Tack Internet, tack Wikipedia! Tack vetenskap, tack teknologin och tack ni som samarbetar och använder den!

Jag ligger i sängen och ska just somna när jag undrar vad ordet ”entreprenör” betyder. Jag behöver inte undra länge, jag tar fram mobilen dvs datorn och slår upp:

Entreprenörskap kan definieras som ”förmågan att identifiera möjligheter och skapa resurser för att ta tillvara dessa möjligheter” [3].Entreprenörskapet får någonting att ändra riktning. Nya infallsvinklar hittas och utvecklas. En entreprenör skapar nya affärsverksamheter och organiserar marknaden på ett nytt sätt.

Jag läser vidare:

Vanliga drag hos entreprenörer är nyfikenhet, kreativitet, en positiv syn på arbete, självständighet, envishet, hängivenhet, optimism och visionärt tänkande [källa behövs]. Det skall dock nämnas att det finns en etablerad kritik mot det individfokuserade perspektivet på entreprenörskap, där omständigheter som nätverk, kultur och teamarbete istället framhålls som centrala förklaringsfaktorer bakom framgångsrikt entreprenörskap.

Så bra beskrivet! Vad kan jag tillföra? Det finns en kritik.. Intressant, är det ett problem och hur går vi runt det alternativt löser problemet?

Och sedan finns det personer som försöker inbilla massan att entreprenörsskap och kreativitet är helvetet på jorden. Man ska inte tänka själv. Man ska inte låta grupper hållas utan styrning och kontroll. Dessa personer blandar ihop ledarskap med chefskap, de blandar ihop ansvar med förtroende, de blandar ihop tradition med förnuft. De blandar ihop nybyggarkänslan med rädslan för det nya. De har säkerhetsbälten, hjälmar och sitter tryggt i stolen men är inte redo att åka. De vill inte lämna den mysiga, komfortabla idén om att vuxna faktiskt vet bäst. De tycker distansen är viktig eftersom känslor är roten till allt ont. De är rädda. De saknar mod.

En entreprenör är rädd och tycker rädslan är inspirerande! Rädslan är en källa till modet! Modet kommer från rädslan och är dess vän! Modet är lärande och livet självt. Vi måste våga leva och måste våga utsätta oss för utmaningar – vi ÄR gjorda för det!

Jag har skrivit om det förr och jag behöver skriva om det igen.

Idag i globaliseringens numera för oss negativa effekter behöver vi ledarskap och nybyggaranda mer än någonsin. Vi kan inte administrera och planera oss ur det här. Vi behöver utvärdera skolan och vilken komplex verksamhet som helst och göra detta naturligt och kontinuerligt: hur ser situationen ut från olika perspektiv? Vad funkar, vad funkar inte? Vilka hinder finns? Vilka möjligheter finns och hur är det när det är som bäst för alla?

I en värld med minskande resurser (allt färre ska göra alltmer på kortare tid och för en billigare penning och med högre kvalitet) måste vi se till att titta upp över den egna kontorslådans kanter. När alla sitter med samma tajta ekonomiska ramar är lösningen på problemet det gemensamma. När alla sitter med tidsbrist måste vi tänka nytt och entreprenöriellt – vi måste nyttja möjligheterna som finns utanför den egna verksamheten och inte stirra oss blinda på de interna problemen, då hamnar vi i en liten trång värld där INGET går att göra. Höjer vi blicken lite, ligger världen öppen och resurserna räcker till alla.

Jag läser debattartikeln om skolan och lärande organisationer – alldeles utmärkt!

Systemet föder sig självt

Strukturerna i skolans värld i sig klarar dock inte att förändra sig, det måste till krafter som inte sitter fast i nuvarande modell för att få till förändring. Och numera handlar det även om ledarskap utifrån gräsrotsnivån – det går inte att peka med hela handen längre utan det är samordning, samverkan och samarbete på alla nivåer – eller samspel då kanske. Det är en lärande organisation som borde utgå från nuvarande situation (ur allas perspektiv) och sedan hitta ett gemensamt idealtillstånd genom att identifiera främst möjligheter men även hinder. Bl a genom att träffas ”vid sidan om” kan man bygga förtroende och nätverk IRL och online. Det sker nu med initiativ såsom http://www.skolvåren.se eller Skolsmedjan eller skolvision.nu. Låt oss träffas där och sedan börja agera, var och en för sig men med en gemensam agenda. Men vi måste jobba entreprenöriellt! Eller vad tror ni!?

Entreprenöriell barnuppfostran

Det finns ytterligare en aspekt kring detta och det handlar om generationskriget – samma krig har pågått i årtusenden. Äldre människor har byggt upp en värld och unga försöker förtvivlat förbättra och förändra. Ibland som i dessa tider har ”de äldre” skapat något som är FÖR bra och som gör att utvecklingen går FÖR fort. De hänger inte med. Vissa personer försöker då envist stoppa utvecklingen och andra hänger med och fortsätter med att bidra till samhällsutvecklingen och så får det vara. Kan man lära gamla hundar att sitta? Ska man ens försöka? Kan man jobba i skolan på ett annorlunda sätt som gör att vi åtminstone i framtiden ser till att vi har en bra ”genetik” för samhället? Jo, där finns alla möjligheter om vi bejakar och skapar förtroende och leder istället för att ”chefa”. T o m Skolverket har ju fattat – borde inte det räcka? Nej, just det – det var ju det här med gräsrötter och så.

Jag blir så oändligt trött på dessa bakåtsträvare såsom Jan Björklund, Tobias Tobé, ja… förresten hela klabbet är bakåtsträvare förutom möjligen Fridolin. Dessa backas upp av självutnämnda experter såsom Inger Enkvist, Eberhard och ”palmemordsutredaren” som försöker reducera hela verkligheten och hela globaliseringen till en barnuppfostringsproblem. Om bara alla andra kunde skärpa sig så skulle det bli bra igen som på 60- och 70-talet. Om bara barnen kunde veta hut så skulle oljepriset sjunka drastiskt. Därför blir jag så glad när även intelligenta och kloka människor får utrymme i osociala medier. De gör att jag känner hopp inför 2014! De gör att jag får framtidstro!

Tack Jojo!

Min kunskap om skam och dess roll i våra liv och relationer, har gjort mig starkt kritisk till alla belönings- och bestraffningsmetoder. Jag stödjer en så kallad Tredje väg, en relationell, humanistisk fostran, ett respektfullt vuxenskap utifrån tillit, dialog och ansvar. Att behöva varandra istället för att manipulera varandra. Svårare väg, men fullt görbar.

Det finns ingen ”master plan” i ett entreprenöriellt sinne. Men det finns mål, drivkraft och en förmåga att planera i realtid. Det finns en vilja att tänka utanför boxen, det finns engagemang, glädje, sorg och många misslyckanden tills den dag då allt stämmer, när förmågan finns där och lärandet inte går att stoppa. Där vill jag vara – och många, många andra. Låt oss samordna och samspela utifrån våra egna viljor och behov. Då jäklar kommer vi se på positiv förändring och ett samhälle som är ledande och på väg in i framtiden igen.

Entreprenöriell barnuppfostran, ja, faktiskt! En entreprenöriell skola som utgår från varje elevs enskilda behov och driv- och motivkrafter – det vore nått!

Vad hände västvärlden? Vad hände efter månlandningen 1969? Det var då vi började administrera istället för att leda.

Kategorier:framtiden, lärande organisationer, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande

Etiketter:#skolvåren, #skolvision, Skolan