Skoldebatten handlar inte om verkligheten längre

Låt mig försöka sammanfatta hur det ligger till. Jag kan ha fel och upplys mig gärna, då!

IMG_0733.JPG

Osociala media vet hur man styr skolan bäst?

Jo, i osociala medier publiceras s k experter (Inger Enkvist, Boisen, Eberhard, Birro m fl) och deras tyckanden om att eleverna är lata och förfärliga. Elever svär åt lärarna och beter sig illa. Man plockar ut enskilda fall och dömer sedan hela skolan (vetenskapligt kallas det för cherry-picking). Zaremba gjorde likadant och Björklund hade sina anekdotiska käpphästar (lärarna är för dåliga på katederundervisning helt enkelt). Skolan är i fritt fall, det vet ju alla låter det – fast det inte alls är så. Oavsett, dessa få elever som missköter sig nån gång under kanske varje dag (95% av tiden gör de säkert inga hyss) kanske tillhör en speciell skara elever. Låt oss kalla gruppen för A. Orsaken till att A finns är enligt krönikörerarna och experterna antingen de curlande föräldrarna (jag känner inte en enda, är det en myt?) eller så är det de slappa lärarna (känner inte nån sån heller) som inte kan säga ifrån (eller bristen på lärare överhuvudtaget – det har jag läst om) eller kan det i sällsynta fall var en förslappad rektor (nja, de jobbar stenhårt men kanske inte med strategiskt ledarskap – de hinner inte). Sanningen är att dessa personers humör och tolkningar av verkligheten inte stämmer överens med hur den vanliga traditionella skolan fungerar. Skolan är liksom inte anpassad för grupp A.

De som enligt lagen ska veta bäst

I ett annat perspektiv har vi en skollag och styrdokument som ska ange mål och syfte med skolan och elevernas lärande. Hela tanken med lgr11 kap 1 & 2 är att just se till att gruppen A (ja, och alla andra då också, man räknar liksom inte med ett svinn) får rätt skjuts och motivation och att de ska fungera i gruppsituationer. Man adresserar att det är bra med engagemang, elever ska vara med i planering, det ska vara demokratiskt och man ska liksom vara delaktig. Det är som gjort för gruppen A.

Men vad händer? Skolan som system är inte gjord för det uppdraget. Man sitter fast i en centralstyrd läroplan där så mycket ska hinnas med och bedömas att man inte hinner med det där fluffiga värdegrundsarbetet. Och för att få ordning på grupp A inför de politiska ledarskapet (de där som tror på myter, generaliseringar, nidbilder etc ni vet) betyg, mer prov, läxhjälp och nationella prov. Man försöker stärka lärarens roll i klassrummet osv. Dvs man försöker förstärka det gamla idealiska systemet (jag pratar, ni lyssnar) för att lösa en ny situation (stick i stäv mot vad de andra ledarna förordar i styrdokument). Det är ingen bra taktik anser jag. Det motverkar både styrdokument (alla i skolan blir härmed ännu mer förvirrade) och behoven som grupp A har som till följd till att grupp A blir etter värre och då bjuder på mer motstånd. Det blir mer konflikt och utanförskap ännu värre ohälsa som följd. Grupp A tar inte sig ens till skolan överhuvudtaget och därmed blir både barn och deras föräldrar brottslingar bara för att de sätter barnens mentala hälsa i första hand. Styrandet och ställandet fungerar inte på någon nivå – speciellt inte för grupp A.

När lekmän i kommuner börja styra och ställa också

Eftersom man har svårt att tänka sig en helt ny och annorlunda skola (anpassad för varje individ) händer det i vissa kommuner att det skapas en helt ny skola med grupp A-elever eller de som drabbats av grupp A-elever eller kort och gott:

Elever som på något sätt är förhindrade att fullt ut delta i undervisningen p g a, psykiska, fysiska eller sociala begränsningar samt olika former av inlärningssvårigheter som medför att arbetssätt och arbetsformer behöver särskilt anpassas.

Då helt plötsligt börjar saker och ting fungera igen och rätt personal kopplas till rätt elever och rätt miljöer. Man anpassar undervisning till varje elevs behov och vips försvinner alla möjliga problem. Man kan jobba med styrdokumenten från grunden.

