Att folk år efter år har suttit själva och läst bok efter bok, timme efter timme i hundratals år, och att vi fortsätter med detta passiva beteende ses av många som en absolut nödvändighet t o m för samhällets framtida existens – jag tror på något bättre. Något betydligt bättre och de unga visar vägen när de inte hindras av insnöade vuxna.

Vilken värld förfasas du över mest? Jag väljer den vänstra.

När jag läser detta blir jag glad, det finns hopp även för de mest förtappade och passiva:

”Att hitta sina roller – som producent, förmedlare, användare eller någonstans däremellan – i ett konstant skiftande nätverkssamhälle kommer att ta tid och kräver en hög grad av experimentlust. Det krävs kunskaper om de specifika förutsättningar som kultur och kunskap numera vilar på. Genom att skapa större utrymme och ge tydligare innehåll åt förändrade former av litteraciteter i skola och bibliotek kan elever och studenter bättre förberedas på samtidens och framtidens nätverkssamhälle och den reflexiva individens roll i detta. Den position som litteraturen (facksåväl som skönlitteratur) och andra kulturella uttryck får i detta samhälle borde vara central, även om vi ännu inte vet på vilka sätt. Inte minst skapar frågor om trovärdighet i digitala miljöer och expertens förändrade roll ett behov av att utveckla didaktiken på detta område. Bibliotekarier och lärare har tillsammans en viktig potential att kunna vidareutveckla den pedagogiska rollen i arbetet med att stärka elevernas förutsättningar att vara digitalt delaktiga samhällsmedborgare. Att hantera kunskap och information i den digitala samtiden är komplext. Det innefattar många agendor, intressen, motsägelser och aktörer. Om man vill ta eleverna och deras värld och framtid på allvar måste undervisningen våga ge utrymme åt denna komplexitet.

Stycket är hämtat från den statliga utredningen om ungas läsning. Först i rapporten 200 000 kg problem och elände men sedan i slutet kan man andas ut lite. Det finns en förståelse för skolans utveckling på ledningsnivåer, men eftersom läsförståelsen/läslusten hos de som ska realisera utvecklingen minskar (problem inte bara hos elever slår jag vad om) samtidigt som man saknar digital kompetens (är bara besökare på Internet) kommer vi få svårt att utveckla skolan de närmaste 10-15 åren.

Man behöver jobba med det komplexa på alla nivåer dvs skolans aktörer (lärare, rektorer, förvaltningar, politiker, skolforskare etc) måste lära sig att samarbeta ihop med elever, föräldrar, samhälle etc för att ens ha en chans att dra nytta av förändringens tider. Gör man inte detta hamnar man i bakvattnet som nu där man drabbas av larmrapport efter larmrapport. Man traskar runt i ett träsk utan att veta vart man ska eller hur man ska ta sig nån annanstans om man nu kom på att man ville nånstans. Det blir en ond cirkel, moment 22, vi får inte nått ägg eftersom vi inte har en höna.

När vi andefattigt förfasas över ungas s k ”minskade” läsvanor glömmer vi vad denna tid ersätts med – interaktion! Interaktion med omvärlden och en förmåga att kunna producera aktivt – inte bara vara en passiv konsument. Detta om något borde vi kunna utveckla bättre i skolan och inte minst bör den förlorade generationen (de som inte fått växa upp med Internet) vara med och utveckla för att på så vis få med ”båda världarna”, det finns nämligen fantastiska möjligheter i båda om vi slutar fokusera på problem hela dagarna.

Varför ses den minskade passiva läsningen som ett problem? När det i själva verket handlar om en outnyttjad potential att vara en interaktiv producent och medskapare av kunskap som då även inkluderar läsning?

”Tiden framför skärmarna hotar barns läsning, lärande, kreativitet och framtida relationer” – det är ett ”problem” m a o men forskningen säger precis tvärtom.
Varför ser vi dataspel som ett problem när det i själva verket handlar om:

In this article, we summarize the research on the positive effects of playing video games, focusing on four main domains: cognitive, motivational, emotional, and social. By integrating insights from developmental, positive, and social psychology, as well as media psychology, we propose some candidate mechanisms by which playing video games may foster real-world psychosocial benefits. Our aim is to provide strong enough evidence and a theoretical rationale to inspire new programs of research on the largely unexplored mental health benefits of gaming.
Finally, we end with a call to intervention researchers and practitioners to test the positive uses of video games, and we suggest several promising directions for doing so.

Ända sedan jag hörde Jane Mcgonigals föredrag har jag jobbat för att vi ska få till nya strukturer som gör det möjligt att nyttja spelens kraft och samtidigt påverka verkligheten.

Just nu så tillbringar vi tre miljarder timmar i veckan med att spela online-spel. Några av er kanske tänker, ”det är mycket tid att lägga ned på att spela spel”. Kanske för mycket tid, med tanke på hur många akuta problem vi måste lösa i verkligheten. Men enligt min forskning vid ”The Institute For The Future ” (Framtids Institutet), så är det faktiskt motsatsen som är sann. Tre miljarder timmar i veckan är inte tillräckligt mycket spelande för att lösa världens mest akuta problem.

Att fortsätta denna resa och fram något nytt, på riktigt, som hjälper till med utvecklingen av svensk och global skola är något jag kommer jobba intensivt med under 2015 i olika former – det är mitt nyårslöfte. Vill du vara med så tveka inte att höra av dig!

Kategorier:förändringsledning, framtiden, Internet, skolan, Skolan och lärande

Etiketter:Skolan