Om man ska prata om en slags lärande organisation eller hur man ska definiera vad som kan vara bra för en organisation är det ett ganska svårt och komplext område. Om vi pratar om samhällsutveckling eller hur planeten utvecklas blir det lätt en allmänt hållen diskussion och man tenderar att vilja bryta ner problemet i mindre delar. Dock vi alla tror ju på det här med förbättringsprocesser att det finns inbyggt i varje människa och i varje organisation, i varje grupp att man faktiskt vill bli bättre. Att man vill växa – men kopplat till hållbarhet och med fokus att leverera till våra barn blir det komplext och osäkert eftersom det handlar om otrampad mark in i framtiden.

Att bygga en gemensam lägesbild.. för sig själv.

När jag skapade en Facebook-grupp som jag kallar På spåret hade jag från början någon slags intention om att jag där skulle samla länkar, bra citat, filmer, allt som bygger upp min s k lägesbild på hur saker och ting befinner sig i samhället. Man kan inte ta in allt som man upplever, läser mm utan det är små öar i verkligheten därute som pekar på något slags större sammanhang hur dels något är fel eller hur något bra pekar mot framtiden. Om jag nu då lägger till en ganska lång artikel om Peter Senge och systemtänk och förklarar olika delar vad jag menar med delat ledarskap och vad jag menar med delaktighet då antar jag då att en del i varje fall läser. Så nästa gång jag pratar om delaktighet kan man då referera till Peter Senge och den där boken eller det där föredraget och då har man genast en större förutsättning för att kunna föra mer intelligent samtal och föra en diskussion eller en dialog. Normalt sett bygger vi upp den här lägesbilden genom samtal människa till människa.

Vi har inte tid att mötas.. för alla möten

Jag har en känsla av att de här mötena människa till människa blir mindre och mindre eller färre och färre idag och i kortare i tid. Vi har helt enkelt inte tid att träffas lika ofta som förut (p g a alla möten?) och vad det beror på är ett ganska rejält stickspår.

Förut hade man ett mer utvecklat föreningsliv och innan dess kyrkan eller byalaget, man satt inte och glodde på tv, man hade inte Internet så det man gjorde när man skulle interagera var att träffas i olika föreningar och umgås på ett annat sätt än vad man gör idag. Sedan kan ju tycka att man faktiskt interagerar mer idag tack vare Internet, men det är också ett en annat spännande stickspår.

Det är omvärlden som blivit komplexare och enklare inte vi själva, inte.

Så hela den här s k dolda överenskommelsen om vart samhället är på väg (byautvecklingen) eller om vi ska kalla det för det sociala kapitalet har vi brist på idag. För vi träffas för sällan och vi interagerar med så många människor att vi hinner liksom inte få den djupare förståelsen för vad vi menar med det vi försöker säga eller vilja eller göra. Så vad jag tror att samhället hela tiden drabbas av är att vi pratar om definitioner och vi pratar bara om vad vi menar. Så vi kan egentligen dela information på ett bra sätt (förtroende finns) men det handlar bara om definitioner och om vad vi menar – inte vad vi ska ha informationen till. Så vi kan diskutera i flera dagar om vad t ex  en lärande organisation är och sedan under fikat kommer vi fram till att ”-Ja, men det vore ju bra”. Och sedan efter fikat är dialogen slut och samtalet borta – den befästa tanken finns liksom inte kvar. Och sedan efter ett halvår flyttar man, eller organiserar om eller så byter man jobb. Över tid så det finns liksom förutsättningar för att bygga upp det sociala kapitalet längre det finns inte tid att bygga upp de gemensamma strukturerna.

En gemensam vision

Den gemensamma visionen har Peter Senge också pratat om och som jag har tagit upp i På spåret och det innebär inte att någon ledare talar om att vi ska ha en vision att det ska vi göra och sedan ska alla följa efter. Utan den gemensamma visionen det är något man bygger man upp tillsammans genom en kontinuerlig dialog och det sker över tid! Om vi pratar om en ishockeylag så möjligtvis kan tränaren säga olika ledord och peka på visionen men det är under säsongens gång som och under slutspel när gruppdynamik har satt sig när alla känner att alla jobbar för alla.

Det är först då eller först efteråt när man har vunnit den stora pokalen som man kan prata om vilken vision man hade eller vilken målbild man hade som gjorde att allt föll rätt på plats. Det finns ytterligare en parallell här om man tänker sig att kompetens betyder the ability to compete. Vi befinner oss idag (i vilken region som helst) i en tuff konkurrensutsatt verklighet dvs vi tävlar med vår kompetens om vi har den vill säga. Ska man styra samhällsutvecklingen ska man se verkligheten ur perspektivet ishockeylag som tävlar mot andra eller ur perspektivet – vi lägger 3- årsplanen och sedan vinner vi alla matcher genom att kontrollera att alla följer planen?
Visionen och planen är inte något man klan sätta och spika i början på säsongen (och sedan ska planen genomföras) utan det växer fram genom dialog och samspel – däremot kan man sätta en strategi och grundläggande principer.

Socialt kapital och en bild av läget skapas över tid

Så när vi pratar om en gemensam lägesbild kan denna innefatta resonemang ovan att man har en kontinuerlig dialog som mappas mot någon slags karta så det hela tiden finns något att referera till bakåt i tiden. Så när man har kommit överens om att det är det här vi menar med delaktighet, ja men då kan man gå tillbaka och titta och så kan en ny person introduceras och titta i loggen eller kartan och bekräfta att ”-Ja, men det här förstår jag..” eller komplettera och vidareutveckla om komplettera lägesbilden efterhand. På så vis får man en slags delaktighet och det blir lättare att ta sig framåt.

Så när jag pratar om en lägesbild så finns det för mig en ganska klar definition som jag ser det, men få känner till vad jag menar. När jag pratar om en Gemensam målbild så finns det en ganska klar definition, men ingen liksom vet riktigt vad jag menar. Jag kan prata om delaktighet och ”-ja det är ju trevligt” och så men ingen vet vad jag menar och vet inte vad det innebär. Så varje gång jag ska försöka prata om dit jag tycker vi ska till och om det intuitiva som jag tror kan ta världen till nya ”höjder” i medvetande och som jag tycker att vi ska till, så måste jag gå igenom en hel radda logik-kedjor och det tar en halv dag att göra för att bevisa tesen och att vi tror den är riktig. Och då hinner man inte. Och det är dessutom så att man får ungefär 7 sekunder på sig att väcka ett intresse och ungefär 7 minuter på sig att övertyga om att fortsättningen är bra. Så därför kommer man man liksom aldrig fram till slutmålet.

Vi saknar grundläggande gemensamma förmågor – allt ska ske maskinellt.

När man kommit dit förstår man mycket, man ser mycket mer, man har lättare att förstå förändringens tid och vad man behöver och vad man ska göra. Men folk har inte riktigt tid att ta till sig vad som händer idag och vad vi behöver göra ihop p g a av det vi håller på med just idag – dvs då analyser istället för att jobba med syntes. Det finns en intuitiv känsla som säger att det inte kan bli sämre om man delar information och det kan ju inte blir sämre om man lyckas med att filtrera information bättre och samla in mer och det kan knappast bli sämre om man utökar kommunikationsytorna och förbättrar det sociala nätverken. Eller? Är det så att vi inte vågar rucka på systemet det minsta i rädsla av att allt då faller samman..? Allt det här intuitiva det är ganska självklart egentligen..

MEN: Det krävs en analys, en logikkedja, linjära steg för att nå dit, en färdplan.. och en förutsägbarhet, ett förväntat resultat och innan man har producerat färdplanen och innan man har tagit fram resultatet i förväg tänker man inte göra ett smack. För att då finns inte ett enda incitament för att gå vidare. Det måste bevisas innan det blir klart. Man orkar aldrig bry som om det intuitiva och insikten – man låter helst någon annan springa före och testa. Eller gör man en ny analys eller inventering eftersom under tiden man funderat har världen förändrats igen.

Vägen framåt ändå helt utan plan utan istället en planerande och växande förmåga

Så hur löser vi detta nu då? Om man jämför arbetet med att skapa en grogrund för att kunna odla vad som helst kanske problematiken klarnar. Man kan inte visa jorden och fröna och sälja in de underbara plantorna som ingen sett än det är det som är kruxet. Så man måste jobba med visionen. Peka på goda exempel och peka på vad andra gör, har gjort och har insett. Det finns en mängd olika exempel idag därute som vi tack vara Internet kan ta del av. Mängder med Internet-sidor, filmer, föredrag, podcasts, tidningar, bloggar, sociala verktyg bygger sakta men säkert upp det sociala kapitalet igen. Liksom i en odlingslåda gäller det att ge näring kontinuerligt och stödja det som är bra och plocka bort det som hindrar. Det gäller att testa olika frön och se saker växa.

Det gäller bara att hänga med och vara öppen. Att vara öppen och dela information och ge, framför allt ge näring. Det är som med kärlek ungefär – ju mer man ger desto mer får man tillbaka. Det är det som bygger upp lärande organisationer och det som kommer skapa vår gemensamma framtid – den enda tid vi har kvar.

Ibland hittar man artiklar efter man har skrivit klart – då känns det bra. I Den meningslösa skolan beskriver vikten av meningsfullhet och det meningslösa samhället blir allt tydligare för mig. Meningslösa jobb användes som tortyr i Gulag. Motsatsen är att växa med sin familj där vi blandar in känslor så ofta det går. Det kanske är dags att fundera på meningen med tillvaron tillsammans och tillsammans hitta den och om inte annat skapa en gemensam mening och försöka visualisera den på olika sätt?

Det är kanske det jag menar egentligen genom att dela dessa tankar. Nu borde det följa en halv dags logikkedja men det har jag inte tid med, min slutsats är att vi måste ”dela” känslor även på jobbet och i projekten. Vi behöver blanda in känslor och brinna för det vi gör – allt blir så mycket roligare då. Och hittar man inte glädjen bör man designa om arbetsplatsen eller utbilda sig eller helt enkelt byta jobb – man kan t o m byta kontinent numera lätt som en plätt. Att söka den större meningen med det man håller på med och vill – ska det vara så svårt?

Kategorier:Design, Livet, Samhällsutveckling, Skolan och lärande

Etiketter:Design, hållbarhet, komplexitet, lägesbild, lärande, ledarskap, livet, målbild, meningsbild