En timeout för skolans befrielse

Skolan är en gammal institution även om vi har att jobba med unga. Idén om skolan föddes för länge sedan och drivkraften att skapa och förändra har för länge sedan lämnat maktens korridorer. Nu jobbar man där bara med administration och facilitering. Tack Troed Troedson för att du ger tankar.

20140318-120914.jpg

Jag önskar skolan kunde födas på nytt. Att allas uppfattning om skolan bara försvann. Att skolbyggnaden försvann, att lektionen försvann, att alla styrdokument och all historik försvann.

Så att det går att tänka!

Det politiska landskapet angående skolan är som ett minfält, det är som ett gammalt surt gräl som aldrig reds ut. Skolan är en enda lång konflikt och jag förordar skilsmässa genast. Skilj skolan från staten om än bara en kort liten stund.

Gamla och unga lärare befinner sig i olika skyttegravsläger och kastar paj på varandra dagligen. Den ena är viktigare än den andra och vill ha mer lön än den tredje. Ja, t o m tänk om alla lärare, rektorer etc bara försvann om än bara i en kort stund.

Så att det går att tänka!

Jag tror vissa lärare också tänker, tänk om alla elever bara försvann.. I en hel månad. Eller ett halvår. Bara för att kunna andas ut och kunna tänka. En gigantisk timeout så alla konflikter kunde redas ut eller kompromissas bort. Och sedan skulle man ägna ett halvår åt att bygga nytt. Från grunden.

Jag tror man skulle landa i att fler vuxna i skolan skulle man ha. Även om barn och är kreativa så behövs det vuxna som leder och ställer frågor. Som står för struktur och inriktning. Som ser till att det funkar. Bra.

Sedan finns det väl två vägar. Antingen kör man på en central plan och gamla management och tuff-tuff-tåget där det gäller att hänga med, eller så vänder man på det och låter varje elev tuffa på i egen takt efter mognad och förvärvad kunskap. Nått mittemellan kanske funkar också – vissa vill ju faktiskt ha allt serverat på silverfat och andra vill upptäcka själva. Så två ytterligheter till alternativ och kombinationen och allt däremellan då. Det kan ju vara så att i vissa kunskapsområden vill man ha all hjälp man kan få och i andra vill man lära sig helt själv.

20140318-075753.jpg

Jag vill inte blanda in y-axlar än. Men tänk nu tanken att varje skola gör sin egen strategi utifrån egen bästa förmåga. Tillgång till lärare, elevunderlag, geografi etc. Och att det finns grundkrav för vad man ska klara av som lärare och elev. Och det finns även master-nivåer som erbjuder oändliga utmaningar för samtliga. Nu känner jag mig rätt nöjd med förutsättningar. Varje elev väljer i sin skolgång HUR den vill lära och med vilka och utmanas ständigt och har ständigt stöd både från vuxna och från andra elever. Ja, och man är inte begränsad till en viss lokal utan hela samhället är en lärmiljö där institutioner, företag, akademi och underhållnings- och nöjesbranschen ställer upp. Jag ser inte detta som omöjligt alls. Nu är jag helnöjd.

Men det fattas något. Hur kommer vi ifrån att varje elev och lärare måste sitta i klassrummet och gnaga på varandra dag ut och dag in?

Jo, jag tänkte så här. I den gigantiska timeout som elever och lärare behöver nätverkar man i cyber och träffas i konferenser. Man gör gemensamma filmer, utmaningar och gemensam kunskapskarta som ska ligga som kravspecifikation för både elever och skolpersonal. Man sätter upp gemensamma mål och milstolpar och nivåer att uppnå. Man enas om olika typer av pedagogikstilar och säkerställer och godkänner metoder. Man enas om rollfördelningar vad gäller att bevaka nya rön eller utforskning av nya ämnen. Man tilldelar olika roller för beredskapsfrågor, olika roller för hur man hanterar barn med särskilda behov och allt detta gör man nationellt så att det alltid finns tillgång till rätt personal. Man styr och ställer gemensamt och individuellt tills man är nöjd. Sedan sätter man igång strukturer för förbättringsarbete. Varje film eller varje form av studiematerial registreras och görs möjliga att kommentera. Strukturen innehåller även möjligheter att ta bort och lägga till nytt, och sedan plöjer man igenom hela minut- och timplanen och gör skolan tillgänglig på Internet 24/7 som ett komplement till den dagliga verksamheten. På så vis uppnår man en grundgaranti för vad elever lär sig och man kommer inte vidare i nivå förrän man lärt sig det man ska. Och misslyckas man att klara utmaningar är det bara att prova igen tills man behärskar det man ska kunna. På så vis kan grundskolan ta 7-12 år beroende på elevens mognad och bakgrund och förmåga. Men alla kommer ut ur skolan hela och med en verktygslåda utan dess like.

Vad gör eleverna under halvåret förresten? Ja, de gör väl samma sak. Definierar sin drömskola och ger återkoppling till de vuxnas process, kommer med idéer och tankar och önskemål. Och så har de turbogympa varje dag både inne och ute, hela halvåret. Allt för hälsans skull.

I denna framtidsvision kan jag tänka, där är jag lugn. Där mår både elever och lärare bra. Där är föräldrarna trygga eftersom de dels hela tiden får kvitto på hur långt deras barn har kommit. Där kan eleverna vara trygga eftersom de hela tiden får utmaningar som varken är för svåra eller för lätta. Där ligger varje elev på A, och alla går ut med A. I den världen kan alla politiker skryta med hur bra skolan är i just deras kommun.

Vad är avgörande i detta resonemang? Oavsett om det är centraltåget eller elevens tåg? Oavsett om vi behåller den nuvarande skolan eller tar en timeout? Vad behöver man göra rent konkret för att något i denna inriktning ska komma till liv? Svaret är enkelt och kallas för effektivisering – man lägger ut hela ”undervisningen” på nätet och gör den öppen för förbättringar, då kan alla få jobba i sin egen takt – den blir ett ypperligt komplement där ingen lärare eller elev kan skylla på personkemi eller i tycke vansinniga politiska direktiv. Och den takten kommer vara snabb, det är jag fullständig övertygad om. Får vi till en öppen marknad med obegränsat med studiematerial där eleverna tvingas sätta sig i förarsätet kommer det att hända grejer.

20140318-114951.jpg

Nu hör jag redan kören som förvanskar allt till att sätta eleverna framför en dator vind för våg, jag hör redan disciplinproblem, våga var vuxen och ansträngningsbrist, tjat om banditer som driver friskolor etc men så blir det inte, det är inte det jag menar – vi behöver stjäla tillbaka eleverna från deras nuvarande lustfyllda lärare (t ex spel) till något kanske nyttigare åtminstone för skolan och samhället. Vi måste konkurrera på lika villkor – först då kommer vi framåt. Vi behöver utnyttja kraften som finns, inte kväsa den.

Vad tror ni? Kom gärna med synpunkter men jag slipper gärna hatbrev, smutskastning, rättningar och personliga påhopp.



Kategorier:blogg100, framtiden, skolan, Skolan och lärande

Taggar:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: