Det är så j-kla enkelt egentligen.

Jag kan få mina barn att lära sig de mest tråkiga saker. Det är inte jag som är magisk utan det hela bygger på att de vill lära sig och att det aldrig slutar. De vill kunna allt, de vill härma, och de vill passa in. De slutar ju aldrig att fråga för hundan! Det är som en straffspark från 11 meter utan målvakt.

Men vad gör vi? Vi lägger in vuxenvärldens (västvärldens post-traumatiska administrationsstress efter tidernas månfärd?) rent ut sagt sjuka behov av kontroll och planering. Samma planering år efter år dessutom, utan utvärdering och förbättring. Bevarande av en tradition som innebär att ungar ska hållas kort. De ska hålla käft, ta av sig kepsen, anpassa sig, och sedan mätas mekaniskt och fullkomligt sterilt. De ska reduceras till en siffra. De är ett jobb.

Fuck that, säger jag.

När man kommer till skolan ska man få utvecklas till nått mer än det varenda föräldrar kan erbjuda. Man ska inte få lära sig att stress, tvång, ohälsa och att vanmakt är en del av livet – HALLÅ, vi har välfärd här! Och man ska inte lära sig att man får stå ut med personer man inte gillar. Man ska inte lära sig att man tillhör en hierarki, man ska inte lära sig att man inte har en egenmakt.

Man ska lära sig att man är en unik individ med unika förmågor som man kan utveckla genom egen inre vilja och INTE genom yttre tvång eller yttre styrning eller yttre motivation. Så ser inte arbetsmarknaden ut nämligen numera.

Kunskap i språk, att kunna tänka, skriva och räkna torde vara oumbärligt och en rättighet för varje unge.

Men så kommer det där andra. Att få slippa allt det där som vi vuxna tvingar oss själva att genomleva. Vi ska ha en slags välfärd här tydligen, men ändå ska vi brännas ut, vi ska in i väggen, in igenom kaklet och igenom nästa tegelvägg av idioti och detta ska rulla på.

Jag köper inte det. Lär vi ut detta, lär vi ut att det är ok att vara dum i huvet. Jag vet inte men, det kallas civilkurage i vuxenvärlden. Unga borde organisera sig och lära sig säga ifrån. INGENS ohälsa är ok idag i Sverige, speciellt inte när man inte får ens lära sig hur bra det är att leva och få må bra.

Idag är jag mig lik tydligen, har alltid haft udda strumpor och känner mig alltid sjukt utanför och fått veta att jag är ett UFO. Så har det varit i hela mitt mångfaldiga liv – tack och lov har jag aldrig slutat att vilja lära.

Kategorier:blogg100, Skolan och lärande

Etiketter:#Blogg100