Nu kommer det något konstigt som jag är lite osäker på hur det ligger till. Det var ju det här med styrdokumenten; skolan och kommunen ska erbjuda individanpassad undervisning för alla, gör man inte det så bryter man mot lagen typ och så får man vite etc. Så såna där special-/resursskolor får inte överta kommunens jobb eller konkurrera med deras extraskolor liksom – även om friskolor ska just ha den funktionen. Då motarbetar kommunerna dessa skolor eller t o m ser till att de får lägga ner – det finns alltid möjligheter att sabba för andra, där är kreativiteten oändlig. Pengarna ska då istället gå till den vanliga gamla skolan så att ingen särbehandlas. Det är ju inte rimligt att vissa får hamna i lärande i en bra skola medan andra inte får det liksom. Och så var vi tillbaka på ruta 0 då. I detta fall motverkar styrdokument och skollag sig självt och okunskapen hos kommunerna gör att man (i god tro eller illvilligt vet jag inte) sabbar, inte bara rent operativt utan även strategiskt. Den bästa investering en kommun kan göra för framtiden är att lägga pengar och fokus på en bra skola (för varje enda unge då). Då skulle man säkra framtida problem med kompetensförsörjning, folk stannar i kommunen (skatteintäkter) och man förbättrar ”underlaget” för den sociala förvaltningen och inte minst för hälso- och sjukvård. Ibland verkar det som om vissa kommuner inte förstår deras eget bästa. Man styr mot sin egen undergång.

Omvärlden knackar på – den som verkligen styr

Ja, och sedan har vi den stora omvälvande globala förändring som har Internet i centrum. Kunskap och information är inte längre en bristvara. Det finns ett överflöd, om man vett nog att förstå och tolka verkligheten rätt vill säga. Vi har även ett omåttligt flöde av okunskap (wifi-hotet, GMO-hotet, vaccinhotet, chemtrails-hotet, big pharmahotet, jobbar-inte-inom-skolan-hotet etc blandat med lösningarna på hoten foliehattar, homeopati, alternativmedicin, skräckpropaganda etc).

Hela denna utveckling är dessvärre inte skolan immun mot. Det blir lite jobbigt när 50% av elevernas fritid inbegriper teknik och internet och när denna tid i skolan inte finns alls. Det blir lite jobbigt när över 50% av alla elever i åk 8 inte finner att skolan ger dem intresse för lärande. I jämförelse med fritiden och den interaktion som dataspel erbjuder, eller sociala medier eller om man jämför läsning i en bok med de visuella intrycken i en film. Det är inte lätt att motivera att man dagarna i ända ska sitta still och lyssna (som ledarskapet och traditionen förordar). Och vad händer när motivationen sviktar? När skolan förlorar sin dragningskraft? När skolan inte känns relevant för vissa elever? När elever de facto tänker börja jobba med sin egen framgång först efter skolgången är slut? Vi får en grupp A som skiter i skolan och sabbar för andra. Vi får en grupp B som även de anmäler sitt ointresse för skolan och lärande. Vi får en frustrerad lärarkår, en aningslös politiker- och lekmannakår och ett kommunalt ledarskap som fullständigt missar kraften i den nya tidens lärande och alla möjligheter som finns med modern teknik helt enkelt för att man inte förstår.

Ytterligare ett perspektiv – en förlorad styrande generation

Ja, så har vi det här problemet med Internetgenerationen – eller rättare sagt problemet med de som inte växte upp med Internet, då. För mig kom räddningen 1985, tror jag. Naturvetenskaplig linje på gymnasiet med datavariant. Jag fick nosa på det hela i min ungdom. Jag är 46 nu, men i princip alla över 50 är körda vad gäller Internet och datorer. De har inte tagit det för givet. De har inte haft det med sig från början. Som jag gjort, kan man fortfarande vara ”där” och vara uppkopplad men man får lära sig och kämpa lite.. för mig blev det ett yrke, jag har programmerat i mer än halva livet. Efter man lärt sig då går det bra, då kan man. Man kan alltid lära sig nytt och utvecklas, det är en genuin drivkraft som vi aldrig bör förlora. MEN, man kan, kort och gott, generalisera och hävda att 80% av alla styrande idag som har varit utan Internet som barn och unga (även om vissa har lärt sig och förstår). Och det är de som tar beslut om vad unga ska lära sig idag, och hur de ska göra det. Denna platå eller ”sänka” tycker framtiden är förfärlig och vill stoppa den. Det är helt ok att det finns en viss tröghet i alla system – det är sunt. Men när utvecklingen går så fort som den gör nu måste vi börja fundera på hur vi ska kunna hänga med. På riktigt. Vi måste ta beslut och vara medvetna om hur digitaliserade unga är inte ta beslut utifrån hur odigitaliserade personer över 50 är. 1 miljon svenskar har fortfarande inte Internet f ö.

Komplexa problem kan inte styras hit eller dit

Lösningen är inte att sätta varenda s k ”curlande” förälder med tvång i en uppfostringskurs. Det är i praktiken omöjligt. Lösningen är inte att kuva grupp A eller bara skita i dem. Lösningen är inte att stänga av Internet eller gömma smådatorerna för att motivera grupp B. Lösningen är INTE att ge mer pengar till de lärare som redan finns, de kommer knappast orka jobba mer – även om de förtjänar mer i lön. Det är en helt annan fråga. Nivån ligger på att… ja.. att man för 60 år sedan skulle ge skomakare mer i lön för att rädda skomakaryrket och på så vis höja kvalitén på våra skor. Tyvärr, detta är sanningen och det behöver inte vara en domedagsprofetia. ”Lärare” behövs överallt i samhället, mer än nånsin, yrket kommer förändras och lönerna kommer säkerligen automatiskt att stiga. Lärare är kittet mellan det som ska göras och hur det kan göras bättre – de behövs på företag, på kommunernas förvaltningar, på departement överallt – vi har ett gigantiskt fortbildningsuppdrag att utföra. Men kommer vi behöva specifika kemi-, matte-, religions- eller bildlärare? Nej, jag tror varje ämne behöver lösas upp och inkluderas i allt man gör. Den fragmenterade undervisningen kommer försvinna och då kommer lärare ha en nån så viktig roll att styra och ställa så att det man gör blir meningsfullt och vettigt.

Det är så otroligt konstigt och insnöat att denna kompetens (att veta hur man lär sig bäst) blir överkört av ekonomer, projektledare, chefer, politiker och jurister som inte kan se huvudsyftet med lärandet utan fokuserar på planen, resultaten och inte minst mätningarna i systemet av ett system som inte fungerar. Bevisligen, år efter år efter år. Samma utslagningsprocedur, samma misslyckande, samma brist på samhälleligt tänkande. Skolans glansdagar var för länge sedan – vi behöver något nytt nu, det är bara att inse om vi på sikt även vill förändra samhället. Och om vi inte vill förändra samhället så kommer omvärlden tvinga på oss förändringen. Låt elever och lärare styra och ställa i första hand, det är då vi kan jobba med lärandet på riktigt.

Onödiga debatter kring ett onödigt system

Jag har den bestämda åsikten att styrdokumenten åtminstone kap 1 & 2 är helt rätt men de är inte genomförbara så länge vi tror att skolan ska bevaras i dess nuvarande form i all evighet. Det är en omöjlig ekvation så att säga. Så allt tjafs och anklagelser hit och dit och ansvarsförsjkutningar är bara slöseri med tid. Man kan inte lösa det komplexa problemet med enskilda åtgärder och finjusteringar i ett system som inte fungerar.

Peak School är har redan varit, men bland tror jag vi dras med systemet i 20 år till, motståndet är för stort, så är det med tröghetens mekanismer. Tänk dock att det är människors tankar som uppfunnit och designat skolan som den ser ut idag – vi skulle lika gärna kunna tänka annorlunda och designa om. Eller åtminstone prova och våga upptäcka nya former och utvärdera dessa? Och att göra det systematiskt och nationellt samordnat är det jag brinner för. Det kan väl inte vara så farligt? En förbättrande rörelse underifrån där varje individ får den undervisning de har rätt till och där lärare, och speciallärare m fl själva får bestämma utifrån de ramar som styrdokument anger HUR undervisning och lärande utvecklas bäst.

Analys, anpassning, utvärdering och ny analys. Precis som vi alltid har jobbat. Kanske vi behöver en ny post i den processen – att inkludera syntes också – the process of combining objects or ideas into a complex whole. Jan Björklunds skepp har gått på grund. Det är dags att börja fundera på mindre båtar och oändligt många istället för en stor och klumpig utan styrning.



Kategorier:framtiden, ledarskap, personlig utveckling, perspektiv, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

3 replies

  1. håller inte med i alla delar men tycker det är en frisk insats som utgångspunkt för ett sundare samtal kring hur vi skall ordna utbildnings och utvecklingsinsatserna för våra unga

  2. Reblogga detta på Revolutionera skolan och kommenterade:
    Så skönt att höra någon annan säga det: ”Tänk dock att det är människors tankar som uppfunnit och designat skolan som den ser ut idag – vi skulle lika gärna kunna tänka annorlunda och designa om. Eller åtminstone prova och våga upptäcka nya former och utvärdera dessa? Och att göra det systematiskt och nationellt samordnat är det jag brinner för. Det kan väl inte vara så farligt? En förbättrande rörelse underifrån där varje individ får den undervisning de har rätt till och där lärare, och speciallärare m fl själva får bestämma utifrån de ramar som styrdokument anger HUR undervisning och lärande utvecklas bäst.”

    Tack Christer Hellberg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: