Gamla skolans reduktionistiska byggstenar funkar inte, de ger ingen emergens längre. Vi behöver nya bättre reduktionistiska byggstenar!

Reduktionism anser jag kan beskrivas som att vi i skolan har olika ämnen som varje elev behöver lära sig. Man tittar på vilka gamla forskningsområden som finns och sedan delar man upp verkligheten i olika mindre delar. Vi har biologi, matematik, kemi, språk, slöjd, gympa etc. Man har så att säga reducerat det komplexa (hela geggamojan till verklighet som hjärnan jobbar med) till enkla (om än tillräckligt svåra) beståndsdelar som man kan undervisa i och bli godkänd i. Klarar man andragradsekvationerna så klarar man finansministerjobbet resonerar en del, klarar man av att ha tråkigt i skolan får man roligt sedan. Lär man sig sitta still och lyssna kommer det fina belöningar efter 20-30 år. Gör man läxan och är duktig kommer man magiskt bli en produktiv vuxen senare i livet. Inte krångla till det.

Emergens är t ex den sociala kontakt som en lärare och elev kan uppleva och uppfyllas av när det funkar som bäst – det är nånting extra som uppstår som effekt av de reduktionistiska byggstenarna (läraren, eleven, klassrummet och lektionen). Skolans emergenta egenskaper är dock inte riktigt förutsägbara p g a bl a en massa komplex interaktion mellan människor. Vi kan inte veta hur ett klassrum kommer se ut efter två-tre terminer, och det ser olika ut på olika orter – lärandet för varje individ i sig har dessutom emergenta egenskaper beroende på hem, kultur och bakgrund. Hur totalsituationen ser ut för hela skolan har man inte en aning om förrän man mäter hur unga människor klarar av den gamla skolan (PISA, nationella prov, betyg mm). Så, som det är nu förlitar man sig på att skolans gamla byggstenar ska leverera på något magiskt sätt elever som passar in nu och i 2030-talet och framåt.

Jag tycker inte man klarar det uppdraget – man saknar de rätta förutsättningarna, taktiken är förlegad, det saknas en nationell strategi och framför allt ges man inte förutsättningar för att jobba rätt operativt.

De underliggande gamla byggstenarnas välgörande effekter förändrades på 1990-talet genom att Internet introducerades som en synnerligen emergent katalysator. Då förändrades mycket. De gamla byggstenarna blev obsoleta eller t o m kontraproduktiva.

För hur är det? Numera behöver den uråldriga skolkunskapen (att kunna läsa, skriva och räkna anser jag vara självklart) på något ”magiskt” sätt formas om till en helhet som VARJE elev ska fatta i en helt ny global värld. Elever ska sätta ihop den fragmenterade undervisningen till en helhet och samtidigt placera sig själva i detta och bli drivande individer med helt nya förmågor. De ska fatta nyttan med att läsa böcker istället för att se film och få ytterligare lust att lära sig lära av att nöta in mattetal och sedan själva bli emergenta i samhället – nån ytterligare motivation än en trave böcker ska liksom inte behövas. För 20-30 år sedan funkade detta – skolan var en garant för jobb inom vilka områden som helst i princip. Pappret med examen kunde översättas till kompetens – detta är mycket svårt idag, konkurrensen om jobben är för hård.

De gamla reduktionistiska byggstenarna som formar skolan är inte gjorda för dagens verklighet, det emergenta samhället – det nuvarande samhällets beslutandestrukturer (den haltande var-fjärde-årsdemokratin) är f ö inte heller gjort för nutidens och framtidens globala och lokala krav.

Vad är då emergens?

Att växa organiskt och inte organisatoriskt

”Self-organisation” är ett närbesläktat begrepp som det mer reduktionistiska begreppet ”kollegialt lärande” försöker efterhärma, kontrollerat och reduktionistiskt:

Self-organization is a process where some form of global order or coordination arises out of the local interactions between the components of an initially disordered system. This process is spontaneous: it is not necessarily directed or controlled by any agent or subsystem inside or outside of the system. It is often triggered by random fluctuations that are amplified by positive feedback. The resulting organization is wholly decentralized or distributed over all the components of the system. As such it is typically very robust and able to survive and self-repair substantial damage or perturbations. In chaos theory it is discussed in terms of islands of predictability in a sea of chaotic unpredictability.

Det är ingen humbug, inget konstigt utan högst vetenskapligt med rötter ur mycket seriös militär forskning. Det är även beprövat eftersom man i efterhand har studerat organisationer och analyserat vad det är som gör att vissa lyckas och andra inte.

Jag läser ur igen ur wiki:

One reason why emergent behaviour is hard to predict is that the number of interactions between components of a system increases exponentially with the number of components, thus potentially allowing for many new and subtle types of behaviour to emerge.

Den vägen, oavsett om vi inte kan förutspå positiva konsekvenser, är för mig väldigt lockande och det är bra teknik och nya vetenskapligt beprövade metoder som kan realisera. I skenet av detta kan jag förstå de personer i skolan som är rädda för att deras jobb blir för komplext eller att t o m deras jobb förändras men dessa risker är de ständigt utsatta för och boten är alltid lärande – livslångt lärande. Eller emergens då kanske. Det borde inte någon, speciellt inte inom skolans värld, vara rädd för. Att se till att vi skapar reduktionistiska regler och avtal för interaktion mellan skolorganisationer, föräldrar och elever och en infrastruktur för lärande organisationer är motsvarande strategi. Att dela och utveckla metoder i realtid och jobba strategiskt såväl som operativt, dela information nationellt och själv-organiserat är idag en ganska enkel lösning – det nya tänket är dock oerhört svårt att anamma. Det finns så mycket revir och små kungadömen att skydda, bevara och vårda ända in i döden verkar det som.

Komplexa adaptiva system

Ett annat besläktat begrepp om hur världen funkar idag är ”complex adaptive systems” här i relation till vårt samhälle:

When you buy this new ipod that is manufactured in China, with materials derived from African soils, and with software developed by programmers from India, you need to realize that those actions are made by autonomous organizations, firms and individuals. These many individual actions are guided by rules and agreements we have developed, but there is no ruler who can control these interactions.

Inget konstigt ju, och det fungerar. Och det klarnar allt mer vad skolan behöver anpassas till, även om det kommer ta år av huvudvärk är det viktigt att sätta en vision och se framåt, resan är påbörjad, fler och fler inser att nuvarande tankemodell med hård styrning uppifrån är förlegad – det är naturliga är att göra precis tvärtom, då blir vi i takt med nu- och framtiden.

Complex adaptive systems and emergence are determined by what we call bottom up processes. The opposite would be a system of top-down control. In a top-down controlled system all individual components obey the rules of a central commander or a blue print. Examples are armies and bureaucratic organizations which are trained to execute orders from higher echelons. They have precise instructions what to do in order to meet the goals of the organization as a whole. Taking individual initiatives are not appreciated since it may disrupt the well trained order in the system.

De bakåtsträvare som klibbat fast i en gammal värld har svårt att komma loss, det är inte stor idé att ens ta debatten, speciellt när de inte ens förstår skillnaden mellan reduktionism och emergens. Skolans nuvarande byggstenar i form av plikt, tvång, rast, kontroll, läxor, pekpinne, kvarsittning, betyg, prov, klassrum, bänkar, lektion och 1/25 lärare per elev fungerar inte längre för alla. Det som skapar emergens och livslångt lärande nu och i framtiden, tror jag, består av helt andra byggstenar t ex: frivillighet, omtanke, nätverkande och ständig förbättring i realtid, dessa leder i sin tur till ökad motivation och välmående som i sin tur skapar ytterligare förbättringar och ett ökat systematiskt kvalitetsarbete helt i linje med både skollag och styrdokument. 2015 kommer bli ett spännande år – vi får hoppas på även debatten lyfter från de vanliga logiska felsluten så att vi alla kommer framåt och förbi de gamla reduktionistiska byggstenarnas undergörande och magiska karaktär.
Häng med på resan, och tveka inte att ta kontakt om du vill vara med och påverka riktning och innehåll i processen.

Kategorier:förändringsledning, lärande organisationer, religion, skolan, Skolan och lärande, svensk politik