Britta Svenssons text från artikel: Ska barn få bestämma? Eller är det någon annans jobb?
De gör nämligen det, dagens föräldrar. Låter barnen bestämma om de ska bli vaccinerade eller inte. När de är på plats.
Min kommentar: Nej, det gör de inte. Det är väl vaccinationsmotståndarna som gör det möjligen och de är INTE representativa för alla föräldrar kan jag lova. Jag tycker det är en ren förolämpning att bli hopbuntad med ett gäng idioter.
Enligt vaccinationscentralen svarar barnet oftast nej på frågan, vilket ”leder till en utdragen och känslosam dragkamp mellan föräldern och barnet. Det är ditt beslut som vuxen som måste råda. Att du vänligt men bestämt talar om för ditt barn hur det skall vara, ger ditt barn styrka och trygghet om att det här är rätt för henne/honom”.
Ja, självklart blir det så. Vem är det inte tycker detta förutom vaccinationsmotståndarna? Jag känner ingen som gör så här. Inte en enda och jag har tre barn och har massor med kontakt med föräldrar.
Dagens föräldrar abdikerar från det här (självklara) ansvaret. Det är den sorgliga bakgrunden till att den här typen av instruktioner måste utfärdas.
Nej, det gör de inte. Kanske är det så möjligen att Britta Svensson har abdikerat för dumheten och lusten att skriva något riktigt korkat och provocerande, jag vet inte. DET tycker jag är sorgligt.
Den frustration det leder till luftades i förra veckan i ”Studio ett”. En förskollärare bekräftade att dagens barn får ”extremt mycket utrymme” att själva bestämma. Och det fungerar inte.
Vad exakt får de bestämma? Från vaccinationsmotståndare till att en förskolelärare bekräftar? Får barn bestämma sina kläder? Om de ska gå till förskolan eller inte? Om föräldrar ska jobba eller inte? Utrymme? Jag tror motsatsen att kväsa barn, att hålla dem kort, att kränka dem, att aga dem, att trycka ner Jante i halsen på dem är etter värre. Faktiskt.
Jag ser en 90-åring på väg till toaletten med rollatorn på en fullsatt restaurang. En liten gosse hoppar in framför henne och gör olika pajaskonster. Föräldrarna som sitter intill reagerar inte. Först efter en lång stund försvinner pojken och damen kan passera.
Oj då! Ett livligt barn? Vad händer varje dag annars då när INGEN hoppar fram? I alla dessa situationer i vardagen när inget barn hoppar fram eller gör något knäppt, de 2 xiljoner situationerna väger nog upp denna enskilda händelse med råge. Och vet ni vad slutsatsen blir? Att sura kärringar och gubbar kanske borde blir lite galna och tokiga själva. De kanske själva skulle må bra av att se barn som de är och lära sig. Att vara tacksamma för livet, le och kanske skratta med barnen? Det kanske vore nått bättre än att sitta och skriva bittra, beklagande och korkade artiklar om dagens barn, ungdom och föräldrar?
I mataffärer är det numera vanligt med föräldrar som går och handlar med ett eller flera barn och låter dem blockera gångarna för andra. Det är inte ouppmärksamhet eller tankspriddhet som gör att föräldrarna inte ingriper. Det handlar om principer. Man säger medvetet inte till sina barn.
Vilka gör inte detta? Det är numera vanligt alltså? OM man är normalt funtad så vet man att det är mycket folk i affären och att man ibland får kryssa ja och ja, barn är livliga. Är man en sur kärring och går och muttrar över ungj-vlar hela dagarna blir det lätt så att man tolkar verkligheten på ett både negativt och rätt trist sätt. Man säger inte till sina barn hela dagarna nej, och det har man nog aldrig gjort nånsin i någon tid. Det är bara att våra onaturliga miljöer idag som ställer till det, samt stress, samt sur inställning till barn överhuvudtaget, då.
Man vill inte köra över, inte kränka sina barn, är den heliga principen. Dagens barn inte är vana vid tillsägelser, sa den intervjuade förskolläraren i ”Studio ett”. Många barn får uppleva det för första gången när de börjar på förskola, och då blir det katastrof.
Det här är en så löjlig och idiotisk kommentar att den inte ens går att ta på allvar. Vilka är dessa föräldrar som aldrig säger till sina barn? Det är väl snarare så att man uppmuntrar bra beteende och försöker styra åt det hållet istället för att hela tiden klaga, gnälla, tjata och kritisera. Vi har lärt oss nämligen att det inte är så bra i längden eftersom det hämmar utvecklingen hos individer. Det är så man skapar bittra, gnällande, klagande och kritiserande individer. Fast har man själv blivit kränkt i sin barndom och hunsad är det rätt lätt att man blir en surcitron senare i livet.
Det märkliga är att genom att låta barnen bestämma och få dem att tro att de vet allting gör dessa curlingföräldrar dem inte någon tjänst.
Så här ÄR det ju inte. Däremot kan man vara smart och välja sina fajter. Barnen får bestämma färg på tröjan men inte vilka skor. Det är smart att förhandla och uppmuntra egen initiativförmåga, vilja och självkänsla. Det är korkat och maktfullkomligt att göra tvärtom. Och ”dessa curlingföräldrar” vilka ÄR dessa? Jag känner inte en enda. Däremot känner jag till många äldre, bittra och sura personer som klagar och gnäller på allt inkl att det var bättre förr. Ingen gör dessa en tjänst genom att läsa deras artiklar eller ens att lyssna på skiten. Det är slöseri med tid och bidrar inte till en bättre värld nu eller i framtiden.
Man tycker inte om de här missbelåtna, överlägsna barnen. De lär sig att förakta vuxna när de har föräldrar som hela tiden får dem att tro att de vet bäst. Och sen ska de ut i den hårda verkligheten.
Vilka tycker inte om dessa? Missbelåtna, överlägsna barn? Jag tror snarare att det är Britta Svensson som tillhör den kategorin som lärt sig att förakta både barn och föräldrar och tror sig veta bäst. Mycket märkligt. Att Britta Svensson dessutom verkar ha det svårt i verkligheten, på vaccinationscentralen, framför TV:n, i affären, på restaurangen etc verkar gå henne fullständigt förbi. Verkligen är hård på ICA när kundvagnarna står lite i vägen. Lilla gumman.
Humorprogrammet ”Lorry” gjorde en gång en sketch om en förälder som såg till att skapa den mest miserabla barndom för sin unge, ”för att han ska bli lika framgångsrik som Jonas Gardell”. I dag verkar inte en kotte göra analysen att det är motgångar som bygger starka individer. Det är bomull för hela slanten.
Med alla motgångar som Britta Svensson upplevt i vardagen genom de förfärliga barnen och deras föräldrarna borde hon ju vara dunderstark nu. Att inte ens klara av att ta sig fram i en gång i matvaruaffären kan ju vara hemskt! På fullt allvar hävdar Britta att vi ska behandla våra barn som Jonas Gardell blev behandlad. Hon tycker att vi ska mobba, frysa ut, misshandla och kränka våra barn dagligen i hela uppväxten – för att de ska bli starka. Helt otroligt. Jag tror att Britta behöver lite extra bomull för sina själsliga sår orsakade av de förfärliga barnen.
I Kalmar har föräldrar protesterat mot att en fjärdeklass fått läsa en barnbok som handlar om Förintelsen. De vill inte att deras barn ska bli skrämda.
Vad detta var för fall får vi inte reda på. Hade barnet en speciell bakgrund? Var mamman nazist? Vad har de andra ca 2 miljoner föräldrarna i Sverige sagt om att läsa om förintelsen? 2 miljoner mot en som protesterat och vi ska dra slutsatsen att alla föräldrar ”vill inte att deras barn ska bli skrämda”. Det är ju rent av en sjuklig vanföreställning. Inte logiskt, inte vettigt och rent ut sagt korkat. Lägg därtill fallet med vaccinationsmotståndare, barnet som var glad och hoppade ut framför en rullstol – hur många av ca 1 miljoner barn gör det varje dag? Hur många av sitter snällt still och ”sköter” sig varje dag?
Då har det verkligen gått för långt, vilket också skolan påpekade. Det ingår i läroplanen att lära sig också om sådant som är obehagligt. Men en hel hop föräldrar vågar ju inte ens stå för att de vet mer än sitt barn om nödvändigheten att vaccinera sig mot sjukdomar. Den eviga frågan är: vad vill du?
Utifrån denna smörja av enskilda fall och ignorerande av den STORA massan som är och gör precis tvärtom ska vi dra slutsatsen om att det nu har gått för långt. En förälder protesterar mot innehåll (som man har full rätt att göra dessutom) har nu blivit en ”hel hop” men ca 2 miljoner gör det fortfarande inte och ska vi dra slutsatser om allihop över en kam genom detta. Att föräldrar frågar sina barn om vad de vill är väl annars något oerhört sunt? Kan man erbjuda ett val (vilket INTE vaccination eller inte är) så är väl det bra att barn tränar sin förmåga att fatta beslut och får en känsla av att vara delaktiga? Det är något oerhört demokratiskt i detta, men detta vill inte Britta ha alltså.
Men barn vet ju inte ett skit. Alla ”klokskaper” som barn yttrar är bara charmerande missuppfattningar av sådant vuxna har sagt. Allt barn behöver veta lär de sig av vuxna. Och det är föräldrarnas jobb att se till att de gör det.
Och sedan finalen: ett totalangrepp på alla barn och föräldrar som tydligen inte vet ett skit. Föräldrar svamlar och barn apar efter. Vilken oerhört deppig och bitter världssyn. Frågan är nu vilka ”klokskaper” som Britta Svensson bidrar med? Jag skulle snarare dra slutsatsen att barn INTE ska lära sig av dessa klagande och s k vuxna grupp imbecilla som Britta Svensson själv tillhör. Och dessa motgångar… ja, jösses om man som vuxen inte ens orkar bemöta barn eller ens gå och handla så undrar jag vem som är bortskämd. Att sitta och skriva och klaga på hårt jobbande småbarnsföräldrar och barn är dessutom det fegaste som finns. Skäms, ta mig f-n.
Kategorier:Argumentationsteknik, debatt, Samhällsutveckling, Skolan och lärande
Christer Hellbergs På spåret 
du är bäst och din son är också bäst