Finns det ett idealtillstånd eller en uppnåbar situation? Nej, inte Utopia nu då alltså, inte sluttillståndet, utan mer en ideal uppsättningen av förmågor som skulle kunna leda till något optimalt (som vi nu inte kan räkna ut eftersom vi inte kan veta hur världen ser ut om 50 år)? Hur förbereder vi unga för jobb vi inte ens känner till?
Det är inte målet eller resultatet som är viktigt utan den ständiga resan och upptäckandet av nya domäner och metoder. I resandefallet är Idealtillståndet lätt som en plätt att uppnå – det handlar ”bara” om att resa och upptäcka saker och inte stå still och klibba fast. För lärandet gäller det att uppnå en positiv inställning till lärandet så att man aldrig vill sluta att lära.
Avgränsning
Med hälsning till Johan Kant och hans förbannade vaktmästarbloggserie som inte går att kommentera – den är som en hel jävla Palmeutredning utan ens ett mord. Det handlar INTE om att ungarna ska lära sig en statisk massa av kunskap – det handlar inte om att göra jobbet lätt i vardagen och att överföra kunskap. Det handlar inte om att tvinga barn att arbeta hårt under press med saker de inte vill göra. Det handlar inte om att anpassa verkligheten till skolan utan tvärtom. Hur ska skolan (om den ens finns kvar om 10 år) hantera framtiden? Hur ska vi utbilda vuxna och pensionärer nu och framtiden – det är inget skolproblem längre utan lärmöjligheter. Det handlar om framtid inte om forntiden. Det handlar om samhällets, omvärldens och planetens framtid, INTE om skolans interna mordutredning av ett mord som aldrig skett. Jösses.
Så där ja, nu blev jag av med den ilskan, nu känns det bättre. Nu kan jag lossa lite på den knutna näven i fickan och rikta min energi mot något annat (de du Thomas de Ming).
Man ska aldrig bli klar
Man kan ju se på skolan och dess uppgift på olika sätt. För mig personligen var skolan bara en enda stor förvaringsplats där man tryckte in ”kunskap” i min lilla hjärna och sedan försvann den lika lätt – jag vill naturligtvis bort från denna skola. Jag blev ju bra på att ta in information snabbt (1 dag innan provet) och sedan sålla bort 90% efter hand. Andra har säkert andra uppfattningar om sin skolgång. Men ur detta ser jag en annan typ av skola som hade engagerat mig på andra plan. Det är så synd att skolan ”kör tåget” utifrån sin plan och inte utifrån passagerarnas behov.
Det finns en missuppfattning om att man ska hinna med så mycket både hit och dit och det ena med det andra.
Man borde vända på steken – man har ca 12 år på sig i skolan att lära unga att det är kul med lärande – att det är det viktigaste i livet – när man väl fått till det kan man erbjuda kartan över områden att upptäcka.
Tyvärr misslyckas man ofta med motivationen – man lär ut att gå i skolan är det tråkigaste som finns. Man lär ut en längtan att bli klar. Jag tycker inte det är speciellt lyckat. I det lärande samhället vill man aldrig bli klar – man vill bara lära sig mer och mer.
Ok, med att misslyckas menar jag då att inte ens försöka – att ha gett upp på förhand.
Misslyckande finns inte
Det kan ju inte vara så att någons liv är ett misslyckande. Verkligen inte. Livet i sig är ett mirakel – hur kan det vara ett misslyckande? Misslyckade system finns det dock.
Att lära innebär att prova och testa och så att säga, misslyckas. Dvs att bli bättre. Om man provar något 9 ggr och sedan klarar 10:e så är detta att lära. Detta gäller för individer och även för samhällen. Misstag finns inte utan är en del av lärandet.
Kjell Enhager uttrycker det hela bra – man behöver en liten Gunde Svan inom sig som aldrig ger sig och som ständigt provar nytt och ifrågasätter nuvarande metod – Gunde förstår inte ens ordet.
I denna process att våga lära behöver det finnas stöd, för ingen av oss är Gunde Svan. Stöd och omtanke – man kan gärna ha prov och test. Och hoppa MÅNGA höjdhopp, tills man är över. Först då höjer man ribban.
Men man blir aldrig klar – man kan nå sitt max inom rimliga gränser och då provar man nått annat istället. I det lärande samhället vill man lära sig mer och mer.
Lärande bygger på frivillighet
Jovisst, med hot och tvång kan man lära folk att sitta och buga. Men det finns en stor skillnad idag och vad som gällde innan 80-talet och innan dess – idag finns det så otroligt många möjligheter för alla! Förr fanns det bruket, verket och.. jobbet. Nu finns det ett helt jordklot med möjligheter och förebilderna är så otroligt många – prästen, föräldern, polisen, politikern, läraren är inte längre nödvändigtvis en hjälte.
Det är inte längre något fantastiskt att en vuxen tar sig tid och kan svara på frågor om ja, nästan allt inom skolan.
Valen och möjligheterna blir fler och behovet av tvång kan till synas vara en företeelse som behöver öka i villervallan MEN, ju mer tvång desto större längtan till frihet och möjligheterna blir det. Kan inte skolan vara en plats för möjligheter nu och i framtiden då? Inte just nu idag kanske – idag är skolan styrd av en minut- och timplan. Kanske i framtiden. Men då måste man släppa på tvånget och plikten både för lärare och elever. Då ryker skolplikten och blir en rättighet istället. Vi behöver alla vatten – men måste vi ha en vattenplikt? Nej. Måste vi ha en skolplikt? Nej. I det lärande samhället måste vi utgå från individen, glädjen och nyttan – annars kommer aldrig pensionärerna lära sig ”data”. Annars kommer aldrig generationsklyftorna minska – de unga behöver lära sig olika kulturarv genom att dokumentera dem. De äldre behöver lära dig hur man lägger upp filmer på youtube och hur man delar dessa bland vänner via social media. Man kan inte i framtiden tvinga fram en positiv inställning till lärandet – det är vad vi måste försöka uppnå. Världen förändras och vi behöver alla förändras med den. Det duger inte längre att lära fram till man gått ut skolan. Det duger inte längre att ge någon en titel och sedan är han/hon klar – pokaler måste tjänas in varje år – de har ett bäst före-datum. I det lärande samhället går det inte att stoppa människor från att lära sig och att utvecklas.
I nätverken frigörs resurser
Planen är inte A och O – men planerande är. Att göra detta i realtid hela tiden. Att kunna anpassa sig, justera och utbyta ”oändliga resurser”. Att minutiöst planera en verksamhet år efter år och få samma resultat år efter år är inte att vara lärande. Ändå är skolan där som en orubblig monolit som inte förändras över tid och som levererar en konstant portion av ”misslyckade” elever – helt enligt plan?
Nej, jag tänker inte nyansera bilden – det är samma skolan som när jag började i skolan för 38 år sedan – det är klassrum, lärare, lektion och en skola. Det är prov, betyg och bedömningar. Visst, vissa underbara skolor har börjat och processen är äntligen igång, men det finns så mycket mer.
Nätverk har varit viktiga i alla tider. Från byagemenskapen till grannsämjan med nästa by. Regioner som bildas och länder som gör handelsavtal – just handel och utbyte av varor och tjänster är det som drivit fram människans utveckling.
När jag var liten hade vi brevvänner. Hur ser det ut nu? Jag har hundratals ”brevvänner” och får meddelanden från tusentals varje dag. För att inte tala om alla koncentrat av meddelanden i form av musik, filmer, serier och tidningar.
Vad skolan skulle behöva nu är ett enormt internt nätverk mellan personal lokalt, regionalt och nationellt. Man behöver även ett internt nätverk för elever lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Och sedan publika nätverk för att sköta verksamhetsförbättringen effektivt. Hur svårt kan vara? Låt alla beskriva verkligheten, låt alla beskriva möjligheterna, låt alla beskriva de hinder som finns för att nå det gemensamma idealtillståndet. Vi behöver få bort centralplanen och ersätta den med planering i realtid. Vi behöver bygga upp det sociala kapitalet och förtroenden i realtid.
Berättelser om skolan behöver handla om individer som finner gemenskap och mening, inte tvärtom att en mening och gemenskap ska hitta individer.
Häng med nu.
”Skolans” identitet behöver bli en helt annan genom att både se bakåt och framåt och genom att komma till insikt om vad som behövs för framtiden. Det är så många aktörer och intressen att man måste hitta ett gemensamt ledarskap – en vision som alla kan enas om och som alla kan jobba för – som visar vägen och pekar på det enda gemensamma intresset – barnen, ungdomarna, de vuxna och de äldre (vi alla) i en lärande kontext – det behövs en helhetssyn.
Processen som ger mening åt erfarenheter
Människor agerar i ett sammanhang som är uppbyggt av olika berättelser och ”sanningar” som ibland pekar åt rakt motsatt håll och det gäller att bearbeta dessa ledtrådar och perspektiv kontinuerligt för att på så sätt komma fram till ledtrådar som skapar någon slags gemensam uppsättning av föreställningar, berättelser och värderingar som i sin tur skapar en mening av erfarenheterna. I denna kontinuerliga process av idéutbyten och utbyten av uppfattningar kring verkligheten föds nya berättelser och koncept. I den sociala kontexten byggs förtroendenätverk upp och värde skapas för alla. Genom relationer och resonemang kring företeelser utvecklas verksamheten mot den gemensamma visionen.
Ett gemensamt förnuft skapas genom att se rimligheten i olika företeelser framför noggrannheten att något ska räknas ut och planeras i förväg. Ödmjukt väljer man rimligheten i genomförandet framför en ideologisk eller traditionellt noggrann detaljplan. ”Sensemaking” handlar att skapa mening ur erfarenheter.
Ja. Jag hoppas ni hängde med där.
Omtanke kring helheten
Om du inte hängde med där så är det helt naturligt, vi tänker ofta utifrån våra egna stories – vi utgår sällan eller aldrig utifrån alla andras. Du ska veta att det finns en förbättringspotential i budskapet, att det är upp till oss själva att skapa storyn kring skolan och dess projektion mot framtiden. Att tvinga fram en utveckling är både kostsamt och ineffektivt – bättre är att jobba med frivillighet – då är alla med på tåget som vill och har engagemang. Du ska veta att det finns nätverk för just dig som utgår ifrån din person och identitet – ett socialt nätverk som bryr sig och som hjälper, stöder och coachar dig hela tiden. Det bara finns där för dig att upptäcka och skapa.
Det finns idag flera trender som pekar mot ett större medvetande kring helheten, t ex:
- Miljörörelsen kring global uppvärmning
- Miljörörelsen kring energieffektivisering
- Säkerhet kring pandemier
- Strategier för att möta ohälsa
- Strategier för lösa den globala finansiella krisen m a p skuldberget
Förhoppningsvis kan man även inse att vi behöver ett helhetstänk kring vård och skola också. Företeelsen MOOC är ett tecken på att globaliseringen slår igenom även inom området skola.
Denna typ av omtanke är en del, den andra delen handlar om personifiering och det finns flera trender som pekar på detta:
- Smartphones innehåller inte längre funktioner som någon ingenjör har bestämt hos telefonleverantören – användaren väljer själv.
- Anpassad reklam kan numera levereras till oss via social media
- Vi kan idag välja kurser och program på högskola/universitet som är helt skräddarsydda.
En tredje typ av omtanke handlar om ren och skär ”att bry sig” – ger trygghet – om sina medmänniskor – att distansen mellan individer minskar. Att man jobbar mer med förtroende som ledstjärna än kontroll och misstro. I en värld full av brister på resurser (pengar, tid, ledning, kunskap, teknik etc) upptäcker man att vi har oändliga resurser om vi delar med oss av energi, vilja, fantasi, glädje, kreativitet, engagemang, beslutsamhet etc. Genom att samarbeta finns alla möjligheter till att uppnå i princip vad som helst – det är bara tiden som skiljer om det är görbart eller inte.
Jag har skrivit om hållbart lärande förut.
Förändringen kan bara starta hos en själv – varför inte här och nu? Vad behöver jag för att förändras? Omtanke, nätverk, frihet och en motivation att bli bättre. Idag 4/9 planerar vi Skolvision2013 – wow!
Kategorier:framtiden, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik
Christer Hellbergs På spåret 
Utmärkt skrivet. //Fredrik