Det är så svårt ibland att vara medmänniska bara. Hemma, på jobbet, i klassrummet eller på nätet. Det är svårt att kliva ur sina känslor – när man väl fått fram dem, liksom. Men ändå – vi måste utgå ifrån omtanke om andra främst. Det är ju där problemen börjar för oss – avsaknaden av omtanke dvs.

Jag har otroligt svårt att inte skratta åt denna.

Den kanske är ett skämt eller en reklamfilm, jag bryr mig inte. Den är förfärlig, och jag skrattar. Jag sätter mig in i ”brottslingens” agerande och skulle gladeligen sitta i domstolen och erkänna och betala böterna. Att få utlopp för ilskan skulle vara värt det. Hemskt.

Ilska och känslor, vad har det med omtanke att göra? Givetvis borde mannen i filmen ha reagerat annorlunda och lugnt och stilla bett gatumusikanten att sluta – genast. Och sedan givit honom en peng. Men jag sympatiserar oerhört med våldsverkaren tyvärr. Och det finns tillfällen här på nätet då jag verkligen skulle ha bitit mig i tungan och undvikit ”rättegång” mm.

Jag läser den femtielfte usla artikeln och för hundrade gången rusar den idiotiska (enl mig) massan till sockerbiten likt flugor. En fördummande artikel om ett fenomen som inte finns ens. Och de lurade får sina fördomar och förutfattade meningar besannade – och applåderar: ”-Precis så! Hurra!!” Och jag bara kokar av ilska. Det blir droppen liksom. Pricken över bägaren eller vad du vill. Där går gränsen. Jag blir Hulk.

Utifrån mina känslor agerar jag och skriver som en furie, jag blir vansinnig på dumheten och alla som understödjer den – finns det något i det hela som är vettigt? Kan jag ställa mig i författarens skor och tycka det är vettigt? Jooo…. Men då måste jag krympa mig själv till en liten, liten, liten inskränkt råtta eller nått. Som är rädd för räven. Men det går inte eftersom jag varken är rädd eller tror på rävar..

Vi lever i världens mest annorlunda land. Ett land där man helt enkelt inte får lov att vara en auktoritet. Det har gett avtryck bland annat i svenska elevers skolresultat. Pisa-rapporten visar också att svenska elever är dåliga på kunskaper men bra på att ställa till oreda. För att vända utvecklingen behöver den bakomliggande kulturen förändras som gör detta möjligt, skriver David Eberhard.

Ur detta och andra idiotier inspireras min ilska. Men för att inte fastna i personangrepp kan man ju bunta ihop hela bunten i DKE – Dessa Korkade Egoister. DKE har en förkärlek för att skylla ifrån sig, de formligen älskar att skylla ifrån sig och skapa en distans mellan varje form av relation. Relationer mellan vuxna och barn är farliga – man ska inte vara kompis. För om man blir det, då får man problem. Då måste man nämligen omvärdera sig och… hmmm, lära sig något.

Tillbaka till Hulken. Jag lade in bilden för att hylla Dan Nordell som tydligen dog strax innan jul, men som mirakulöst kom tillbaka till livet på IVA efter 3 dygns kamp. Han kom tillbaka för att har ett hjärta av stål och gulli-gull. Han är stark. Stark som Hulken.

Jag fick ett svar ”hahaha” och blev nyfiken. Kirstin Ohm hade nappat och kom med följande kommentar:

Rage is power that seeks justice. ; > But rage is reactive and therefore not useable past revealing your truth to you, and perhaps to others. I break stuff, and thank the rage for its message, and then the rage changes into something usable for the next step. Power.

a) nobody likes to listen to rage. b) rage just entrenches others in their position ; > c) moving past rage and translating the power into something yummy that beckons people to a new place is much more effective. That way I get to stand in the yummy space and not the rage space.

So backing up rage up with facts and figures? Generally this isn’t my sphere anymore. I did it. It’s very masculine: citing outside authority (pyramid) sources, et cetera. I prefer to function from intuition now and play with those who can dance their knowing. It’s way simpler, more fun, and more effective (superfluid). Just to be in your knowing.

With facts and figures, generally, people think they are having rational arguments/discussions when they are really having emotional arguments about a much deeper belief they hold that they may or may not even know they hold. Both ways have a time and place, but I find people can be wedded to the facts/documentation (the past) and get stuck there.

~learnings from dialog projects and the guy who did deep inquiry with the far left and far right of Congress: the base belief is like the unseen part of the glacier; touch that and you touch all. otherwise it’s just shouting for no reason to defend what you think keeps you safe ; >

I responded something lame.. Eh, ja.. Och förklarade och beklagade mig över skoldebatten som jag blir så frustrerad över gång på gång och jag fick ytterligare ett svar:

I find emotional education to be so important and so lacking. What do we do with these ”negative lower emotions”, the ”bad” ones? We do not learn this. This is more in the realm of the ”feminine” [just to give a name] and cannot be ”logic-ed at.” But if you subvert it, or ignore it, it persists.

For me, emotions are all messengers of what kind of creature I am and that we are and whether my environment is harmonic to me or not. They are important intelligence to listen to for refining information of how we are shaped or how our experience isn’t shaped correctly for us and we need to make a new choice. ”That felt horrible! I am going to honor myself but not doing/being/putting up with that anymore.”

The world has created many little cubbies for us to be this way or that way. My emotions are saying ”you’re a monkey here! you love the lush canopy and dislike when people cover the sky (big picture). Over here you are a fish and you like the calm, cool depths (peace/harmony/stillness).”

Och jag skrev om skola och vikten av att kunna stänga av. Att inte känna utan att hålla käft i 28 år. Att bara gå där och lyssna på DKE och alla ELAKA, SJÄLVUPPTAGNA och KORKADE EGOISTER (ESKE) och inte säga något – låt dem va – de slutar snart.

Emotions become teachers and go through us as the message is heard. As I learned to do this I could then begin to see where I had been caught in emotional vortexes (repeats), and to be patient and kind with others ”caught” in emotional vortexes as they learned what they needed to to be well as well. Then I began to learn to address these things in a more powerful and harmonic way.

Nu när jag känner har jag ibland en möjlighet att stänga av. Men egentligen sällan – jag har ju rätt och ska f-n ta mig inte behöva bli kränkt eller ledsen! Inte igen, aldrig nånsin igen. Med jag inser ju under tiden, ju högre jag skriker.

Det kan lika gärna vara mitt eget hjärta jag skriker åt långt därborta! Ju mer jag skriker, dundrar och dånar desto längre ifrån blir mitt hjärta ifrån den jag försöker kommunicera med. Desto längre ifrån blir relationen som jag försöker uppnå. För det är ändå så att det är i relationer som värde skapas. Och om det nu är så att man måste skrika kanske man inte ska den relationen då till den personen – på nätet kan man ”blockera” och den ljuva tystnaden uppstår.

Det är då jag kan känna omtanken – att inte själv bör gå på som en galning. Att den där stolen i huvet på musikanten nog var fruktansvärt fel, att stackarn faktiskt försökte göra sina medmänniskor glada. Istället för fokus på att lösa ett akut problem så snabbt som möjligt bör man gå undan och reflektera. Jag tänkte på modellen med höger och vänster hjärnhalva av Iain Macgilchrist. Vi har ett helt samhälle som fokuserar och bryter ner problem och kommer mikrolösningar på makroproblem. Man analyserar istället för att syntetisera. Tar isär istället för att sätta ihop. Man reducerar istället för att berika. Man bygger murar istället för broar. Man är korkad istället för att vara smart – och adrenalinet kommer igen..

Sedan kom nästa länk:

The aspect I am voicing is not about more mental models. It is about presence and trust in your body and what comes thru. We have separated from our bodies. Not controlling feelings or understanding feelings with thoughts. Presence with feelings. Experiencing the moment. RAGE.

Underbart föredrag – jag får en massa tankar om att t ex relationer är det enda vi behöver. En lärare behöver relationer med sina elever – annars kan eleverna lika gärna sitta vid en dator eller se film. Det är ju i relationen som värdet skapas och sedan spyr DKE ut galla som innebär att distans ska gälla och respekt och jag vet inte vad.

Och för att detta nu inte ska bli en ”turkisk damorkester” och för inte min trovärdighet och identitet ska ifrågasättas motar jag här Olle i grind. Här är min studiemeritförteckning. Och jag är ingen ”skolfrälsare” och inte heller någon charlatan:

Charlatan (franska, av italienska ciarlare, ”prata, sladdra”) är en person, som för egen fördels skull utger sig för att vara något som han eller hon inte är. En charlatan söker bedraga andra genom att tillägna sig själv, sitt arbete, sin egendom och så vidare högre värde än de äger. Närliggande begrepp är bedragare, kvacksalvare, marktschreier, kannstöpare och pratmakare.[1]

Jag är heller inte någon förvirrad clown som klafsar runt i ett träsk. Och inte heller en lycksökare eller kvacksalvare – jag vill bara ge idéer och ett annat perspektiv eller två. Jag är en engagerad medborgare och förälder som brinner för utveckling och framtid. Jag brinner även för min egen utveckling och får väl försöka att i fortsättningen lära mig hantera min ilska mot DKE och ESKE – jag värdesätter ju ändå relationen och dialogen och det borde faktiskt finnas ett steg bortom ilskan – kraften att stå emot och att ha omtanke, jag borde söka efter den. Att ha en omtanke om hela situationen och förstå helheten. Precis det jag vurmar mest för egentligen. Jag slåss mot dumheten men sätter mig på samma arena där dumheten frodas och där dumheten får liv och näring. Jag får nog tänka om där lite.

Och tänk alla idiotiska elever därute som sabbar undervisningen dag efter dag, lektion efter lektion. De kanske bara behöver skapa en värdefull relation, få och bli visad en omtanke och kanske behövs reflektion och en syn på helheten? Det kanske är så enkelt?

Jag nynnar på den där låten som gatumusikanten så engagerat framför. Jag ska ställa mig på skoltorget och sjunga den, högt och skränigt, och sedan när ilskan kommer med stolen i högsta hugg ska jag ha omtanke om våldsverkaren. Jag ska även försöka visa det.

Lik förbannat känns det skönt att klaga på vädret och gravitationen och speciellt DKE då och då….

Kategorier:debatt, lärande organisationer, ledarskap, Livet, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande

Etiketter:#skolvision, Skolan