Vi har genom alla år lärt oss en massa strunt. TV-reklam talar om att man kan få sina drömmar uppfyllda om man lånar pengar eller om man köper en lott. Det är enda sättet, indoktrineras vi att tro. Ja, och utbildning helst då – i 20 år, hand i hand med Jante.
Jag har en känsla av att vi i Sverige i stort består av en befolkning som slutat drömma, som slutat se framtiden som möjligheternas ”paradis”. Det är hopplöst och inte ens värt att försöka. Från skolans inrutade värld ända till jobblivets hets och vanmakt finns det bara ett läge – det gäller att härda ut. Till fredagen åtminstone. Och sedan till pensionen och ytterst till det ultimata befrielsen förstås. Eller?
Att våga leva
Det finns något annat än att följa den inrutade planen, att följa i ledet eller att endast nappa på det som dyker upp framför näsan. Det finns något som gör att man faktiskt själv kan bestämma planen eller vad som ska hända. Det och kryddat med lite (en uns bara) självförtroende och sedan en uthållighet gör att man faktiskt kan slänga både lotter och allt hopp med gott samvete. Det gör att man lever livet – att man liksom blir sin egen och att man faktiskt kan finna trygghet i sig själv! Inte i någon annans plan, inte i ens föräldrars, inte i nån annans utan i en själv och ens egen förmåga.
Vad är det som gör att man vågar ta steget då?
Mod!
Att våga och tillåta sig själv att misslyckas… Man bör få utrymme att göra detta under hela skolgången och sedan när skolan är över så är man klar och med högsta betyg! ”What happens in school, stays in school”, liksom.
-Men om man nu är helt kass då?
Att vilja lära
Ja, det är ju faktiskt en fråga om inställning. Som bebisar är vi rätt odugliga och kassa (om än söta), men vi lär oss – potentialen är enorm. Vi är otroliga på att lära oss – det finns inga gränser faktiskt. Sedan i tävling klart finns det gränser. Höjdhopp och så där, men det finns alltid något man kan lägga 10 000 timmar på – bara man har rätt inställning.
Man kan faktiskt inte ens vara kass på att lära – det kan man också träna upp.
Men om man inte vill då?
Då blir det jobbigt. Men vad består en vilja i – vad är motivation? Man måste se det man kan vinna för att vilja något. Det är lätt att köpa en lott – minimal kontrollerad risk och kanske jättestor vinst helt ”gratis” – att få något av livet är betydligt attraktivare än att ge sig ut, riskera allt och kanske t o m förlora heder och rykte på köpet. Men vaddå, det kanske inte gör något att misslyckas? Det kanske bara är något man blir starkare av, något man lär sig av? Eller har vi blivit tränade i att stigmatisera misstag. Att bara se fel och brister och aldrig hitta möjligheterna eller det som skulle kunna vara. Just viljan och motivationen är annars den viktigaste faktorn för att lära och utvecklas. Vi skulle behöva något yttre stimuli (tränade som vi är att behöva detta) för att starta positiva spiraler.
Ska det behövas livs-coacher?
Jag tror det. Liksom personliga tränare för ökad fysisk aktivitet behövs förmodligen även mentala coacher. Det saknas idag, liksom inspirerande ledarskap och gemensamma ideal på denna front också. Varje arbetsplats skulle behöva en pepp-coach. Varje klass i skolan. Någon som hela tiden springer runt och peppar och lyssnar och uppmuntrar – vi hinner inte med detta själva. Vi behöver alla någon/något som får oss att drömma – ett löfte om en bättre tillvaro som ger oss motivation. TV (denna soff-magnet och passificerande tidstjuv) har börjat skärpa sig på coach-fronten – det finns många peppande program, men reklamen suger. Och fortfarande spelar vi, köper lotter och så hoppas vi. Håller med Micke Gunnarsson – sluta hoppas! Vi kan inte bara hoppas att vår vilja och dröm slår in – vi måste göra och vilja själva. Jag drömmer om världens bästa globala skola och försöker tänka, men så avbryts jag, drömmen krossas… av larm, slammer och stöveltramp… och krav på måsten, tvång, ordergivning, generalplanen och resultaten i nuet. Stackars barn.
