Planeringsmarsch vs innovationssamba

Man kan inte lära gamla hundar att sitta. Och inte lära en svensk att dansa samba. Och kanske inte heller lära en svensk att vara spontan, spirituell och frisinnad? Men när omvärlden förändras och kräver att vi alla egentligen behöver vara mer glada bara och kanske mer tacksamma för det vi har – ska det då vara så svårt att ändra sinnelag? Och göra det tillsammans?

Invigningen av Centro de Inovacão e Pesquisa Sueco-Brasileiro.

I det centra för forskning och innovation som invigdes i maj i São Bernardo do Campo, São Paulo, Brasilien kommer två världar att mötas: Sverige och Brasilien – jag fick glädjen att vara delaktig i samarbetet under ett par hektiska dagar i februari förra året.

Det finns en intressant dynamik i kulturskillnaderna mellan sydamerikaska länder och de nordiska i och med att i kalla norden lider vi nästan av någon form av planeringshets där minsta detalj och aktivitet ska planeras, verifieras och stämmas av (har man inte beredskap inför vintern ligger man pyrt till). I São Paulo å andra sidan har man helt enkelt inte tid att planera i förväg – det är lönlöst att boka i ett möte kl 10 och tro att alla är där i tid. Man vet inte ens om man kan ta sig dit på morgonen på grund av ständiga trafikproblem – det gäller att hantera saker ”on the fly”. I Brasilien får man ta saker med ro och inte hetsa upp sig i onödan – man kan liksom inte gå och gnälla över gravitationen varje dag – den är bara att acceptera – den liksom värmen i en sambalokal. Att inte kunna boka i förväg och planera möten i förväg var en kulturkrock som var en av de lättare att komma över – man kom in en viss ”rytm” och avslappnat tillstånd ganska snabbt.

Escola de Samba – Tom Maior.

Värre var det med den sambaträning vi fick uppleva under två av kvällarna – den stora karnevalen skulle gå av stapeln två veckor senare. Att försöka vara delaktig i sambatåget och låtsas släppa loss är nog en av de tuffaste utmaningar jag stått inför som nordbo trots inmundigande av muskelavslappnande medel och många inspiratörer i absolut närhet. Dock, att få uppleva 50-talet sambatrummor som kör igång synkront var rätt mäktigt och hänförande, åtminstone i sinnet. Och att inse att detta bara var en träning gjorde att man förstod den planering som krävs för att uppnå den fulla ”spontaniteten” i ett sambatåg. Och alla kunde vara med och känna rytmen, glädjen och delaktighet – gammal som ung, rik som fattig, borgmästare som tiggare. Delaktighet förresten – det handlar snarare om en helaktighet. Att man ”heltar” och inte tänker på sig själv och sin egna lilla dans – det är sambatåget som är i centrum.

Det är gratis och alla får vara med.

Att känna glädje spontant och dessutom visa det öppet är något som nästan betraktas som misstänkt i Sverige – i Brasilien skulle jag tro att det nästan är tvärtom. I São Paulo har man tvingats att förstå att allt inte görs perfekt – hur skulle det kunna göras det? I hela sambatåget spelar det ingen roll om en enskild trumma spelar fel då och då bara tillräckligt många spelar rätt. Det är fortfarande det stora hela som är det viktiga, det fortfarande helaktigheten och samarbetet som är i fokus. Eller samarbete förresten det låter så tråkigt – samspel är bättre.

Att förändras med tiden

Hur ska man då som svensk reagera och bete sig när man inte kan, inte vågar och ska lära sig nya saker och sanningar? Är det foliehatten på och bara skaka på huvudet åt de tokiga eller är det något annat man själv behöver göra? När förändringen kommer gradvis eller abrupt vilken är vår inställning till den spontant? Tycker vi det är plågsamt eller uppfriskande? För en svensk kan det vara extremt plågsamt och påfrestande. Det är som om vi fortfarande var kvar i jordbrukssamhället där det gällde att inte ändra något eftersom då kanske hela sådden blev förstörd och i och med det barnen svälta ihjäl på vintern. I Pettsson och Findus hävdar Pettsson bestämt att man inte ska störa sina grannar med sina problem. Men det är just det man ska göra – man ska våga. Med största sannolikhet har grannen exakt samma problem.

I centrat ska man försöka kombinera en mer planerande och strategisk verksamhet med de operativa, spontana och innovativa förmågorna – stora beslut om visionen i kombination med små för att nå dem. Städerna, forskarna och näringslivet ska be varandra om hjälp – i planerad form.

Vårt sätt att tänka, tycker jag, inom många områden i Sverige påminner om gammeldans snarare än samba. Yngre generationer är uteslutna eller tycker helt enkelt det är för tråkigt – det kanske är dags att börja med svensk innovationssamba istället och skipppa den centrala planeringsmarschen mot de uppsatta målen så att alla kan vara med på sina egna villkor?

Att välja anpassat förhållningssätt

Hur kan man avgöra vilket förhållningssätt som är bäst om man jämför strategisk beredskap och operativ beredskap? Att vänta och se vad som händer och vara snabb och duktig när det väl händer eller planera in så att absolut inget kan hända? Att vara bättre operativt än strategiskt? Att kunna hantera större kriser varje dag jämfört med att misslyckas med att hantera ny större kris var 5:e år? På det personliga planet handlar samma fråga om t ex cykelhjälm för vuxna eller inte.
Och visst kan vi i norden lära oss saker, men det känns lite pinsamt att man inte redan har tänkt ut det eller att man måste fråga nån.

Numera gäller det att förändra sig själv och förändra andra – att tänka öppet, globalt och hur man tillsammans med andra kunna lita på att man ihop bildar en större helhet. Det gäller att tänka och agera tillsammans på ett helt annat sätt än i är vana vid. Som i ett sambatåg ungefär.

Balansen är en utopi – det kontinuerliga balanserandet är nödvändigt!

Givetvis är Sverige och Brasilien (eller São Paulo främst) två extremer (tycker jag då) där den ena ligger hysteriskt 5 år efter och den andre 5 år före i t ex stadsplanering. Någon form av balans tror jag på, men hur uppnår man den? Just i ett sådant här centra för frivilligt samspel och med fokus på möjligheter tror jag. Där kan balanserandet ske, tester i verkligheten kan göras i realtid med daglig strategisk problemlösning.

Lärde jag mig någon samba nu då? Nja, men jag hade kul och gläds fortfarande av minnena och kommer att på något sätt ta mig tillbaka – och jag kommer att jobba med att ha en öppen attityd till att låta mig förändras, så kanske nästa gång! Nästa gång kanske jag t o m kan utrycka spontanitet och känna det är helt ok ihop med andra. Tillsammans med andra, helt oplanerat.

Det är oerhört inspirerande att få uppleva sådana här resor, utmaningar, problem och möjligheter. Möjligheterna, kraften i att kunna förverkliga idéer som kan leda till en bättre värld, glädjen i att hitta vänner på andra sidan jordklotet. Att känna att engagemang, ambition och tillit betalar sig. Att delta i förändringprocesserna och globaliseringen på riktigt – DET är sådant som ger mig kraft att jobba hårdare. Eller jobba förresten – att få delta i det dagliga globala samspelet låter bättre! Det ska bli mycket intressant att försöka skapa något ihop och visa att det faktiskt går att skapa tillsammans – globalt!




Kategorier:Design, Internationellt samspel, Livet, Samhällsutveckling

Taggar:,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: