Det är mycket surr just nu om skolpolitiken. Jag tycker vi måste förflytta debatten om Sveriges framtid till politikerna själva och det system vi har skapat gemensamt. Och då börja med beslutsprocesserna…

Tack alla politiskt engagerade!

Alla kan göra misstag

• Toblerone-affären – tramstypen
• Säga groda och avslöja sig själv – ”Norge är den sista Sovjetstaten”, ” Alla pratar om internet men kanske är det övergående och sedan blir inriktningen mer specificerad.”
• Att vara på gränsen till kriminell och farlig och avslöja det – att gå på stan med järnrör.
• Obeskrivlig dumhet – att filma skiten med järnrören och påstå ”att alla gillar ögontjänare”.
• Att ha konstig sex – och bli avslöjad.
• etc

Med det är alltså två andra typer av misstag jag vill belysa:

• det första handlar om att reagera på något och sedan göra fel åtgärd.
• det andra handlar om att underlåta att agera i förebyggande syfte – att inte göra något alls.

Att systematiskt göra misstag

To understand why organizations do not use mistakes as opportunities for learning, other than a disposition inherited from educational institutions, we must recognize that there are two types of mistake: errors of commission and errors of omission. An error of commission occurs when an organization or individual does something that should not have been done. For example, when Kodak acquired Sterling Drugs it made a very costly mistake. It had to be sold subsequently. Its sale involved a considerable write-off.
—
An error of omission occurs when an individual or organization fails to do something it should have done. For example, when Kodak failed to acquire Xerox when it could have, or when Xerox failed to develop the small computer produced by its employees. Of the two types of error, errors of omission are usually the more important. The deterioration and failure of organizations are almost always due to something they did not do.

Ta skolan t ex denna slagpåse i den politiska värden som ständigt kommer i kläm mellan blocken. Inte nog med att beslut baseras på tyckanden utan även gamla värderingar och utifrån målet att bli omvald – inte på vetenskaplig grund eller med tanke på barnen – utan baserat på egna över 30 år gamla erfarenheter om skolan. Beslut tas reaktivt för att svara på ett ”problem” och utifrån vad gemene man tror.
Det var den ena typen: man inför betyg, inför mattesatsningar för att bli bättre på PISA-prov och kunna klå Sydkorea i disciplin och färdighet, man inför lärarlegitimation och hårdare krav på både lärare och elever för att alla ska bli mer motiverade – och jo, högre lön också till lärare – inte till eleverna. Misstag som man än så länge inte kan bevisa effekterna av, men det ÄR inte så att man anlitat expertisen. Och det är inte så att man har studerat forskningen. Så till den andra typen av misstag.

Att systematiskt skapa möjligheter

Vi måste höja kvalitén på våra politiker

Ett skarpt åtgärdsprogram för politikerproblemet

1. Utveckla det fria valet genom att förbättra förutsättningarna för medborgare att göra informerade val. Det är ofta svårt att bedöma vad som är ett bra respektive en mindre bra parti. Riksrevisionen har databaser där partier och politiker kan jämföras med avseende på vissa nyckeltal och resultat, men dessa är tyvärr underutvecklade och okända. Riksrevisionen bör få i uppdrag att utveckla denna tjänst och samtliga kommuner bör i god tid inför start av budgetåret informera alla medborgare om att denna tjänst finns tillgänglig.
2. Inför ett ersättningssystem som styr mot kvalitet. Mer pengar ger inte per automatik bättre politiker och partier. Det är snarare så att det är dyrt att ha en dålig riksdag. Det viktiga är att pengarna används till rätt saker. Vi vill utreda vilka möjligheter det finns att komplettera partstödsmodellen med ett system där partier också får ersättning utifrån hur bra de lyckas förbättra samhället och medborgarnas välmående.
3. Stäng ner dåliga partier. Det är de dåliga partierna som är problemet, inte de bra. Det viktiga är att lyfta de svaga politikerna, inte att hålla tillbaka de bra. Men de riktigt dåliga partierna som är mycket svåra att förbättra, är det bättre att Riksrevisionen fattar beslut om att upplösa. Låt i stället de bra partierna expandera.
4. Inför betyg på politiker men stävja betygsinflationen. Om betyg får användas som konkurrensmedel riskerar det skapas en press uppåt på betygen. Ökad användning av externa examinatorer och nationella prov för politikerna i fler ämnen kan bidra till att stävja tendenser till betygsinflation.
5. Inför en Politikerutbildning med höga antagningskrav. Frånvaron av konkurrens om platserna leder till att många som inte är lämpade för politikeryrket kommer in på utbildningen. För att ytterligare förbättra urvalet av lämpliga politiker bör även någon form av antagningsprov eller lämplighetsprov införas på politikerutbildningen.
6. Skapa fler vägar in till politikeryrket. För att snabbt öka tillgången på kvalificerade politiker bör den som har tillräckliga ämneskunskaper eller yrkeserfarenhet i minst ett ämne, men inte är verksam som politiker, bör kunna få en ämnespolitikerexamen efter en kompletterande samhälls- och människokunskapsutbildning motsvarande två terminer. Staten bör anslå riktade medel för detta ändamål samt ställer krav på universiteten och högskolorna att anordna denna utbildning.
7. Höj lönerna för de skickligaste politikerna. Om vi ska kunna bryta den negativa utveckling som politikeryrket befinner sig i i Sverige, måste vi också åtgärda lönerna. Framför allt behövs en satsning på de skickligaste politikerna och en tydlig löneutveckling under yrkeskarriären. Under flera årtionden har politikerlönerna ökat relativt jämfört med andra yrkesgrupper i Sverige, men nu måste vi öka lönegapen.
8. Förläng politikeråret med en vecka. Under de senaste decennierna har kunskapsnivån i matte (hur är det med statsskulden, förresten?), svenska och läsförståelse sjunkit bland politiker. Vi behöver vända denna utveckling. Budgetåret bör därför utökas med en Riksrevisionsledd genomgång motsvarande en vecka – med ­prioritering på matte, svenska och läsning.
9. Stärk medborgar- och föräldraransvaret. Värdegrunden är själva fundamentet för riksdagen och regeringen. Och vi menar att arbetet måste vara konkret. Det handlar om tydliga normer för vettigt språk, att politiker sinsemellan och väljare bemöter varandra på ett respektfullt sätt och att aldrig acceptera nedsättande ordval och trakasserier. I detta arbete behöver också politikernas föräldrar involveras. Uppfostran är främst föräldrarnas ansvar och om inte de lär politikerna dessa normer och värdet kommer det bli mycket svårt för medborgarna att göra det.

Så där ja! Det blir ju skitbra, och kommer attrahera många väljare! 🙂

Jag får fortsätta med ett vettigt proaktivt förslag kring politikerproblemet i nästa del!

Kategorier:framtiden, ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Etiketter:#Blogg100