Resultat, resultat… här är resultatet: Sverige halkar efter

Åtta års bakåtsträvande ger resultat. Oroande resultat. Men det är väl som det är, Jan Björklund är väg att lyckas – Sverige ska inte utvecklas. ”Sverige är ett industriland och ska så förbli.”

20140313-155106.jpg

Jag läser artikeln om hur skolan får underkänt av digitaliseringskommissionen.

”Och resultaten pekar åt samma håll: Närmare 20 procent av lärarna ser it i skolan som ett påfund som inkräktar på deras undervisning. En knapp tredjedel bejakar utvecklingen och tar egna initiativ. Resten ligger däremellan.”

Sverige borde vara ett.. förlåt borde bli nu då, världsledande på IT och bli ett utvecklingsland istället för ett land som administrerar sina alltmer försvinnande industrier.

Styrningen förhindrar lärprocessen

Vissa lärare har inte varken tid eller lust att lära sig IKT. Styrningen och kontrollen i skolan orsakar tidsbrist för det som skolan borde göra: utveckla läroprocessen för varje individ. Brist på förtroende för bl a lärare innebär att både lärare och elever stannar i utveckling och lär sig administrera endast det som finns, endast det som är reellt och påtagligt mätbart. Allt det där andra som utveckling och att t ex utveckla skolan finns det varken tid eller ork att ens tänka på. Och denna inställning föds år efter år systematiskt ända uppifrån Jan Björklund (han är inte ensam, sossarna är lika goda kontrollriddare) som uppenbarligen tycker att vi ska fostra industriarbetare som inte får tänka själva eller ta eget ansvar… när vi redan nu har ett tjänstesamhälle (74% av alla sysselsatta svenskar arbetar numera inom tjänstesektorn. Ca 600 000 var sysselsatta inom gruv- och tillverkningsindustrin under 2012. Det är 13% av alla sysselsatta.Källa Almega.)

Att år efter år smutskasta skolan och att införa åtgärder som dels motverkar varandra och dels motverkar lärande och utveckling innebär att vi som land inte kommer utvecklas heller. Åtta tappade år av mer kontroll, styrning, administration och byråkrati som motverkar utveckling. Och dessutom styrning i FEL riktning.

Riktningen måste vara framåt


Rätt riktning handlar om att acceptera globaliseringen och sluta tro på att vi ska kunna skapa nya Ericsson, nya Saab etc. Företag idag är globala, inte nationella. Lever man i en drömvärld är det lätt att drömma sig tillbaka till en storhetstid då vi industrialiserade landet. Där är vi inte nu. Nu håller vissa länder på med den processen och skördar fina skolresultat. Vi borde syssla med digitaliseringen på bred front så att vi får en befolkning som är redo att kompetensutveckla sig hela tiden ända tills man kastar in handduken för gott. Vi borde jobba med demokratifrågor och se till att lyfta ungdomar som vår mest värdefulla resurs i skolan istället för att gnälla om dataspel och ordningsfrågor. Gör nått nytt av skolan istället som passar ungdomarna istället som gör att VILL lägga ner slit. Sluta med att försöka ändra på verkligheten utanför skolan sluta fostra föräldrar, sluta inkompetensförklara lärare – jobba med tillit istället för misstro. Öppna skolan istället för att isolera den (lärarlegitimation), jobba med nätverk istället för med hierarkier (förste- och sistelärare), jobba med stöd istället för kontroll (nationella prov). Jobba med likvärdighet och se till att ta med ungdomar i planeringsprocessen istället för skapa mer klyftor (läxhjälp). Lägg ner övervakningshysterin i skolan (betygen) som skapar stress, oordning och sabbar den gladaste av elever, som reducerar lärandet till att svara på tipsfrågor och framför allt lägg ner skolplikten som tvingar både lärare och elever att gnaga på varandra, år efter år efter år tills antingen elev eller lärare slutar.. Se framåt 40 år, inte bakåt 40 år!

Det finns oändliga resurser i skolan och om all skit som Björklund infört försvann skulle man ha tid till både det ena och det andra. Varför inte låta elever utbilda lärare i både IKT och programmering? Då skulle vi lösa en rad konstruerade ”problem” t ex demokratiuppdraget, brist på motivation, brist på pengar, brist på tid, brist på kompetens. Vi kan väl använda tekniken till att lära oss tekniken? Vi kan väl nätverka och samarbeta på nationell nivå genom just tekniken?

Nej, just det, för att förstå lärandets ädla konst måste man ju skolifieras först och skaffa sig en legitimation. Och för att kunna lära ut IT måste man ju själv kunna IT. Jag börjar fundera på om man inte skulle göra som Ericsson gjorde för att rädda sig själva. Ge alla inom skolorganisationen inkl politiker över 45 år erbjudande om att sluta och släpp fram yngre förmågor istället. Vi har en verklighet att hantera nämligen. Eller nej, så idiotiskt ska man inte uttrycka sig naturligtvis. Jag vet många 70+ åringar som är betydligt yngre än vissa 30-åringar – de ska vi värna om och dra in i skolan så mycket det går. Alla som inte ens är med i sociala media tycker jag borde få ett saftigt erbjudande och ett omfattande stödpaket.

Vad varje svensk bör veta

Jag minns det som igår, 1991 släpptes denna förträffliga bok.

20140313-171051.jpg
Jag kom ihåg att den var riktigt bra och sammanfattande. Bara en bok alltså. Inte 58 band. Jag kommer inte ihåg om jag läste den rakt upp och ner men jag tyckte den var viktig. Vad tycker jag idag? Idag tycker jag titeln är horribel och när jag bläddrar i den blir jag fascinerad. Mycket kunskap där, mycket vettiga kunskaper. Intressanta fakta, och jag kan nästan inte sluta läsa. Och väldigt blandad i olika kategorier och i bokstavsordning. Frekvensmodulering står före freoner. Mycket intressant, men som sagt allt det där finns på Internet i ett mycket häftigare format som t o m erbjuder interaktion. Man kan prata med boken, se filmer och t o m själv göra filmer om kunskapen. Man kan visualisera och kommunicera i realtid. Man kan vara dynamisk istället för statisk. Det du, Jan Björklund. Det ni, alla bakåtsträvare. Där är vi idag.

Och innan ni kommer med invektiven, flum-epiteten och hatkommentarerna, tänk tanken åtminstone. Måste vi ut i öknen i 25 år till (grattis www) för att bli av med avgudadyrkan till den Heliga kunskap?



Kategorier:Internet, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Taggar:,

6 replies

  1. ”mycket häftigare format”? Personligen anser jag en bok vara ett jädrans häftigt format, såväl inbunden som häftad. Och i anslutning till det att tex Brott och straff lär oss mer om Ryssland nu än aldrig så många sökningar eller avhandlingar. De nakna och de döda lär oss annat, precis som En kakelsättares eftermiddag. På riktigt spetsade college och universitet i Förenta staterna är kunskapskraven stenhårda och alltsom oftast krävs betyg i humaniora av en naturvetare – och vice versa

  2. ”Ursäkta” vadå? Och frågan är inte formatet. Frågan är Att läsa – det är vad jag exemplifierar ovan. Att det emellanåt kan vara skönt att slippa snegla på batteritiden är blott en praktisk fråga. Just det är inte konstigare än att jag när jag tex inte riktigt vet hur länge jag blir ute i skogen ser till att också ha min klassiska magnetkompass runt halsen.
    Vad rör skoldebatter upphör jag mig inte att förvånas över hur märkliga motsatser som ställs upp från olika håll, beroende på hur man vill ha det att passa med sina egna argument. Antar jag. Lust ställs mot kunskap, metod mot metod, teknik mot teknik, inlärning mot ”metakognition”, humaniora mot naturvetenskap osv. Flertalet gånger säger det mer om debattörerna än vad det säger om debattämnet.

  3. Ps. Även du Christer måste väl ha noterat att sociala medier ofta nog tyvärr är intill tråkighet kammade med benan åt rätt håll, enkannerligen just åt det håll respektive sajt och blogg anser vara rätt. Kliaryggen-media. Liksom. Och då är sociala media vad som utom just det. Eller hur? Och Alva Myrdal var femtio år före dig med sitt konstaterande om lärargenerationer. Lyckligtvis är du inte alls lika plump som hon var.

  4. Ja faktiskt till en del. Urtypen för ”osocial media”, men det är förstås att sparka in en vidöppen lagårdsdörr, är naturligtvis avpixlat. Få platser har så lågt i tak och så genomgående åsiktsgemenskap och de som någon gång försökt föra ett meningsutbyte där har milt uttryckt inte nått särskilt långt. Ett bättre exempel i meningen att det vid en första anblick verkar vara hur öppet som helst är tvitter. Kollar man nämligen lite närmare på följare är det påfallande hur kaka söker maka och vad som i förstone ser ut som ett medial plattform för ”nötning” och (menings)utbyte visar sig vara påfallande likriktad i betydelsen att antalet faktiska möten är rätt få.

    I dagspress – observera, jag gör här ingen skillnad på distributionsformer (papper eller pixlar så att säga) – lämnas på debattsidor ofta utrymme för åsikter skiljaktiga från tidningens politiska linje precis som det också lämnas utrymme för repliker. Även tidningarnas kultursidor lämnar utrymme för kritik och replik, ofta nog mot tidningens (egna skribenters) ståndpunkt. Dessutom håller sig tidningar med kolumnister med ganska breda spann ifråga om såväl inriktning som åsikter. Det ger läsaren en bredare och mer omedelbar överblick än ett sökande i exempelvis olika bloggar eller fora.

    Jag ser helt enkelt snarare olika media och distributionsformer som kompletterande varandra än som motsatta. För att ta ett helt okontroversiellt exempel: jag är i beråd att inom överskådlig framtid byta bil. självklart är jag aktiv på nätet för att kolla modeller, priser, tester, recensioner osv. Men jag ser förstås även till att ta vägarna förbi en bilhandlare och kolla på plåten i 3D.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: