Det finns så mycket mer än siffror

Jag tvivlar varje dag på att det går att förändra världen. Varför inte bara följa med flocken? Varför inte bara träda tillbaka och sätta sig på läktaren och se spektaklet. Jag menar JAG klarar mig alltid. Oavsett vilken skola som jag hade placerats i hade jag klarat mig – men hur går det för alla andra? Och även om jag sitter bredvid banan eller kör bil korrekt finns det alltid andra trafikanter som jag är beroende av. Jag önskar bara vi kunde försöka tänka mer tillsammans – måste det vara så jobbigt och måste livet vara en enda tävlan? Måste vi reducera människor och människors strävan efter lycka till döda siffror? Och måste man hela tiden bara spela de kort man blivit tilldelad – kan vi inte alla börja tänka utanför kortleken också?
20121214-072259.jpg
Häromdan gav jag mig i kast med något som jag inte orkat med på länge, länge. Jag började diskutera med vilseledda, okunniga och lobbyister som tror sig veta en massa om skolan, barn 2012 och framtiden. Jag säger naturligtvis inte att jag vet allt, men jag kan skilja på idioter och idioter om man säger så. Och så folk som bara vill j-vlas och såna som sitter och kommenterar nyhetsartiklar med olika login-namn och vill få fram en specifik åsikt – troll kallas de i folkmun. Artikeln handlade om skolan så klart och 6-7 inlägg var alla riktade åt samma håll och faktiskt helt utan logik eller tanke bakom. Det var som om en förvirrad person hade gjort alla inlägg.

Artikeln och kommentarerna

Läs igenom Betyg ger stress och gråt Och beundra min eleganta argumentationsteknik.. nä, på allvar vill jag bara få fram en motvikt och väcka tankar hos de som läser. Jag har ingen förhoppning överhuvudtaget att överbevisa någon och skyfflar man skit så skyfflar jag tillbaka. Jag blir ständigt förundrad och den inskränkthet och rent ut sagt ointelligens som visar sig då man provocerar lite. Jag lyckades bli censurerad en gång också (det sitter alltså en legitimerad journalist och granskar kommentarerna) då jag påstod att en av dem som någorlunda åtminstone hade någon form av åsikt hade skrivit ”Skolan är ett arbetsläger.” Personen raljerade över att jag hade skrivit att ”Skolan är en lekplats”. Låt mig förklara.

Skolan är en lekplats, inget arbetsläger

Om man antar att lärande är tråkigt och lika tråkigt då som ett jobb (i gruvan då, för inga jobb kan ju vara roliga, enligt vissa) är nog kontrollerande betyg ett bra verktyg. Om man antar att lärande är naturligt och kul finns ingen anledning att ha kontrollerade betyg utan det är mer effektivt att guida, coacha och visa på allt fantastiskt som man kan lära sig – människor är väldigt bra på att härma, lära och ta efter. Så det är bara att välja glada eller sura bussen. Frihet eller tvång. Jag föredrar frihet och glädje i lärandet. Jag föredrar kommunikation, samspel och överenskommelser framför siffror, tävling och bedömningsdekret. Att en enda unge har farit dåligt av att få ett dåligt betyg räcker för mig att inte vilja ha betyg. Ingen har mått dåligt av att inte ha fått betyg. I skolan bör man få testa och prova och få göra misstag utan att det ska påverka vilken utbildning man vill söka i nästa steg.

Jag menar, betygen ska väl inte hindra nästa stegs utbildning? Betygen ska väl inte hindra människor från att få jobb? Eller hur?

Och en annan synpunkt – om resurserna räckte till och alla fick gå ut färdiga med MVG, A eller 5 i betyg så skulle jag inte ha några problem alls med betygen. Finns de F-doktorer och A-doktorer? En examen funkar inte riktigt heller, så vad kan man göra?

Thomas de Ming utrycker det hela mycket bra:

Betygsförespråkare, förstår ni skillnaden mellan ”labels” (hur bra en elev är) och ”levels” (de utmaningar elever lär sig bemästra)?
Betyg (med lång feedback-loop och ett ”medel” av många bedömningar) riskerar alltid att sätta labels på unga individer. Detta är destruktivt.
Utmaningar (med direkta feedback-loopar om vad man bemästrar) fokuserar istället på ”levels” och främjar fler försök att lära. Detta är mycket mer konstruktivt!
Om man inte förstår skillnaden mellan labels och levels i lärprocesserna så ökar risken att man blir blind för betygens bieffekter.
Där har vi kanske förklaringen till att en del inte ser problemet med att sätta betyg på barn.

Det finns även ett argument som handlar om att föräldrar vill veta och även att barnen vill veta och därför många vi ha noggranna kriterier och siffror – siffrorna motiverar säger man. Man reducerar individers kunskap, talang och potential till enkla siffror och sedan tror man livet blir mindre komplext. En enkel siffra eller kod. Allt annat blir irrelevant, så funkar det. Man vill inte veta något annat utan bara siffran – så att man enkelt kan sätta mål. Jag får reda ut det där med arbetsläger längre ner. Eller arbetsläger/fängelse kanske – vissa tror att barn lär sig bäst genom tvång.

När resultatmålet blir själva resan

Det är ungefär som att meningen med livet skulle vara att dö – att man kommer fram liksom. Resultatet av ett liv måste väl vara viktigast, vad man producerat? Nej, det kan inte vara det som är meningen.

Life’s about the journey, not a destination – Anne Coleman

Lärande är livet självt, utan lärande stannar livet.
20120906-044723.jpg
Lärandet är inte heller en plats – skolan är väl det så jag får väl backa på uttalandet om lekplatsen. ”Lärandet är en lek”, tror jag det hamnar i.

Årets Lucia avklarad. Ett bra resultat – 10 lucior, 8 tomtar, 7 stjärngossar, 3 pepparkaksgubbar och 2 möss. 7 sånger, 30 minuter, 25 föräldrar närvarande. Målen uppfyllda tack och lov – då måste allt vara i sin ordning eftersom verkligheten lyckades styras till den planerade planen.

Och med detta sagt, inte ett ord om de fantastiska barnen som tränat och sjungit och varit nervösa, gråtit och skrattat och roat och oroat sig. Inte ett ord om hetsen att hitta grejer, fika-baket, påklädningshets och förväntningar i spegeln. Inte ett ord om avundsjukan hos lillebror och inte ett ord om att storebror inte fick vara med eller att han fick vara med i TV. Inte ett ord om den fina sången eller inställda innebandyn och missade mötet och inställda resan. Inte ett ord om den uteblivna frukosten eller jakten på reservljus. Inte ett ord om den muslimska flickans tvekan kring hela spektaklet. Inte ett ord om all sprallighet efteråt, inte ett ord om kylan, inte ett ord om värmen i tomtedräkten. Inte ett ord om längtan till nästa Lucia.

Livet är så mycket mer än mål och resultat, glöm aldrig det. Spontanitet, lek och bus är minst lika viktigt.
href=”http://youtu.be/5R1b1GaY8r4″>


Skillnaden mellan lek och arbetsläger

20121214-073222.jpg
I livets arbetsläger handlar det om att uppfylla andras mål och krav. En entreprenörs arbetsläger finns inte – trots att de jobbar hårdare än dem i ”arbetslägren”. Att bli tvingad att följa en plan kan ju vara karaktärsbildande – det är väl så 80% av befolkningen har vant sig att det ska vara. Annars får man inte till fliten, ambitionen och den Heliga kunskap. En människa i ett fängelse har svårt att vara innovativ och lycklig men kan lösa problem (”-Hur ska jag ta mig ut?”) på kreativa sätt. Man kan tänka sig att en fånge har t ex mördat någon och frågan: ”-Varför sitter jag instängd?” är besvarad. ”-Är det ok här inne och finns det ett alternativ – kan jag rymma och bli verkligen fri igen?” Fången kanske tycker straffet är rimligt (h*n är skyldig) och alternativet att rymma är inte alltför lockande. Innovations-, problemlösarprocessen och kreativitetsprocessen minskar och man sitter av tiden. Sedan kan ju fången bli uttråkad och ha trevligt och kul ändå och prata med andra fångar och så på rasterna och vid maten. Men blir man kreativ eller innovativ av att sitta i fängelse? Nej, det är nog mera som en lång paus. Bidrar slentrian, rutiner, strikta regler, vakter, lås och bommar till att öka kreativitet? Nej, knappast. Fängelser gjorda för fångarna ska nötas ut och rutas in i rutiner, ordning och reda och egentligen egen mental död till förmån för systemet. Sedan när man kommer ut ska man komma ut i ett visst format – rehabiliterad och kompatibel liksom. Det är själva idén. Det kan även vara så att man ska hindras från att förstöra för andra under tiden man är i skolan. Äh, f-n, fängelset menar jag.

Vissa måsten sköter sig själva?

Det finns väl nästan 300.000 licenserade fotbollspelare i Sverige. Dvs 300.000 som frivilligt plågar sig själva fysiskt och psykiskt varje vecka – vissa har det som jobb, andra som hobby – de plågar sig gladeligen, dock. Vissa har naturlig talang och andra har tränat sig till kompetensen. Vissa är bättre och andra ärligt talat borde inte hålla på med sporten, men de får vara med ändå. Det finns en tydlig vilja i Sverige, nästan ett måste att vi ska ha ett landslag i fotboll. Det är nästan ett krav också att vi har ett landslag i världsklass. Då infinner sig frågan – varför finns det inte en central plan för hur vi ska ta fram världens bästa landslag? Och varför har vi mattebetyg men inte fotbollsbetyg?

20121214-075619.jpg

Vi antar att de som vill hålla på med fotboll kommer göra det. Vi antar inte att människor vill bli ingenjörer, konstruktörer, ekonomer och läkare. Det måste tvingas fram och de som inte vill bli läkare ska lika förbaskat tvingas att lära sig saker utantill och bli bedömda som potentiella läkare åtminstone. I fall de någon gång ändå skulle vilja bli läkare gäller det ju att ha en siffra som säger att de minsann inte kommer vidare. Vem som helst kan ju inte bli vad som helst. ”-Vi kan ju inte ha blinda som läkare eller icke-läskunniga”, blir argumentet. Jag famlar efter stöd. Det är ungefär som att säga att vi kan ju inte ha enbenta i landslaget i fotboll, ”hur skulle det se ut”? Eller människor som knappt sett en boll! ”-Nääh.. betyg i fotbollen måste vi ha så att föräldrarna får reda på hur bra de är och vad de ska träna extra på.” Men i skolan kan vi ha betyg, barn ska härdas och det som gick bra 40 år sedan går bra nu också. Suck. Skolan ska vara ett arbetsläger. Nej, jag tror inte på det. Det hade vi råd med på 60-talet, inte nu och inte i framtiden, vi måste ta hand om de resurser som finns och istället börja tänka i ett helhetsperspektiv på hur hela samhället fungerar och vi kan inte längre bara betrakta skolan som ett enda isolerat stuprör. Skolan och kontinuerligt lärande är själva grunden för hur samhället byggs upp – samhället är en spegel av skolan och skolan är en spegel av samhället. Inget förbättrar vi genom att införa mer tvång, mer kontroll och mer övervakning vi måste tänka i en helt annan tankemodell nämligen tron på människan, tron på individen och tron på framtiden.

Är det värt att slåss mot idiotin? Finns det två likvärdiga alternativ som vi gnabbas om och som kan vara värt att debattera? Jag tror faktiskt inte det. Alternativen är att behålla allt skit som det är tills vi någon gång (äntligen) dör eller att vi här och nu försöker åtminstone få bort idiotin och inskränkthet, rädsla och intolerans… Tomma tunnor skramlar mest, vi måste få fram annat skrammel också och göra det hela tiden. Tack för allt stöd i kampen – det är ovärderligt och det gör att jag orkar och får nytt bränsle. Tack också till Jan Björklund, du är en oändlig källa till ilska och inspiration. Och sedan glöm siffrorna och bry dig om människan och livet i stället. Det är det som betyder något i slutändan – alltid!



Kategorier:Livet, Samhällsutveckling, Skolan och lärande, Uncategorized

Taggar:, , , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: