Jag tänkte jag skulle ägna mig åt kulturella saker ett tag framöver (medmänsklig utveckling) och inte forskning i omöjliga ämnen såsom kommunikation, vilja och global demokrati. Jag har kommit fram till att det är kulturen som bör styra forskningen och inte tvärtom. Kulturen i skolan borde leda utvecklingen och forma oss till nyfikna, positiva och modiga medborgare – inte till rädda, negativa och fega sådana.
Det evidensbaserade livet
Jo tack, jag vet hur det fungerar. Man föds, in i skolan, ut som jobbare och sedan reproducera sig och under tiden ordna tillväxt. Sedan blir det guldklocka, pension och lyckliga dagar i sommarstugan och vid äldreboendet. Så har det varit och så ska det aldrig bli igen. Tro mig. Varje individ kommer kunna sitta i förarsätet och välja precis hur denne vill ha det. Det finns dock ingen mall – inget beprövat arbetssätt. Inget bevis på att man blir lycklig eller inte. Man måste prova på saker helt enkelt. Man måste träna modmuskler (tack Skolvåren, LITS och Skolvision!)
Man måste själv finna, upptäcka eller helst skapa det man blir lycklig av. Man måste själv våga ta ansvar. Inget ansvar idag lärs ut genom leverera allt på silverfat.
Och det ÄR så idag att unga har svårt att se det vettiga i det den medelmåttiga drömmen eller jobbet ”i gruvan” 18 timmar per dygn i 40-50 år tills döden befriar. Man har liksom högre krav i denna nya unga bortskämda kultur – det är nämligen så vi föräldrar och våra föräldrar vill ha det: att unga ska ha det lite bättre än vi haft eller har. Det är därför vi jobbar och sliter. Unga har högre krav på skolan än vad vi i föräldragenerationen har/hade. Tyvärr levererar inte skolan generellt sett tillräckligt bra – man lyckas inte engagera och bevara intresse för lärande från ca 4:e klass och uppåt. Man missar mellan 10-14 000 elever varje år systematiskt – detta VET vi, det är resultatet av den beprövade skolan. Metoden i skolan funkar inte för dessa – siffran kommer vara likadan nästa år. Och svinnet som består i att en övervägande del tar sig igenom skolan och känner sig befriade efteråt är skrämmande stort. Skolan borde vara en sorg att lämna, den bästa tiden i livet för varenda unge.
Nu till saken och tingen
Skolan är en kultur – en biotop. Ett ställe där liv lever. Ett minisamhälle där alla finns och är älskade. Åtminstone många, väldigt många. Ända fram till 6-års lever livet – sedan börjar maskineriet och svinnet. I vissa fall (beroende på lärare, rektor, kamrater, föräldrar, stadsdel, lokala politiker etc) lyckas man behålla relationer och omtanken och då har vi en systematisk magi. I andra fall tar kylan över och vi får en systematisk utslagning. Då tar målhetsen över och materialet som ska gås igenom gås igenom över allt annat. Lärare slutar, elever slutar, rektorer slutar och ersätts – det blir som det blir: skit. Man glömmer t o m varför man är i skolan överhuvudtaget tillslut, det blir en förvaringsplats eller i bästa fall en transportsträcka.
Skolan ska inte vara en arena för målstyrning av mål som några vuxna som inte ens varit i klassrummet bestämt – mål behöver år 2014 bli individuella och utgå från varje enskild individ. Resultatfixering och systematisk utslagning – det är inte MITT samhälle och gemenskap eller beslutsprocess som jag skänker en röst till. Samhället är en kultur och biotop. Samhället ska få näring och liv av unga som kommer in med nya metoder, ny kunskap, ny teknik och med bättre värderingar än samhällets rådande. Unga ska ge energi och skapa tillväxt. Det måste vara den kultur vi behöver fokusera på och reflektera över. Vi behöver ha en flexibilitet i skolan som lever, varje dag:
- Hur ser situationen ut här och nu (skit i planen)?
- Vad behöver man jobba på?
- Vilka möjligheter finns?
- Hur ser idealtillståndet ut?
Sedan får man kika i planen, sålla och värdera, prioritera och planera och sedan jobba med gemensamma krafter för varje individs bästa. Behöver denna kultur vara evidensbaserad?
Nej. Ständig försämring eller bevarande av systematisk utslagning är vad vi erfarenhetsmässigt har idag – är det vettigt? Att förstärka skolans nuvarande struktur är att förstärka utslagningen – tyvärr! Om inte skolan klarar anpassningen kommer det bara bli värre tyvärr. Det går liksom inte att ändra två föräldrargenerationers jobb och vilja att få det bättre. Vi kan inte ändra den kulturen och ska inte heller. Mänsklig utveckling och globala skeenden är ytterst svåra att angripa. Tyvärr – anpassning dock är möjlig och nödvändig och är en av mänsklighetens styrkor. Den förmågan är bevisad och beprövad genom årtusenden.
Vad gör vi idag då som inte funkar?
