Jag får en känsla av att vi krånglar till allt i skolan så att vi t o m glömmer glädjen i att lära.

Som förälder blir jag irriterad på allt skit som kommer från t ex Kina. Man köper ett billigt badmintonset med två racketar och några bollar och tänker att det kan ju hålla en sommar. Det är helt ok. Men så ska man ha en glad stund med sin son men redan med första slaget fastnar bollen bland strängarna – fullständigt värdelöst. De är inte ens testade eller gjorda för att användas – men billigt var det ju. Och de har skeppats runt halva jordklotet till ingen nytta. Detta är ett exempel på att förenklingen har gått för långt. Detta är underarbete.

Med detta inlägg menar jag nu då inte att skolan ska underarbeta och ”leverera” analfabeter varken nu eller i framtiden – men om vi inte minskar på komplexiteten och överarbetet i skolan lär vi snart göra det.

Nu åt det andra hållet då – effektivisering, anpassning och hållbarhet. Förr i tiden gjord man kvalitetssaker, dvs kvalitet som var en förväntning på att det skulle hålla åtminstone en generation. Leksaksbilar var gjorda av plåt. Leksaker i plast var grova och gick aldrig sönder. En cykel av militär kvalitet håller i evigheter. En bil gjordes för att hålla i 40-50 år, men i takt med kostnadseffektivisering och konkurrens har vi nu billigare bilar som ska hålla i 10 år ca. Telefoner ska hålla i 2-3 år, inte 25-30 år. Möbler ska hålla i 5-10 år inte i hundratals år. Vi har teflonpannor istället för gjutjärn – är ni med?

Likadant är det med arbete och i nästan allt vi gör. Det är inte många som gör egen pepparkaksdeg numera – det är överarbete. Lökpulver går nästan lika bra som rå lök. Restauranger gör aldrig egen pannkakssmet, det är överarbete. Man byter hela inneslangen på cykeldäcket istället för att laga. Att köpa nytt är billigare än att laga. När det är dags att renovera huset är det både bättre och billigare att sälja och bygga nytt. Så här är det generellt sett inom många områden i samhället. Ingenting görs ”ordentligt” längre och inget görs lika grundligt som förr. Eller var det bara att det var ”overkill” förut? Att man överarbetade allt för att man förväntades göra det, för att att man var tvungen och för att man hade tid?

När det gäller programmering märks det tydligt. Från att skriva 1:or och 0:or i assembly och innan dess jobba med hålkort mm till att bara prova och köra nu – programvara används för att ta fram ny programvara. Förr var man tvungen att ha järnkoll på varenda kodrad men idag är det omöjligt. Man har ingen aning om vilken programvara som kommunicerar med vilken varken på datornivå eller på nätverksnivå. Bara effekterna av interaktion blir som förväntat har man en fungerande programvara. Ända tills någon ändrar något djupt ner i händelsekedjorna då. Det går inte ha fullständig kontroll. Jo, förresten i riktigt realkritiska t ex militära system eller ekonomiska, men då kostar det därefter. Och denna kvalitet är inte den förväntade av allmänheten.

Programvara används för att ta fram ny programvara. Detta får mig att tänka.

Det är ungefär som att elever skulle användas för att utveckla nya elever. Och jag inser då vad skolan håller på med. Man utbildar t ex unga i att träna på att räkna ut 24614/42 på pappret. Denna övning ska på något sätt ihop med hundratals andra små meningslösa uppgifter bidra till en djup kunskap om talen och sedan på något magiskt sätt hjälpa hjärnan att besluta sig om gymnasieval eller val av karriär senare. Om vi inte får till baskunskaper tidigt och sedan bygger på så kan man inte på högskolan sen klara Fouriertransformer eller ens Abstrakt algebra. Och då om vi inte satsar på bredden kommer vi aldrig få topparna heller som ska bygga Sveriges nästa rymdraket. Eller vi kommer inte få det där ledande nano-universitet som producerar horder av nobelpristagare. Suck.

Skolan inriktar sig på att få fram duktiga forskare och doktorer som kanske 20% av underlaget har lust att bli. Resten behöver inte denna djupa kunskap i vardagen på tjänstejobbet. De behöver lära sig värdera vad som är viktigt för just dem. Inte få det pådyvlat att ekvationssystem, amylas (”-ja, det kommer på provet”) eller Kinas bergarter är det viktigaste i hela världen vid ett givet tillfälle i ens liv kl 13.00.

Ska vi få fram några pianister eller violinister till operan i framtiden kan vi väl köra med noterna och musikteori genom hela skolan. Annars går det liksom lika bra med punk för 80%. Eller ska vi få fram nya Avicii? Funkar det med noter och blockflöjt då? Det är kanske viktigare att spela överhuvudtaget (att deltaga) än att bli expert och lära sig på ”rätt” sätt?

Kanske inte alla ska bli Zlatan i fotboll? Måste vi ha en träning som går ut på att få fram åtminstone nån Zlatan systematiskt var 10:e år, eller kan vi släppa den tanken? Borde vi inte sluta med överarbetet i skolan precis som vi gjort i övriga samhället?

Jag tror det. Jag tror t o m det är nödvändigt om vi ska kunna konkurrera i framtiden. Google vill inte ha toppstudenter längre. Näringslivet vill nödvändigtvis inte ha anställda som är duktiga på att gå i skola. I näringslivet har man inte tid med överarbete och extrem noggrannhet. Där gäller det att vara schysst, pragmatisk och effektiv. Och det gäller att kunna samarbeta, leverera i tid inom en budget som alltid är för snålt tilltagen – då gäller det att hitta kunskap, att interagera med personer som kan och nyttja det som redan finns till sin egen fördel. Inte att man ska lära sig allt själv och aldrig få hjälp utan snarare tvärtom – man måste ”fuska” hela tiden. Det finns inte tid till annat. Tyvärr är det så. Tyvärr har vi en globalisering nu som påverkar ända ner i skolan. Tyvärr är det så och det är ibland bara att gilla läget. Tyvärr.

När ska skolan och framför allt nationella politiker förstå detta? Jag tror många lärare m fl i skolan och framför allt elever har förstått detta. Skolan som den är idag och innan dess har förlorat sig syfte. Vi måste omdefiniera skolan till att fungera för framtidens arbetsmarknad, inte forntidens…

Överarbetet i skolan har nått groteska former på sina håll. En del elever förstår inte varför de är i skolan, lärare slutar, ingen vill gå lärarutbildning etc. Hur kan man kränga till lärandet till något som ingen vill hålla på med? Hur är det möjligt? Vi kanske borde minska på överarbetet, vara lite moderna och pragmatiska istället?

Kategorier:framtiden, Globaliseringen, skolan, Skolan och lärande

Etiketter:#Blogg100, Skolan