Osociala medier når nya bottennivåer.

Group of young people using digital tablet and smart phone outdoors.

Och jag orkar knappt läsa eländet i osociala media mer, men det dyker artiklar upp i mitt sociala flöde som folk t o m betalar för att läsa. Jag behöver bemöta, för vem annars gör det?

Jag drabbas av ”Mobil i skolan gynnar inte tänkandet” och undrar hur länge idiotin ska fortgå.

Ur artikel:

Hjärnan gör sig beroende av dopaminet som kommer av förväntan, spänning och belöning. Om det ges möjlighet att ständigt tillfredsställa behovet av ­dopamin med hjälp av bekräftelsen i sociala medier eller digitala spel, så kommer inte hjärnan att prioritera längre tankeprocesser, som endast kan erbjuda en förhoppning om dopamin vid en fram­tida förståelse.

Det är samma dopamin som alltid drivit oss att hitta den där snäckan, den där svampen eller fiskefångsten, flickvännen eller pojkvännen, den ständiga jakten och samlandet på sådant som skapar trygghet och framtidstro. Ingen skillnad alls. Det är samma dopamin som får oss att utvecklas och lära oss om oss själva och som ser till att vi hittar mening i det vi gör i stort och smått.

Det jobbiga är att i den traditionella skolan numera så stimuleras den positiva ”jakten” och ”upptäckandet” minimalt – man lär sig att bli jagad istället. Allt blir serverat på silverfat i tillrättalagda fåror där uppgifter att lösa kommer hela tiden oavsett hur elever känner för ”flödet”, ibland blir det bara en ”shitstorm” som man ska överleva. ”-Bara sitt och vänta så kommer uppgiften” – efter skolan tror man att jobbet levereras; tji fick våra ungdomar – framtidens jobb måste skapas. Men i skolan skapas inga ”hittepå” direkt, inget utforskande görs. Inget upptäckande, inget eget tänkande utan bok, svar och facit.

Passivitet, stänga av, ”vad vet jag”, ”skit samma”, ”vet inte förrän på fredag kl 10” blir facit och dopaminet används till att jaga betyg, kortsiktiga plugg kring detaljer och att bli skicklig på att manipulera systemet, fjäska och göra minimala ansträngningar, det blir som små mantra i hjärnan som man måste förhålla sig till. Man blir direkt inskolad (om man inte passar sig) i den nuvarande administrativa hegemonin att bevara status quo. Den riktiga energin läggs på roliga fritidsaktiviteter istället – dopaminet kommer på fritiden, på helger och på lov. Är det så vi vill utveckla skolan och lärandet för våra unga? En skola utan Internet och verktyg för att jobba med Internet, globalisering, framtid, teknik etc?

Missförstå mig nu inte – det sker otroliga grejer ute i skolor numera och även på arbetsplatser och lärare gör knut på sig själva hela tiden och gör ett fantastiskt jobb utifrån ”Mission impossible” varje dag! Det är systematiken och strukturerna det är fel på. Det är traditionen det är fel på. Där måste vi ALLA vara med och påverka, ställa frågor och vara MED och utveckla!

Tänk om man nyttjade mobilerna till att skapa värde i lärandet istället. Tänk om det vore en naturlig del i kunskapsinhämtningen och det självklara komplementet till läraren, lektion, klassrum, papper och penna. Tänk om skolan kunde digitaliserats för 20 år sedan precis som övriga samhället gjorde. Tänk om vi kunde avlasta dagens lärare genom att erbjuda undervisning i mobilerna…?

Tänk om vi kunde tänka framtid istället. Tänk om vi kunde skapa förutsättningar för att elever skulle lära sig tänka i mobilanvändandet OXÅ istället för att fly bort från fullständigt ostimulerande vardag fylld av stress och press med prov, 40-minuterspass, befordrad rast och utan glädjen i att upptäcka, lära och jaga efter dopamin.

Upptäckandet av nya sätt att lära är lite av min drivkraft. Numera jobbar jag på http://www.HiQ.se och har hamnat helt rätt – att kombinera ny teknik med samhällsnytta och att samtidigt ha roligt, våga utmana rådande strukturer, utveckla ny teknik, jobba med innovation, IoT mm är helt inom mitt vilje-, lust- och styrkeområde. Samtidigt på fritiden jobbar jag med att utveckla http://www.schoolboost.nu ihop med några underbara världsförbättrare..! 🙂

Kategorier:debatt, förändringsledning, hållbar utveckling, Lärarbristen, perspektiv, Samhällsutveckling, Skolan och lärande