Skolan lever på sina håll kvar i en gammal kultur som grundar sig i traditioner, okunskap och en kultur som är emot förändring – man betackar sig för anpassning och förändring (det finns varken, tid, pengar, kunnande, ledning eller ens en vilja).
Det pågår en process dock, tack och lov, med många underbart engagerade lärare och rektorer och t o m politiker. Tänk om den kulturen kunde vara den förhärskande – den lärande kulturen. Men är den empirisk, verifierad och evidensbaserad?! Nej, den är som livet självt – livet och kulturen måste levas, utvecklas och vara i ständig förändring. Det är det som är kulturen. Det är det som är grejen.
Kulturen som innebär att man ska granska, hitta fel, rätta, såga hör väl hemma högst uppe i den akademiska världen. Det är väl där man ska vara kritiskt, stark, logisk, resultatfokuserad, objektiv och framför allt skeptisk och vetenskaplig. Men att ta detta och applicera det på barn och unga är direkt förödande för lärandet.
Och sedan klafsar politiken in på expertområden och bestämmer HUR det ska vara eftersom allmänheten har en viss uppfattning som erfarenhetsmässigt varit bra. Då får vetenskapen stryka på foten och dumheten får regera istället. Jag undrar stilla om det inte är kulturen i skolan som gjort att vi inte beslutar om framtiden mha av kunskap utan mha tyckanden och uppfattningar? Systemet föder sig självt med nya visionslösa administratörer som inte ens kan tänka nytt.
Vilka möjligheter finns?
Nere i åldrarna ända från gymnasiet och ner, borde en upptäckarkultur finnas, en kultur där man vågar prova nytt och där man utvärderar, sprider resultat och förbättrar metoder kontinuerligt – gärna ihop med forskare så klart. En individfokuserad kultur som bevarar människans inre förmåga och motiverar snarare än demoraliserar. En individfokuserad kultur som inkluderar gemenskapen och lär sig att samarbete är vinst. Som lär sig att relationer är nödvändiga, som lär att skolan är en investering för framtiden, som lär att skolan är det viktigaste vi har, som lär att varje elev hör ihop med framtidens kostnader och intäkter.
Idealtillståndet då?
En biotop som inte får näring dör. Ett samhälle som inte får in ny energi dör. Våra barn utbildas med s k facitkunskap men blir ironiker, komiker eller cyniska samhällshatare. Så skapar skolans betygs- och bedömningshets kultur. När allt handlar om resultat, betyg och låtsasuppfyllda mål blir inte lätt med lärandets intresse. Man blir latsmart, löser uppgifter som ger betyg. Man råpluggar och korvstoppar och ifrågasätter inte syfte och mening. Man distanserar sig från lärandets innersta väsen: den orubbliga viljan att alltid bli bättre och klokare. Den orubbliga viljan att aldrig ge sig, den orubbliga viljan att lära, varje dag, varje vecka, varje år. Hela livet. Där har ni idealtillståndet.
Den beprövade skolan har inte levererat nån enda gång sedan tidernas begynnelse, evidensen säger att vi har kriminella, psykopatiska ledare, våldsverkare, brottslingar, rasister, missbrukare etc. Jo, så klart för 90% funkar faktiskt skolan och ja, alla lärare och rektorer och i synnerhet elever gör ett otroligt jobb varje år och förtjänar beröm och min och andras tacksamhet mm. Det är inte de jag vurmar för. Och jag tycker dessutom att vi borde höja kraven på skolan – vi kan göra så mycket mer genom att jobba i medvind med eleverna istället för mot.
Vi behöver en ny allmän skola som baseras på frivillighet, nätverk, omtanke och systematiskt förbättringsarbete (lärande). Det handlar om att skapa en kultur där öppenhet och stöd värderas högt. Det handlar om att skapa det gemensamma lärandet varje termin utifrån varje klass och elevs dynamik. Denna gemenskap i sin tur är en förutsättning för samhällsutveckling – den gamla evidensbaserade skolan står för bevarande av en gammal unken kultur som behöver vädras ut. Sorry, ordningsparadigmet, nej tack. Det är nog nu. Men ska vi ha oordning nu då!? Ja, lite så – hellre det. Bara vi utvärderingar kontinuerligt och kommer framåt så. Det är bara att prova, testa och upptäcka – framtiden är inte bestämd och planerad nämligen. Skolans upptäckarkultur behöver t o m sprida sig till akademins värld – det är upptäckarkulturen som är evidensbaserad (i sin ursprungliga betydelse) och beprövad sedan urminnes tider. Kulturen som bevarar, administrerar och konserverar samhällen är beprövat oduglig, speciellt i förändringstider
Hur ser grogrunden i skolan ut idag? Finns det plats för varenda frö? Finns det rum för anpassning som vi inte ens ser? Det gäller tro på framgång om man ska bli framgångsrik. Det gäller att tro på lärandet om man ska bli lärorik. Det gäller att tro på framtiden om man ska bli framtidsrik.
Kategorier:Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera