Som vanligt börjar det med ett föredrag eller en artikel eller nått inlägg. Det finns ofta mer att säga om det eller är det helt uppåt väggarna eller så, ja är det bara korkat eller oerhört smart.

http://www.youtube.com/watch?v=Sqlr2XBfcWo

Bill Jensen och Josh Klein är ganska öppna med en ganska hemlig och dold nästan folkrörelse. På många arbetsplatser är verktyg och metoder centralstryda och det är policies som gäller. Alla ska ha samma godkända och ”säkra” verktyg oavsett vilket jobb man har och oavsett vilka behov man har i sitt jobb. Problemet blir då att de anställda för att kunna göra sitt jobb tvingas bryta mot regler och ”hacka”. Man lurar systemet, tar genvägar och ser till att man kan göra som man vill utan att ledningen märker något eller ibland sker det t o m med ”lägre” ledningens goda vilja. I föredraget berättas en historia om en medarbetare som hackat och sett till att han kunde göra ett effektivare jobb. Och att företaget dessutom skulle tjäna x tusen dollar per år om man använde den innovativa arbetssättet. Följden blev att han fick sparken genast, och direkt efter som han bloggade om det fick han nya erbjudande om bättre jobb där man sökte just en sådan kreativ personlighet. Så man kan alltså idag inte i samma grad som tidigare styra sina medarbetare genom chefshierarkier och policies som inte är förankrade – folk (dom lymmlarna säger upp sig!). Möjligheterna för dagens samhällsmedborgare är för många. Det har blivit en förskjutning till att individer har fått större makt gentemot det stora systemet och den etablerade strukturen. Anställda, elever, resenärer, patienter etc är inte längre beroende av en enda leverantör. Globaliseringen påverkar oss idag och i framtiden.

Sedan kommer det en koppling till andra företeelser och paralleller – en syntes.

På samma sätt som man försöker ta bort att hinder kan man nyttja sina nätverk och hjälpa en i jobbet (eller vad man nu håller på med). Man blir en s k kollaboratör – en slags överlöpare som samverkar med andra personer än dem i det egna stupröret. Egentligen är det ganska fult om t ex två personer från två olika företag hjälper varandra i en teknikfråga. Nästan lika fult är det om man i samma företag fast inom olika divisioner hjälper varandra. På samma sätt är det svårt för en lärare att samverka med en låt oss säga konsult från ett programvaruföretag. Eller att två lärare hjälper varandra med utbyta information (http://betterlesson.com/). Grejen är att om ett par år kommer man ha sitt jobb men gränserna suddas ut. Man kan hitta medarbetare överallt och de kommer organisera sig efter det är så lätt att göra det. http://www.coworking-news.de/2012/01/coworking-evolution-coworking-goes-free-coworking/

Only people who love what they do and who can work with the people they love can provide this. Coworking spaces can provide these excellent services and products more often and with a higher likelihood the more widespread “Free Coworking” will become. The key is an evolution of every party involved in the process. Only trust, openness, dedication, patience, fairness, sweat, fun and love will lead to “Free Coworking”. And the great thing is that it will work!!! It will not only work in one or two places, it will grow and grow.

Vad har nu detta med delaktigheten att göra? Om man nu tittar på vad som hänt i t ex Spanien och under arabvåren kräver medborgarna insyn och en högre nivå på delaktighet i ett styre i ett land. Just saying. Det är lite så att alla kan allt numera (eller skulle kunna). Därför man man inte bara ge order och förlita sig på att den blir genomförd. Man kan inte lägga upp en långsiktig plan och beordra ”maskinen” att genomföra arbetet. Hela vår föreställningsvärld är kopplat till ett industriellt tänk om att någon som kan och vet (en stamledare, en feodalherre, en kung, en statsminister, en VD ) bestämmer inriktning om VAD man ska göra och HUR det ska göras. Sedan eftersom undersåtarna inte har samma upplysta medvetande måste man kontrollera dem och se till att arbetet förflyter som planerat. Men vad händer när undersåtarna kan mer än ledaren? Vad händer när undersåtarna är mer pålästa än ledningen? När väljarna kan mer än politikerna? Eftersom undersåtarna nu har förmåga att organisera sig och samverka gäller det för de ”styrande” att nyttja detta – att se till att man ökar delaktighet i inriktning, beslut och arbetssätt. Vi ser flera exempel på detta idag:

• Crowdsourcing (http://en.wikipedia.org/wiki/Crowdsourcing),
• Open innovation (http://en.wikipedia.org/wiki/Open_innovation) och
• det finns även exempel på att man gör bypass på hela maktstrukturen i form av social entrepreneurship (http://en.wikipedia.org/wiki/Social_entrepreneurship).

Efter synteser bör några slutsatser komma och några välformulerade frågor.

Om man nu struntar i delaktigheten kommer man få dras med missnöje och ineffektivitet och därmed måste man öka kontrollen, styra hårdare och införa diverse piskor och hota med hårdare tag eller införa ytterligare ett kvalitetssäkringssystem. Om man anammar delaktigheten händer fantastiska grejer och man kan mer eller mindre luta sig tillbaka och låta saker och ting reglera sig själv lite så där spontant nästan (en jättefarlig tanke för vissa).

Det som är nytt i den nya tiden är att vi ska lämna industrialismens tidsålder med ett leende. Det har gjort oss en otrolig nytta (även om vi nu är skuldsatta över våra öron) och de framsteg som mänskligheten har gjort under de senaste hundra åren är rätt remarkabla. Men nu gäller det att tänka till och även tänka på andra värden än ekonomiska, juridiska och maskinella – vi måste se till att vi själva hittar en mening och skaffar oss ETT liv. Det funkar inte att ha ett jobbliv, ett privatliv, ett hobbyliv eller ett nattliv.. vi har bara ett liv. Det gäller för oss att vi hittar en mening med det vi gör och det vi vill och att vi hela tiden ställer oss de rätta frågorna. Peter Senge är en ganska intressant herre. Man kan läsa (eller lyssna numera då) på hans föredrag och böcker och fascineras. För 5 år sedan var det han pratade om en utopi eller en omöjlighet, men nu när vi så småningom kliver ur arbetaroverallen eller dressmankostymen måste vi se till att hitta en egen mening med de vi håller på med. Eller som Dalai Llama uttryckte det:

Frågan är inte vad som är meningen med livet, utan vilken mening jag kan ge mitt liv…

Peter Senge uttrycker det hela ganska exakt i denna http://www.youtube.com/watch?v=RRIOc7RQ93g ang skillnaden mellan problem och den kreativa processen. Att sköta hus och hem gör man och man är beredda att offra allt (och alla). Den kraft man har privat borde man inte kunna ha den på jobbet eller som elev också? Varför ska man stänga av den bara för att man går till en arbetsplats? Om man hittar balansen i livet där gränsen mellan jobb och fritid suddas ut, där gränsen mellan privat och publikt försvinner tror jag många av oss inte bara skulle bli lyckliga utan vi skulle även bli mer effektiva och bidra mer till samhället. Vad man är gör i samhället eller i livet får man bättre resultat och en högre effektivitet om man ökar delaktigheten. Eller strunta i delaktigheten förresten – det gäller att få till en helaktighet både i samhället och på individ- och personlighetsnivå. Det gäller att hitta det man själv vill göra utgående från egna själviska behov och intressen! Och KÄNNA att det är OK. För det finns faktiskt INGEN och INGET som hindrar en egentligen! Det är bara det egna intresset som kan intressera en själv. Lyckas man med det kan man säkerligen intressera en hel världs intressen!

Kategorier:Uncategorized