Lärarnas och skolans utveckling

20130423-191451.jpg

Nedanstående är hämtat ur tidningen Barometern, Marika Formgren, politisk redaktör.

”Åren 2000–2005 arbetade jag som nyhetsreporter med inriktning på skolfrågor. Jag mötte en tystnadskultur.

-Jaha, vad menas med detta? Var det nått unikt för lärarskrået? Eller var det eleverna som var tysta? Du mötte verkligheten kan man väl säga – bra eller dåligt. Man ska göra som man är tillsagd och hålla käft. Ordning och reda? Ah, det gäller att utmåla dem man vill hjälpa som offer – klassiskt.
Men ”tyst i klassen” – var inte detta samma taktik som katederkramarna använde för att få tyst i klassen? Stackars alla magistrar och grammatikfröknar.

Många lärare var kritiska till hur ”moderna och progressiva” arbetssätt dikterades uppifrån och sänkte elevernas kunskapsnivå.

Hur blev det så? Tänk att man med flit gick in för att sänka kunskapsnivåerna! Man kanske ville öppna upp samhället lite och jobba med förtroende och jämlikhet? Dessa värderingar kanske var och är viktigare än att sitta still och hålla tyst? I och med att man ville skapa ett nytt samhälle var det viktigt att även prova nya lärformer. Allt var kanske inte perfekt (hur skulle det kunna vara det i en föränderlig värld?), men garanterat bättre än att stå kvar vid predikstolen och hålla på med husförhör tills den Heliga oföränderliga kunskap är utlärd.

Men lärarna viskade fram kritiken, efter att jag lovat dem fullständig anonymitet.
Ibland frågade jag om de inte var nervösa i onödan, så farligt kunde det väl inte vara med en öppen debatt om pedagogiska metoder?

I skumma gränder kunde prästerna tala ut. De hade ju förlorat sin maktposition, stackarna och tiderna hade förändrats. Så var det för lärarna också. Skolan fick konkurrens med TV – detta djävulens påfund – eller var det ok att ha roligt liksom? Vad sa Jante om detta?? Bara det inte spred sig till skolan bara. Måtte förändringen aldrig nå skolan..! De kvästa katederkramarna blev utlovade anonymitet – så de slapp stå för sina åsikter? Vad skulle hända? Att de förlorade sina jobb? Otänkbara tanke. Så blev det för varenda arbetarnisse – de fick kicken om de inte lyckades kompetenshöja sig, en helt naturlig process helt enligt politisk plan.

Lärarna suckade. De visade mig lokala lönekriterier där det stod att lärare inte bara skulle engagera sig i skolutvecklingen utan dessutom vara ambassadörer för den, berättade om kollegor som blivit ”övertaliga” efter att ha undervisat på ett traditionellt sätt, och luftade sina misstankar att de påtvingade ”arbetslagen” var ett förtäckt kontroll- och angiverisystem; progressiva lärare skulle se till att kollegor som jobbade traditionellt ändrade arbetssätt eller lämnade yrket.

Så om man inte ville lära eller utveckla sig fick man gå? Tycker det är en ganska sund syn på den föränderliga kunskap. ”Arbetslagen” var ett förtäckt kontroll- och angiverisystem.. Jojo, undrar just vilka lärare som ska få de nya högre lönerna. Hur avgörs det? Genom angiveri? Rövslickeri? Eller tar man betygen från lärarutbildningen? Eller är det gammal är äldst? Eller de som levererar bäst resultat på de nationella proven. Jag ryser av blotta tanken.

Utbildningsforskaren John Hatties sammanställning av drygt 50 000 skolstudier underkänner det mesta av det vi förknippar med ”modern reformpedagogik”. Problembaserat lärande och ålderblandade klasser har inga positiva effekter på elevernas resultat utan kan tvärtom vara skadliga. Traditionell undervisning, när läraren förklarar och går igenom, leder till bättre resultat. Allra viktigast är lugn och ro i klassrummet (DN 2/4).
John Hatties forskningssammanställning ger alltså upprättelse åt de tystade lärare jag mötte i början av 2000-talet.

Nej, det gör det inte alls. Vilken idiot som helst kan dra vilka slutsatser som helst kring Hattie verkar det som. Men visst om vi kunde vrida tillbaka tiden till 1960 vore det ju förträffligt. Vad lugnt det skulle vara då i klassrummen. Inget Internet, inga invandrare och framför allt inga kepsar och tuggummin. Är det det som Hattie säger alltså. Att det var bättre förr? Jag kan dra slutsatsen att det inte är några studieresultat överhuvudtaget som ska nås som är det mest optimala. Det visar sig gång på gång när elever går ut med dåliga eller inga betyg alls. Är det ett sådant samhälle vi vill ha där vissa hamnar utanför redan på högstadiet när man knappt fattar att man är en individ ens?

Jan Björklund har drivit igenom reformer för mer traditionella undervisningsformer och mer lugn och ro i klassrummen. Trots att Björklunds inriktning alltså får stöd av Hatties forskning är kritiken mot Björklund just nu hård, DN:s Peter Wolodarski kräver att han avgår den 7 april.

Det har han inte – han har gjort precis tvärtom och skapat mer oro, ångest och en högre arbetsbelastning hos alla parter. Björklunds inriktning är inte Hatties. Björklund lever i en svunnen tid med militära värderingar och är rent ut samt skadlig för svensk skola och är därmed också farlig för samhällsutvecklingen.

Men sannolikt har Björklunds politik inte satt särskilt djupa avtryck i de svenska klassrummen. De kritiska men rädda lärarna jag intervjuade brukade nämligen avsluta med att säga ”jag spelar med i förnyarhysterin inför rektor och kollegor, men med eleverna jobbar jag på mitt sätt – jag måste ju ge dem kunskap”. Dessa lärare fick sin utbildning under 1960- och 1970-talen, handledarna vid deras lärarpraktik var födda under 1900-talets första decennier.

Jo, han hävdar ju själv att effekter kommer om några decennier eller så. Så praktiskt. Under tiden våndas både lärare och elever med nationella prov, mer tester, mer bedömning och mer kontroll. Samtidigt som lärare slutar, elever hoppar av höjer man kraven och ökar pressen. Men tänk så insnöat. Skolan är ingen isolerad del av verkligheten. De lärare som fick sin utbildning då passade bra för den tiden men inte idag. Att ”ge elever kunskap” gör att de står där handfallna med kunskapen och ingen vill ”ge” dem jobb. Det finns inga jobb att ”få” – jobben måste man skapa själva! Man måste själv ta reda på hur!

Om lärare präglas av idealen som råder när de genomgår sin lärarutbildning så blir liknelsen mellan att vända skolutvecklingen och en oceanångare en underdrift. Att min svensklärare på mellanstadiet lärde oss mer grammatik än hon skulle enligt då gällande läroplan beror troligen på att hon för­litade sig på en tidigare läroplan.

Min slutsats är att den äldre generationen levde i villfarelsen att man lärde sig något och sedan var det bra. Kunskapen var något statiskt som ett diplom ungefär. En hatt. Eller ett fint brev man hänger upp på väggen. Att förändra, förkovra sig själv under hela livet var liksom inte ett måste. Men omvärlden förändras. Plötsligt står atlantångaren där utan vatten att flyta på.

Politikernas försök att avskaffa traditionell undervisning och ett gemensamt kunskapsstoff motarbetades alltså av lärare som fortsatte att göra ungefär som de alltid gjort. Därför rasade inte elevresultaten förrän senare, när den stora 1940-talistgenerationens lärare började gå i pension och ersattes av lärare som tror på problembaserat lärande och elevens eget kunskapssökande.

Ett rent ut sagt löjligt påstående. Och om det skulle vara sant så är det väl i så fall mätmetoderna det är fel på! Om skolans hela väsen går ut på att få fram individer med egen tankeförmåga och en känsla för demokrati och öppenhet etc så är det väl det man ska mäta? Resultaten började på något konstigt sätt sjunka när vi blev mätta på välfärd och när alla andra länder började komma ikapp. Inte f-n berodde det på att några gamla katederlärare gick i pension, jag tror inte de har att göra med globaliseringen eller Internet är göra överhuvudtaget.
Och här kommer den stora finalen:

Många av dessa lärare motarbetar sannolikt i sin tur Björklunds försök att strama upp skolan. De har ju lärt sig att det blir bäst när eleverna själva bestämmer vad, när och hur de lär sig.
Reformpedagogiska flumskoleideal predikades under fyra decennier, och på slutet fick de över huvud taget inte ifrågasättas. Det är naivt att tro att Björklund ska kunna vända detta på sju år. Många av lärarna som 2005 var livrädda för att tala öppet har gått i pension, men rektorerna och skol­politikerna som skrämde dem till tystnad jobbar fortfarande. Avgår Björklund är risken att munkavlarna åker fram igen.”

Att bara ta orden ”flumskoleideal predikades” är en total dimridå. Herregud – att prästerna förlorade sin makt och att rollen övertogs av magistrar som inte var från kyrkan var ju en sak. Sedan kom en ny lärargeneration och nya metoder för lärandet. Vissa dinosaurier hängde tydligen inte med – ändå var de tydligen kvar i 40 år i lärarrollen. Björklund skyller på att att det är lärarnas fel. Och eftersom hans reformer inte kan vare sig vända skolan eller dra tiden bakåt om han så fick 100 år på sig så blir det förmodligen lärarna som bär skulden där också – de är ju inte så förändringsbenägna oavsett om det är militärskolepredikanter eller flumpedagoger som håller i käpphästen..? Många lärare var livrädda? Om Jan Björklund avgår kommer munkavlarna fram igen? Jag kan inte ens ordet på sån här argumentation – den har säkerligen ett namn. Och som vanligt inte ett ord om eleverna eller omvärldens förändring. Insnöat, inskränkt, försvarande av det gamla, lärandefientligt, framtidsförsvårande, förvrängning av verkligheten… Man inser att det går åt pipsvängen och då gäller det att ställa sig på offersidan… Stackars Jan Björklund, det var ju hela tiden lärarnas fel att det var lärarnas fel, inte hans…
Tyvärr är jag febermosig och adrenalinnivåerna är höga men jag bara måste kommentera sånt här dravel.



Kategorier:debatt, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Taggar:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: