Frivillighet förväxlas inte sällan med lättja, lathet och ovilja. Det finns en helt annan värld dock som många missar. Låt oss glömma latmaskarna för tillfället.
Jag tror att varje människa i grund och botten vill ha sin egen täppa där man har makt och full kontroll över vad man vill odla, hur det ska se ut. Sedan väljer man de man vill umgås med och jobba med. Och man lägger ner timme på timme, år efter år.
Jag drivs av min egna vilja – alltid. Den går inte att tyglas. Sedan väljer jag ju hela tiden av operativa, taktiska och strategiska skäl att jobba för andra. Att utföra andras arbete är ju ett sätt att överleva och man får kompensation för jobbet så man kan göra som man vill på täppan sedan. Ett annat arbete jag gör alldeles frivilligt är att ta hand om mina barn. Det funkar alldeles utmärkt.
Lärande handlar inte om maktutövande. Att sätta vissa gränser är väl ok – som alla gemensamt ställer upp på. Men vi människor drivs annars av att förflytta gränser. Både personligt och mänskligt. Denna drift bygger på att våga. Att gå utanför det man kan. Att anta utmaningar – att utmana! Att finna styrka och säga ”det där fixar jag!” innan man ens har en aning om hur det ska gå till. Från idé till verklighet via tro på egen förmåga. Att gå utanför sina gränser måste skolan lära sig att våga göra.
Tack Oscar Semb för lästips:
http://scanedu.wordpress.com/2014/01/18/srini-swaminathan-bett-de-bortglomda-eleverna/
När jag möter duktiga pedagoger, så utmärkts de undantagslöst av att de brinner för eleverna. – Inte ämnet. Inte teknik. Inte lärande. Inte skolan. Inte ens betyg i åk 3. Utan eleverna. När jag var rektor sa jag alltid till min personal att man måste älska eleverna, att det är DÄR det börjar.
Hur kan man veta att man ska bli en bra förälder – det kan man inte. Men man älskar sina barn – det räcker oftast. Det finns en massa kunskap kring hur man ska fostra etc som kan hjälpa i praktiken men barnet drivs av sin egen frigörelse och denna stöds av omtanke och kärlek. När barnet är redo att flyga gör det, det… Alldeles frivilligt. Man ska ge verktygen och tryggheten och sedan ska man vackert backa. Backa och stödja, backa och stödja. Man ska inte följa med bredvid klätterväggen utan stå nere och peppa.
Ungarna SKA ha kul och fatta att de är bäst. Och skolan måste även kunna rulla ut röda mattan inför arbetslivet. Skolan måste vara bryggan och tron på framtiden och fristaden för VARENDA unge! Och varje unge måste ledas över bron i fri vilja och i upplysningens reklambudskap – jag bryr mig inte om hur det går till. Det är däremot ett krav så jäkla långt ifrån betyg, läxhjälp, bedömning, kvarsittning, komma-i-tid-problematik man kan komma! I en frivillig värld finns inte dessa skolproblem. Grejen är ju att vi behöver inte skolan längre, eleverna längtar efter lärande!
Det man INTE ska lära sig i skolan är lydnad, undergivenhet, förtryck, mobbing, utanförskap, egoism, trams, lättja, lathet och ovilja. Det man ska lära sig är att ansvar, engagemang, omtanke, påhittighet, kärlek, hjälpsamhet, kamratskap, samarbete, samspel, nätverkande, lärande, träning, nyfikenhet, kreativitet, fantasi, drömmande… Att allt i frivillighetens namn lönar sig och att allt i tvångets namn ibland är nödvändigt – ibland gör man misstag, ibland får man backa på sin dröm, ibland lär man sig av livet.
Så är det. Och vi behöver språk, matte, logik, geografi, historia etc för att kunna uttrycka vad vi vill göra och modet att förverkliga våra drömmar om frihet och egen vilja… Som föräldrar har jag varken läroplan, styrdokument, läxor, förhör, bedömningar eller betyg på mina barn – det skulle inte funka och skulle snarare trycka ner och vingklippa mina barn. Det skulle vara fruktansvärt om jag rangordnade mina barn – det är så självklart. Men i skolan är det ok. Där är det naturlag och ingen vet varför egentligen – det har ju alltid varit så.
Jag tänker på aporna som inte vågar hämta bananerna uppe på stegen (tack Maria Mjörnestrand för tips):
Vanans makt
Sedan finns det ju faktiskt illusionen av frihet. Det finns faktiskt ett sätt att styra och ställa och ha en struktur. Att medvetet styra in på vettiga ”ämnen” och intresseområden är ju något som skolan KAN göra och samtidigt erbjuda frihetsgrader. Så enkelt egentligen, men det kan vara svårt att byta tankemodell ibland.
I sin Om viljans frihet hävdade Schopenhauer att:
Du kan göra det du vill, men i varje givet ögonblick i ditt liv kan du endast ”vilja” en bestämd sak och absolut ingenting annat än den saken.
Jag tror jag nöjer mig där. Avskaffa skolplikten och börja med rättigheter till lärande istället, då kanske latmaskarna t o m vill briljera.
Kategorier:lärande organisationer, skolan, Skolan och lärande
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera