Budord 2: Vi skola leda våra egna liv!

Det är svårt att överblicka alla diskussioner och vinklar kring PISA-resultaten som jag f ö tycker är helt onödiga och inte hör hemma överhuvudtaget i diskussionerna. Men, i sociala och osociala medier och i politikersfären samt vid köksborden allmänt rasar nu skolan i fritt fall ännu mer. Det är kris och sedan kommer hela åtgärdskåren med Lösningen med stort L och identifieringen av Problemet i sann reduktionistisk anda. Jag ser ett mycket, mycket allvarligare och djupare problem i själva strukturen och förhållandet mellan skolan och samhället i stort : skolans utformning och den uteblivna produktionen av ledare. Vi behöver se till helheten och individen samtidigt.

20131206-052158.jpg

En bra skola för vissa


Om man blir tränad att sitta still och lyssna i över 14 år tror jag det är svårt att återhämta sig om man inte har det där lilla extra inom sig att liksom ta tag i saken själv, att ur någon form av inre glöd hitta motivationen att kasta sig in i okända marker. Det blir svårt att hitta den där start- och frihetsknappen och modet och självförtroendet och tilliten till att det ordnar sig vad som än händer. Den där entreprenörskraften att aldrig ge upp utan att prova igen och ta nya tag. Att veta att man kommer att lyckas!

Om man blivit tränad i att vara passiv i 14 år blir det svårt menar jag. Om det alltid är 5 som alltid är snabbare än andra i en klass på 25 kommer alltid 20 st bli tränade att ”det inte är nån idé”, och 5 kommer alltid känna att de har en chans att bli bäst. Så är det.

Skolan har svårt att skapa ledarskap


De 5 toppeleverna får en träning i att leda, dvs att vara före och få vara bättre än alla andra, de får briljera och kan visa upp diplom efter diplom, och de kan sedan välja vilken utbildning de vill och hela livet ligger framför dem. De blir politiker, VD-folk, egenföretagare, journalister, läkare, professorer, ingenjörer etc. Men blir de bra ledare? Blir de personer som man med glädje skulle följa ner i graven? Nej, oftast inte. En god ledare är nämligen t ex en person som:

  • delegerar ansvar till andra – och hur blir det i klassrummet? Som i ”jag vet svaret, men låter andra få svara också ibland”?
  • visar tacksamhet över andras insatser – eh, jo det funkar ju i klassrummet vid grupparbeten eller i lagsporter endast då
  • skapar glädje – som klassens clown..?
  • skapar förtroende – hmm, hur? På rasten, på gympan?
  • uppmuntrar andra – jo, kanske i att vara en god kamrat till alla i klassen
  • är en god lyssnare – jo, det tränas man ju i, men kanske lyssnar man för lite på klasskamrater..?
  • vågar ta svåra beslut – eh.. Nej.. när gymnasievalet närmar sig kommer paniken.
  • etc

Min känsla är att det finns många egoister därute och att ledarskapet oftast består av styrning och kontroll – uppifrån och ner, precis som i militären. Jag tror det är en gammal tankemodell och ekonomi eller bristen på ändliga resurser (tid, pengar, teknik, etc) som styr ledarskapet och inte värderingar och överflöd av oändliga resurser (kreativitet, engagemang, beslutsamhet, fantasi, glädje etc).

20131206-090838.jpg

Skolan är inte till för att skapa ledare eller superstarka individer alls generellt sett. De som går ut med bra betyg kommer ju ha en fördel givetvis att kunna påverka sina liv i egen riktning. Men alla andra?

I framtiden räcker det inte med lilla klicken, då måste ALLA ha förmågan att leda inte minst sig själva först och främst. Det går inte att sitta på arslet och vänta på att andra ska servera och göra jobbet. Det går inte att sitta och gnälla över att alla andra inte gör sitt jobb. Man måste själv göra jobbet och få andra att hänga med i glädje!

Hur är det med varje lärare? De borde vara ledare (inte chefer) i ordets mest idealiska betydelse. Och alla lärare ihop borde ju leda varandra och inspirera varandra? Är det så? Får lärarna ens chansen att vara ledare och förebilder? Nej, tyvärr måste jag säga. Strukturerna tillåter inte det – den gamla tankemodellen tillåter inte det. Få har i unga år dessutom blivit tränade till att vara ledare inte för andra och inte för en själv.

Alla verkar förstå att förändring behövs

20131206-091320.jpg

Så när nu debatten rasar och alla verkar vara eniga om att förändring behövs saknar jag ledarskapet på alla nivåer (jag är själv inte speciellt bra heller), jag saknar det kollektiva ledarskapet, jag saknar visionen som alla kan enas om och jag saknar den där extra kvalitén som gör att jag själv följer någon. Det finns lysande undantag därute – eldsjälar som förstått och som leder. Och de gör det tack vare sin egna förmåga att ändra sig själva. Förändringen utgår bäst från var och ens egen förmåga att leda sig själv.

Så är du någon som vill förändra så gäller det att du börjar med dig själv först och din egen rädsla. Att kanske inse att ”skit också, förändringen är här – vad kan JAG göra?” Vi måste börja med oss själva. Vi måste liksom våra kära unga skapa framtiden annars blir vi överkörda sakta men säkert. Alla måste med tåget och förändra sig. Vi måste bli ledare, vi måste lära oss att utnyttja den potential som finns, de inneboende förmågor som finns, de förmågor som just DU och JAG har fått. Det är vi som individer som måste ta tag i ledarskapet själva och skapa framtiden. Varken Björklund eller rektorn eller någon annan kommer göra just det som du och jag tycker ska bli gjort – de har inte den kompetensen.

Avsaknad av ”flum” (eller flexibilitet och dynamik) innebär militärisk disciplin


Så om någon år 2013 hänvisar till ”flum” som något negativt, ber denne samtidigt om införande av gamla militärskolan där det alltid är någon annan som bestämmer över ditt och andras huvud. Så klaga inte på det s k ”flummet”, gör inte det snälla, utan bli en ledare istället som ser till att eldsjälen inom dig får växa, utvecklas och äntligen får skapa den kunskapsskola du eller andra vill åt. Se till att uppmuntra andra ledare – det är det som ”flummet” är till för. Och nej, det är verkligen inte att lämna barn vind för våg och ”hitt på nått” – struktur och utmaningar är ännu viktigare då för att kunna engagera.

Som ledare gäller det dock att vara smart, lura, locka och förleda både unga och gamla. De kommer granska dig och leta efter medhåll i DERAS färd – inte i din! De kommer följa dig om du är en sann ledare, då kommer de själva i ”flummet” skapa sig de rätta verktygen för att förändra sig själva – att vilja lära alltså!

Det gemensamma ledarskapet


Det gemensamma ledarskapet är ett nytt påfund i globaliseringen fotspår. Vi behöver det, och vi behöver anpassa både skola och samhället därefter. Det hjälper inte hur mycket vi än vurmar för tiden som flytt – den kommer aldrig tillbaka. Den enda tid vi har kvar är framtiden – om du vill vara med och driva förändringen, häng med!

Tack alla ni eldsjälar som jobbar för framtiden, kanske ses vi på något av Skolvårens eller Skolvisions träffar – eller boka in ett möte, vettja.

10 budord:

  1. Du skola leva först och främst
  2. Du skola leda ditt eget liv
  3. ?



Kategorier:förändringsledning, framtiden, lärande organisationer, Samhällsutveckling, skolan

Taggar:,

1 reply

Trackbacks

  1. Budord 3: Du skola vilja drömma om framtiden « christerhellberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: