Har börjat twittra på sistone – ni kan söka på #tweet100 (en tweet om dagen minst i hundra dagar) så hittar ni mina… små malar som slår mot nattfönstret.

Jag är säkert över 45 och jag undrar fortfarande över livet. Jag tror att skolan gav mig nån slags signal. Jag tror att skolan påverkade mig oerhört mycket. Jag lyssnar nu på Lasse Winnerbäcks nya skiva och hör orden ”-Varför sa du ingenting?”, Varför sa jag ingenting? Under 14 års skolgång varför sa jag ingenting?
Varför gjorde jag aldrig min röst hörd? Varför blev jag utflabbad så fort jag tyckte nått klokt? Jag blev tyst och stängde av, men jag tänker inte vara tyst längre. Jag tänker säga vad jag tycker bland alla tyckare. Jag tänker våga eftersom jag redan har bältet, diplomet, kärleken och det enda som betyder något till syvende och sist – mitt eget liv.

På något sätt är jag en människa som älskar natur, vill vara ute – men ALL träning har gått ut på att sitta still, vara inne, vara fokuserad på uppgiften och leverera resultat.
Så jag lägger in denna bild ifrån Linköpings stadskärna här – älskade Linköping, här på väg till lunchen.

Jag vill säga nått. Jag tänker inte vänta på min tur längre och jag tänker säga ifrån när jag ser ett dåligt beteende. Jag tänker säga ifrån när makten beter sig idiotiskt, jag tänker inte ens räcka upp handen. Det får vara nog nu.
Tack Lasse Winnerbäck för att de aldrig fick tag på dig – du behövs!

Är det rimligt att gå som en zombie i halva livet och inse att man blivit tränad till just det. Ödmjuk kan du vara själv, det är inte min plikt längre…Varför sa jag ingenting? Varför lät jag mig gå vilse? Jag säger det nu – aldrig mer bli hysssssjad. Det var bara det.

Kategorier:kultur, Livet, skolan, svensk politik