Låt mig berätta en historia från verkligheten – lite av min egen. 

Eftersom jag först i 2:an på gymnasiet, på riktigt förstod att det var min framtid som skolan var till för blev det som det blev. Jag hade liksom bidat min tid… Så då la jag manken till först i 3:an på Naturvetenskapliga linjen, ja, det där med betyg och så var man tydligen tvungen att ha. Jag hade börjat programmera på rasterna och luncherna och tänkte att jag skulle in på Datavetenskapliga linjen på Högskolan. Jag tänkte att jag hade hittat det jag ville hålla på med i livet. Det var nytt, häftigt och en hel värld låg öppen att besegras!

Jag ville äntligen något men då ville utbildningssystemet annat

Jag kom naturligtvis inte in på Datavetenskaplig linje, men eftersom ingen annan ville läsa matte kom jag in på Matematikerlinjen istället. Jag tänkte att det var ändå ett ämne som jag hade nytta av senare vad jag än skulle söka – och det var ju lätt och så till skillnad mot att jobba med komplexa människor. Utbildningssystemet hade sållat ut mig till att bli matematiker då, ja. Jaha…, efter 12 års ”slit”. Nej, det blev en ganska enkel resa där också, jag gick på föreläsningar då och då, fixade tentor i två år sedan blev jag mega-skoltrött. Det hela kulminerade när en av mattelärarna, en gammal tanta av originalformat inte ville ge med sig ang nån fråga på Numeriska analysen II (som var dötråkig f ö). Jag har för mig att jag gjort rätt etc men slarvat och skrivit fel i svaret eller nått. Bad om att hon kunde vara snäll och resonlig – hade ju studiemedel att få ut och så och det var viktigt. Men, jag fick svaret att hon inte brukar ge ”svaga elever” extra chanser utan att det var bättre om jag fick tenta om eller sluta. Och jag fick mig en liten tankeställare. Jag blev rätt paff. Jag var en ”svag elev” i hennes ögon, alltså. ”-Men jag hade ju knappt ansträngt mig”, var jag nära att haspla ur mig.

Grogrund för cynism och negativa tankar

I min värld var jag en högpresterare som trots minimalt pluggande nästan hade fixat den meningslösa tentan – jag gjorde ju naturligtvis annat, men matteprov låg liksom inte i den övre delen av prioriteringslistan. Jag var en svag elev, alltså. Ja, kanske var jag det. I alla fall i matte, trots att jag tydligen skulle bli matematiker. Allt berodde på om jag hade motivationen att vara bra/duktig eller kände intresse för det jag skulle göra. I alla dessa år i skolan så där i 14 år hade jag då varit en ”svag elev” – men att vara en ”stark elev” hade aldrig varit mitt mål i skolan. Det fanns inte på kartan att bli en ”plugghäst” eller ”skoltönt” eller vad man nu skulle kalla dem som gick ut med toppbetyg. Jag ville bli bra på livet först och främst på något sätt och liksom ”lagra” energi och kunnande till senare för att förhoppningsvis kunna göra storverk ute i världen i framtiden. Betyg, läxor och prov var liksom inte relevant för min framtid – jag trodde inte på det systemet. För mig var det snarare en utbildning i världsklass för att utveckla cynism.

Systemet når inte upp till verklighetens nivå

Jag var alltså en ”svag elev”, yeah right. Jag tror hellre på att bli en ”stark empatisk medborgare”. Jag tror hellre att jag jobbar för att låta unga idag ska få känslan av att de kan bli starka medborgare hellre än att bli bra på att gå i skola. Om syfte och mening med skolan är att bli bra på att gå i skola då har vi hamnat snett anser jag. Och nej, det är inte mig eller andra människor det är fel på. Det kan aldrig vara systematiska fel på människor, det är alltid fel på våra system som vi uppfunnit.

Det är lite där min motivation sitter idag när jag vinkar av mina barn till skolan.

Må ni aldrig ge upp era drömmar och tankar om framtiden, låt inte hetsen och stressen förstöra er inre motivation för att lära  och att vilja bli bättre. Luras inte in i utbildningsfällan med att lära för betygen/provet utan se till att nyttja tiden istället. Skolan är där för ER framtid och ni har numera chansen att ifrågasätta den, kräva delaktighet i beslut som tas och ni ska banne mig påverka skolan till att bli mer framtidsinriktad och ni ska även kräva att den individanpassas!

Om eleverna höjer kraven på skolan så jobbar jag på annat håll för samma sak – vi behöver växla upp, utvidga skolan, tänka nytt och jobba med att verkligen förmedla mål, mening och vettighet. Varje dag, varje timme måste vara meningsfull annars är det bara slöseri med tid.

Om vi vill att elever idag ska göra ett bra jobb i skolan måste vi se till att de åtminstone har en positiv inställning till det som de ska göra, oavsett på vilken nivå – annars kan vi glömma deras motivation. Annars kommer vi ”dras” med en hoper av ”svaga elever” som struntar i skolan, hoppar av eller ser till att andra elever får en miserabel skolgång och uppväxt. 

Jag har aldrig sett mig själv som ”svag” – det var ett system som skapade det attributet, inte jag!

Brist på motivation och ohälsa hör ihop

Jag läser ur Dagens Industris artikel om vad som dödar motivation på arbetsplatser och förundras. Samma mönster som i skolan. Vad är det vi lär oss i skolan egentligen – att arbete och ohälsa hör ihop? Att man ska vänja sig vid vanmakt? Att livet verkligen inte ska vara roligt? Att vi har starka och svaga människor? Bullshit!

Jag vänder på DI:s artikel och det hela, andas ut och njuter av vad som skulle krävas i dagens skola. Jag visualiserar även glada barn som skyndar ivrigt till skolan och till ett livslångt lärande.

Här är motiverande faktorer vi borde fokusera på att mäta förekomsten av:

Kategorier:Motivation, Skolan och lärande

Etiketter:schoolboost