Vissa tror att skolan är ett stort skepp som ska ta elever från A till B. Vissa lärare tror att de är Kaptener på detta skepp. Låt mig berätta om en annan bild.
Det tråkigaste som finns
Låt oss anta att skolan är det tråkigaste som finns och att tyvärr alla måste genomgå detta tråkiga. Varken lärare, rektorer, politiker eller elever tycker det är speciellt kul utan man konstaterar att det bara är att gå ner i gruvan, tugga i sig gravitationen liksom och sedan stå ut i helst 12 år. För så långt tar det att komma från A till B om alla åker i samma båt. Givetvis tröttnar vissa och vill hoppa av och sabbar för alla andra.
Det måste förhindras så man ser till att öka övervakningen och kontrollen så inte nått enda flum kommer emellan. Planen ska följas timme för timme då får vi resultat det har man räknat ut i varje fall. Om atlantångaren kommer ur kurs…
Äh, jag orkar inte med atlantångaren längre. Eleverna behöver den inte – de har egna jetskis och familjeracerbåtar som kan ta dem var de vill och när som helst. Just nu åker de Game City och Fun Town hellre än att häcka på Björklunds arbetsläger på Hjulångaren. Man lyssnar inte på kaptenen längre – själva strukturen har förändrats och allt är uppochner:
Ett hierarkiskt system bygger på tanken att vissa vet bättre än andra, och att de som vet bäst bör bestämma. – Vem behöver hierarkier i politiken
Inom vissa områden vet ungdomar bäst så det är de som borde vara kaptener.
Och ändå sitter de där still
”-Aj, aj Kapten!” Eleverna får tyvärr idag inte rätt stimulans. Skolan är inte det roligaste stället på jorden – det är Internet som är det nämligen, möjligtvis med undantag av tivolis, busfabriker, sport, djur, redor och diverse upplevelseställen. Eleverna behöver ingen överkapten de behöver någon som förstår deras situation och som kan ta dem till ett aktivt lärande istället för ett passivt. De behöver stimulans och få göra saker själva och i grupp och de behöver resonera, skapa, komma på och utveckla konsten att tänka. De behöver bygga upp skolan själva så att den passar dem själva och inte någon annan. De behöver förstå meningen och känna glädjen med lärandet varje dag. Annars hamnar de i passivitet – de behöver inte lära sig lyssna och läsa främst utan lika mycket prata och skriva. Inte bara intryck utan hela tiden uttryck. Jan Björklund och det politiska anhanget verkar tro att man ska stärka det industriella modellen att fostra elever efter en mall dvs backa ca 40 år eller 240 år. Resten av världen är på väg mot en helt annan utveckling – bort ifrån industrimodellen och åter till ursprungliga rötter där samarbete är naturligt och tävlan för att slå ut varandra är obsolet. Samhället är på väg bort från hierarkier och in i nätverksmodeller för beslutsfattande. Vi ser utvecklingen globalt – men inte i Sveriges riksdag alltså. Ska vi vara med i framtiden måste vi skapa den också. Själva strukturen för beslutsfattande och samspel är förändrad om vi bara låter det hända. Vi går från en hierarkisk modell till en testbädd – ett Labb där möjligheter hittas och utforskas.
Så kan man designa framtiden. Kika på denna jämförelse:
Hur ska skolan anpassas för att matcha den nya (fast på savannen ursprungliga)?
In this time of major socio-economic and ecological transition, the world needs new approaches to problem-solving beyond the traditional organization. Hence the theme of the 2012 World Economic Forum (WEF) in Davos: “The Great Transformation: Shaping New Models.” In positioning this theme, WEF founder Professor Klaus Schwab defined four “musts” to effectively address global challenges:
- To integrate empowered newcomers in “collaborative power”
- To cultivate regional and global togetherness
- To embrace a “stakeholder” rather than a purely quantitative “shareholder” approach to economic development
- To transition from capitalism to “talentism”
Outside of the traditional organization, participatory, user-centric approaches are gaining prominence in solving problems. Among these approaches is the innovation Lab, or change Lab, a creative environment that employs proven and repeatable protocols to seek disruptive, potentially systems-tipping solutions.
Hjälp eleverna bli kaptener istället
När man hittat någon form av vilja eller intresse för något – utgå ifrån det och säg ”-Aj, aj Kapten” till eleven istället. Det är trots allt eleverna som ska bli kaptener över sina egna liv och son egen utbildning. Varenda elev räknas och varandra elev ska bli kapten. Kan en enda vuxen veta allt och lära ut allt som finns att veta till 25 elever på en gång? Skulle jag kunna lära ut ALLT vad jag kan till 25 unga? Det brukar vara tre grejer man kan lära ut. Början, nått i mitten och sedan nått i slutet. Tänk er ett 12 år långt malande föredrag. Jösses. Det jag skulle kunna lära ut är att hitta engagemanget & meningen, sedan en rad fantastiska saker som är bra exempel på redig kunskap, och sedan på slutet något av det viktigaste som finns nämligen obegränsade resurser: omtanke, kreativitet, envishet, godhet, gemenskap, glädje, uthållighet, nyfikenhet, framåtanda, inre ledarskap etc. Det är det som är B:et. Jag gillar även Big Five – alltså förmågor och de verktyg i hjärnan som behövs nu och i framtiden.
Det roligaste som finns
Det är ganska enkelt: att ha kul genom att lära, få bekräftelse, kunna växa, kunna utvecklas ihop i olika grupper, skapa relationer och få belöningar och konstruktiv feedback. Att få leva helt enkelt. Att få känna en delaktighet i det egna lärandet, att få utvecklas i egen takt och få stöd och hjälp av kamrater och vuxna. Att få känna mål och mening ansträngningar och kunna ta sig framåt på egen kraft. Att få känna omtanke från gruppen och vuxna och även visa omtanke och hjälpa yngre. Genom att lära andra ökar den egna förmågan att lära in. Det handlar om att vara delaktig i lärandet på olika nivåer och få känna att man hela tiden blir bättre. Att hela tiden kunna plocka pokaler i en miljö som inte är negativ och dömande. Betyg är det effektivaste sättet att sabba allt det där goda som skulle kunna vara. Och Nej, DET är inte att ta tillbaka nån s k flumskola vi behöver något som är 100 ggr bättre och det kan vi få om vi låter det hända.
Kategorier:ledarskap, Livet, skolan, Skolan och lärande, svensk politik
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera