Funderade ett tag på att tala in en längre harang och sedan gjorde jag det – så här blev det ungefär + en massa tillägg i text då. Vi får se om det blir nått riktigt: sommarpod.se

Vad skulle jag prata om?

En podcast ja, jag lyssnar på många bra sådana men att lyssna på mig själv, vet jag inte. Och jag vet inte heller om andra skulle ha nått utbyte – vad kan jag tillföra i det allmänna pladdret? Men ändå en pod borde väl ändå utgå ifrån en själv och vad man själv tycker – inte utifrån vad andra vill höra. Det är väl det som är vitsen? Vad skulle jag säga?

Uppgiften för podcast skulle vara att berätta om något positivt minne från skolan, och tänk… Jag har grävt och grävt och letat och hittat typ tre tillfällen som jag kommer ihåg – resten är dåliga minnen eller bara dimma, missförstå mig nu inte – jag hade det nog ganska bra det är bara det att jag ”stängde av” ganska tidigt.

Det första tillfället är när jag lyckades vinna i höjdhopp i nian tror jag det var – 1.62, det var en mental seger mest! Det andra var när Jörgen Ohlsson och jag agerade gympalärare ihop under en hel dag eller var det ännu mer!? Det tredje exemplet var när jag efter att ha ansträngt mig i 3:an på gymnasiet lyckades nita både matte- och kemiprov så att jag fick 5:a i slutbetyg i båda ämnena – de fick kompensera 3:orna i bild, franska och samhällskunskap. Och tänk jag skulle kunna blivit en god konstnär och samhällsdebattör – franskan däremot..

En dejá vu från 1978

Att hela tiden se historien, nuet och framtiden

En av slutsatserna blev att även om man tog fram ett gemensamt informationssystem för att minska fragmenteringen skulle ingen kunna beställa det just p g a den rådande fragmenteringen – moment 22. Det finns ingen kund även om alla myndigheter, verk, kommuner, län, företag, civilsamhället mm behöver stödet.

Vad beror fragmenteringen i sin tur på då?

Jo, det visar sig att man kan förklara mycket med modeller kring hjärnans funktion, manligt och kvinnligt och sist men inte minst hur vi tränas i vår uppväxt – i skolan.

Medvetenhet och förståelse för situationen

Endsley’s definition (1995b), ”the perception of elements in the environment within a volume of time and space, the comprehension of their meaning, and the projection of their status in the near future,”

Eller:

• ”knowing what is going on so you can figure out what to do” (Adam, 1983)
• ”accessibility of a comprehensive and coherent situation representation which is continuously being updated in accordance with the results of recurrent situation assessments” (Sarter & Woods, 1991)
• ”the combining of new information with existing knowledge in working memory and the development of a composite picture of the situation along with projections of future status and subsequent decisions as to appropriate courses of action to take” (Fracker, 1991b)
• ”the continuous extraction of environmental information along with integration of this information with previous knowledge to form a coherent mental picture, and the end use of that mental picture in directing further perception and anticipating future need” (Dominguez, Vidulich, Vogel, & McMillan, 1994)
• ”adaptive, externally-directed consciousness that has as its products knowledge about a dynamic task environment and directed action within that environment” (Smith & Hancock, 1995)
• ”what you need to know not to be surprised” (Jeannot, Kelly, & Thompson, 2003)
• ”keeping track of what is going on around you in a complex, dynamic environment” (Moray, 2005, p. 4)
• The ”aim of efficient situation awareness is to keep the operator tightly coupled to the dynamics of the environment” (Moray, 2005, p. 4)
• ”the ability to maintain a constant, clear mental picture of relevant information and the tactical situation including friendly and threat situations as well as terrain” (Dostal, 2007)
• Situation awareness is a state achieved when information that is qualitatively and quantitatively determined by given configuration as suitable for assumed role is made available to stakeholder by engaging them in appropriate information exchange patterns. (Sorathia, 2008)[5]

Allt från Wikipedia, då. Och Sensemaking? Det här är bra.

It is a collaborative process of creating shared awareness and understanding out of different individuals’ perspectives and varied interests.

Och så finns det sju aspekter/beståndsdelar:

• Identity and identification is central – who people think they are in their context shapes what they enact and how they interpret events (Pratt, 2000, Currie & Brown, 2003; Weick, Sutcliffe, & Obstfeld, 2005; Thurlow & Mills, 2009; Watson, 2009).
• Retrospection provides the opportunity for sensemaking: the point of retrospection in time affects what people notice (Dunford & Jones, 2000), thus attention and interruptions to that attention are highly relevant to the process (Gephart, 1993).
• People enact the environments they face in dialogues and narratives (Bruner, 1991; Watson, 1998; Currie & Brown, 2003). As people speak, and build narrative accounts, it helps them understand what they think, organize their experiences and control and predict events (Isabella, 1990; Weick, 1995; Abolafia, 2010) and reduce complexity in the context of change management (Kumar & Singhal, 2012).
• Sensemaking is a social activity in that plausible stories are preserved, retained or shared (Isabella, 1990; Maitlis, 2005). However, the audience for sensemaking includes the speakers themselves (Watson, 1995) and the narratives are ‘both individual and shared…an evolving product of conversations with ourselves and with others’ (Currie & Brown, 2003: 565).
• Sensemaking is ongoing, so Individuals simultaneously shape and react to the environments they face. As they project themselves onto this environment and observe the consequences they learn about their identities and the accuracy of their accounts of the world (Thurlow & Mills, 2009). This is a feedback process so even as individuals deduce their identity from the behaviour of others towards them, they also try to influence this behaviour. As Weick argued, “The basic idea of sensemaking is that reality is an ongoing accomplishment that emerges from efforts to create order and make retrospective sense of what occurs” (Weick, 1993a: 635).
• People extract cues from the context to help them decide on what information is relevant and what explanations are acceptable (Salancick & Pfeffer, 1978; Brown, Stacey, & Nandhakumar, 2007) Extracted cues provide points of reference for linking ideas to broader networks of meaning and are ‘simple, familiar structures that are seeds from which people develop a larger sense of what may be occurring.” (Weick 1995: 50).
• People favour plausibility over accuracy in accounts of events and contexts (Currie & Brown, 2003; Brown, 2005; Abolafia, 2010): ”in an equivocal, postmodern world, infused with the politics of interpretation and conflicting interests and inhabited by people with multiple shifting identities, an obsession with accuracy seems fruitless, and not of much practical help, either” (Weick 1995: 61).

Det är som poesi det här för en framtidsanalytiker eller syntetiker kanske. Det gäller att sätta ihop så många saker som möjligt för att förstå dess samband och när man har gjort det förstår man att det börjar i skolan.

En förlorad äldre generation

Det kanske är det enda vettiga – att skratta åt eländet och ändå försöka behålla sansen. Men om vi nu är där, med den goda processen i skolan – sakta men säkert kommer digitaliseringen slå igenom och sakta men säkert kommer globaliseringen och rädslan för andra kulturer övervinnas mm och så kommer sedan en nationell politiker in och sabbar, förstör och inför långsiktiga strategiska åtgärder för miljardbelopp i helt motsatt riktning och han i sin tur är uppbackad av en okunnig befolkning som röstar på att vi ska ha tillbaka 60- och 70-talets goda tider, då blir det jobbigt för mig.. Då blir jag skogstokig och tvingas hoppa ner från läktaren.

Att resa sig från skolbänken, ställa motkrav och gå därifrån

Den skolpolitik som förts de senaste 20 åren är att likställa som om ultrakristna skulle börja förneka evolutionen i riksdagen – jag bara måste säga ifrån. Det duger inte att bara visa hur skolan borde vara i en framtid – den nuvarande modellen behöver granskas och sågas fullständigt. Först då kan vi börja tänka tror jag.

Skolan skapades för hundratals år sedan eller tusen t o m när Svitjod-blotarna skulle kristnas. Det var stort sett omöjligt att bli av med ”barbariska” djur- och människooffer så kristendomen kom verkligen med något vettigt. Även om Tio Guds bud kanske tolkades hit och dit.
”-Om du inte skriver under på att man inte ska döda, dödar vi dig..”
”-Du ska helga söndagen annars dödar vi dig..” Etc.

Det västerländska skolsystemet har kopierat och bevarat allt från denna process, fast man har väl tonat ner dödsstraffet till att istället få en oduglig-stämpel i pannan och livslångt utanförskap. Alltifrån predikstol, kyrkbänkar, pekpinne, katekesen till husförhör och mössan av i klassrummet. Tar man inte religionen (skolplanen) blir det svårt för en. Lär man sig inte simma kan man glömma gymnasiet och högskolan – ”de med burkor får väl träna klädsim – höhöhöhö…” Det gäller att övervaka och kontrollera de ”troende” med närvaroplikt och med sånger och kunna sjunga skolans lov. Och för att inte fritiden ska ta över gäller det att dela ut hemläxor och jobba med det dåliga samvetet. Loven sen är till för blot (det går ju inte att få bort allt på en gång) och kroppsarbete – man måste ju trots allt ta hand om skörden på sommaren.

Men det där är historia – det är dags att säga ifrån, nu.

Gradvis försämring och inflation

Men sedan hände något i världen – globaliseringen slog till med full kraft. Det började gå sämre för våra industrier och det fanns liksom inte jobb till alla. Internet kom (många tvekar fortfarande om i fall det är nått bestående eller inte). I skolans värld tuffade man dock på som vanligt. Och gör fortfarande oavsett hur många från andra religioner och kulturer det kommer in i klassrummet.

Tron på en oföränderlig värld

• Bättre katederlärare
• Mer auktoritärt lärande
• Mer kontroll, mer styrning
• Ännu mer skola
• Mer betyg och bedömningar
• Mer centralstyrning
• ”-Vi har varit för dåliga på att våga ställa krav.. Allt curlande…” Fuck you.
• etc

Hårdare tag för att trycka in katekesen igen och ordning och reda, mössan i handen. Tyst i klassen… istället för att anpassa skolan ska man anpassa lärare, föräldrar och inte minst elever – det bara SKA gå. Och går det inte beror det på att det är för lite krav…

Det nuvarande samhället och den nuvarande ungdomskulturen är ‘så långt ifrån kulturen i gamla ”svenska” skolan som den bara kan vara. Jag skulle vilja se Jan Björklund lära sig att skriva fint på arabiska och göra detta på tre år ihop med alla andra ämnen i skolan. Och sedan skulle ett PISA-test på arabiska avgöra om utbildningsministern var duglig eller inte.

Varför bry sig…?

Skiftet kommer dock men frågan är när. Ska man vänta tills det händer (köra tills bilen går sönder) eller ska man ligga i framkant och försöka påverka framtiden och ha en bättre beredskap? Vi kan vänta visst, men är det smart? Är det inte bättre att undvika kraschen och istället njuta av ”en nyare bil” under tiden? Är det inte vettigare att bara släppa gamla bilskrället och ta nya tag nyttja de fördelar som finns med det nya?

Det finns många exempel på att när
man inte valt att agera så har detta fått ödesdigra konsekvenser. Jag tänker Facit, jag tänker Kodak.

Idag var jag på utflykt med dagis bredvid gamla nedladga fängelset i Roxtuna. Då kom jag att tänka på alla övergivna skolor i framtiden.

Jag kanske skulle montera den där hängmattan medan jag kan…

Kategorier:framtiden, Globaliseringen, ledarskap, perspektiv, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Etiketter:#svpol, Skolan