en vissnande organisation så att säga. Man vill inte vara i den, utan man söker sig till andra organisationer. Men låt mig fokusera på den sprudlande och växande organisationen som sätter upp mål, blir bättre och bättre och utvecklas ständigt. Peter Senge uttrycker det bra:

According to Peter Senge (1990: 3) learning organizations are:

…organizations where people continually expand their capacity to create the results they truly desire, where new and expansive patterns of thinking are nurtured, where collective aspiration is set free, and where people are continually learning to see the whole together.

Och kikar man in i thrivability-bok hittar man:

In the dance between the individual and humanity as a whole, there is an aliveness. In aliveness, there is a yearning for thriving. All living things strive to move beyond survival to truly flourish. Even in the development of this very project, the aspiration for thriving was clear — the enthusiasm of a very diverse circle of people focused on a simple idea: that the goal of evolving our behavior should be to thrive. And it gives rise….to this book.
Thrivability is our path out of unsustainable practices toward a world where all people have a high quality of life, a voice, and a nurturing earth supporting them. Using whole systems approach, we evolve our way of being together, of collaborating, so that our collective wisdom and action bring forth a flourishing world and thriving life.

Hela den långa listan – kolla den. Gäller den i en hierarkiskt styrd organisation där det finns förstamänniskor och sistamänniskor? Nej, det är en helt ny typ av miljö man behöver skapa. Gäller listan för eleverna också?

SCB uppskattar att 43 000 lärare kommer att saknas. Inklusive förskollärare och idrottslärare fattas 50 000 lärare, uppger Sirén.
– Det handlar om att lyfta statusen. Det är löner, karriärmöjligheterna och flera andra reformer, säger Björklund och menar att vi ”nått vändpunkten” i utvecklingen.

Om du har tagit dig hit fortsätt lite till, snart kommer det konkreta saker. Synsätt är strategiskt och skolan är där en del av en större helhet. Så jobbar du i skolan, lämna den bikupan ett litet tag bara och försök tänka utanför skolans låda. Vilket är syftet med skolan i ett större perspektiv? Det är inte att läxan ska göras. Det är inte att lära sig en massa fakta som lika gärna går att googla. Det är inte att bedöma elever. Det är inte att lära sig bli hatisk mot vuxenvärlden eller hatisk mot ungdomar. Utan vad..?

Skollagen:

Skollagen (2010:800) slår fast att utbild­ningen inom skolväsendet syftar till att elever ska inhämta och utveckla kunskaper och värden. Den ska främja alla elevers utveckling och lärande samt en livslång lust att lära.

Bra va? Utveckling, lärande och för varje individ, så att det räcker hela livet.

Jag läser ur Alberts och Hayes utmärkta rapport om framtida framgångsrika organisationer formas och t o m på militär nivå berör man någon form av ”magi” – en ganska komplicerad drivkraft som får alla att dra åt samma håll.

Ständig förbättring är ju bra, men det behövs fler faktorer:

• man behöver se sig själva som en gemenskap – dvs så länge lärare, pajkastare, stofiler bråkar om metoder, ideologi eller politik kommer man aldrig uppnå gemenskap.


• man behöver vara eniga om skolans identitet, vad vill man gemensamt att den ska vara – detta kan ju vara en organisation där debatten är levande, politik ska diskuteras etc. Men man borde kanske skriva egna styrdokument kap 1 & 2 och komma överens om dessa, annars har man inte ”gemenskapen” att göra.


• man ser människorna (även elever) i organisationen som värdefulla tänkande individer och inte som tillgångar och resurser.


• man ser och uppskattar varje person i organisation (inkl elever) för deras dagliga bidrag till verksamheten.


• man förstår att relationerna mellan människor i organisationen (inkl eleverna) är minst lika viktiga (om inte viktigare) än personerna själva.


• verksamheten (inkl den med eleverna) bygger i grunden på tillit till förmågor.


• förstår att stora förändringsprogram sällan fungerar (inkl elevers lärande) utan att hållbar förändring alltid kommer till genom att individer frivilligt väljer att agera annorlunda.


• Och givetvis, gör det som krävs för att ”överleva”, t ex följa lag, gilla läget etc – tyvärr känns det som om skolan som totalorganisation via media framställs som att endast hålla på med sista punkten.

Hur i helskotta får man till detta? Jag tror det behövs flera olika samverkande delar:

• En gemensam marknadsförings- och kommunikationsavdelning som tänker strategiskt utifrån ett helhetsperspektiv (inkl elevens) – man måste leda debatten in i rätt frågor och motverka både politiska och journalistiska vansinnigheter.


• En gemensam kommunikationsplattform eller snarare informationsstruktur som tillåter olika typer av tekniska system att interagera – Twitter och Facebook etc i all ära, det behövs ytterligare en nivå ovanför som medger att man även kan få saker gjort i verkligheten.


• Det behövs ett nationellt gemensamt ledarskap (ett ständigt pågående ”online war room” där frågor lyfts, åtgärder planeras, återkoppling förmedlas och där energi skapas för att utveckla den gemensamma verksamheten.

Ja, detta har jag då snabbt tagit fram, detta är ingen avhandling utan en blogg. Ganska stora puckar och stor förändring kan man tycka, men om man börjar i det lilla, man börjar på en skola, testar och provar och utvecklas ihop så börjar man även att växa och blomstra tillslut. Och vad gäller stora nationella ledarskapsbeslut får vi väl tyvärr glömma dessa ett tag till – ledarskapet lyser med sin frånvaro. Jag blir glad dock av vissa politiker t ex centerns Ulrika Carlsson och Annie Lööf – tyvärr hörs inte deras röster speciellt mycket. Lyssna gärna på Skolsnack – detta avsnitt gav mig hopp som fick mig att glömma dravlet från Skolan först-debatten. Sirén avslutade med frågorna i rubriken och det finns inga enkla lösningar – lösningarna behöver vara komplexa, dynamiska och mångfacetterade precis som verksamheten själv är.

Nu sitter vi här med lärarbrist – vi kanske blir tvungna att tänka oss lösningar utanför klassrummet, lektionen och timplanen? Som ett komplement till den frånvarande läraren liksom?

Kategorier:förändringsledning, framtiden, lärande organisationer, ledarskap, Skolan och lärande

Etiketter:Skolan