Jag tänker mycket på skolan, Jan Björklund går på och vill förbättra resultaten – kraftfulla åtgärder för att förbättra resultaten. Resultat, resultat.. Men vem bryr sig om hur barn/ungdomar och vi mår? Är det inte bättre att fokusera på hur vi mår först och främst istället för att kolla resultaten? I sann reduktionistisk anda är skolans problem ”resultatet” – därför mer prov, mer läxor, mer examen och mer lektionstimmar – meningen med skolan är resultatet. Så nu ska resultatet skolan upp – skit samma om våra barn far illa, de ska härdas och sållas. De ska glömma sina drömmar, klara provet först, klara nästa, nästa är jätteviktigt för att inte tala om examen. Livsviktigt – hela Sveriges framtid och demokrati beror på resultatet och betyg som våra barn levererar i 4:an.
Björklund kommenterar de senaste resultaten-Glöm din dröm, Jan Björklund – du pekar ju åt fel håll!
Dröm din dröm, glöm Björklunds dröm
Hjälp, snälla ni, det är lusten att lära som behöver åtgärdas främst och varenda elev har olika behov och kan och ska inte mätas varje dag – coachning och feedback behövs dock – mänsklig sådan, inte systematisk övervakningskontroll. Det är att väcka inre motivation och inre motor som behövs. Och det handlar inte om att lämna barn vind för våg – det handlar om att låta elever och lärare skapa och utvecklas utifrån varje klass i ordning och struktur – samspel med gemensamma regler. Kan lärarna få bli inspirerade och motiverade kommer även elever bli det. Men då måste frihet och fredagskänslan in i vardagen. Vi har bara ett liv. Kan det vara så att resultathetsen är fullständigt onödig? Att man kan jobba hårdare och mer flitigt om viljan finns? Jo, det är då under sker, det är då drömmar förverkligas. Det är med egen drivkraft, omtanke och stöd till ALLA som drömmar (och som ett brev på posten även resultat) kan bli verklighet – inte genom lotterier, spel eller mer prov, lektionstimmar och katederundervisning. Varför måste vi gå vägs ände för att förstå – varför lyssnar vi inte på uråldrig kunskap, varför lyssnar vi inte med hjärta och sunt förnuft? Nu mer än någonsin är det dags – vårt samhälle behöver det, nu och i framtiden ännu mer.
Vad drömmer du om? Vad hindrar dig att ta steget? Hur kan ett första steg se ut? Finns det någon förebild du kan fråga/inspireras av? Vem skulle du kunna inspirera?
Kategorier:förändringsledning, Livet, Samhällsutveckling
Christer Hellbergs På spåret 
Haha – jag ÄLSKAR denna biten ”Varje arbetsplats skulle behöva en pepp-coach. Varje klass i skolan. Någon som hela tiden springer runt och peppar och lyssnar och uppmuntrar – vi hinner inte med detta själva. Vi behöver alla någon/något som får oss att drömma – ett löfte om en bättre tillvaro som ger oss motivation.”
Jag har just avslutat ett uppdrag på ett stor industriföretag, där jag förutom att vara test/projektkoordinator oxå var just detta, pepparen! En av mina kollegor smajlade alltid så lurigt när jag såg honom, så jag frågade varför. Svaret var härligt: Jag blir glad när jag ser dig, för du är alltid så glad & positiv! Så du har verkligen lyckats med meningen med ditt liv här, att ”göra ett positivt avtryck”!.
Så JA; jag håller med dig – det gör stor skillnad, jag kan se vilken effekt det har, rent konkret, på OUTPUT från en avdelning, projektgrupp, organisation osv!