Jag läser ”lite föräldraansvar om jag får be” och förfasas.. Nej, det gör jag inte. Men jag blir irriterad. Och som föräldrar kan jag tycka och tänka ett och annat.
Vad är det i artikeln som gnager mitt sinne? Den andas en gammal unken luft, barn som inte kan sitta still, barn som säger emot och barn som ifrågasätter. I 1979 års skola skulle barnen i ettan suttit i skamvrån hela bunten. Ja, och? Det har hänt lite sedan dess. Ska jag fostra mina barn att sitta still och vara tysta? Jag satt själv tyst och väntade på min tur över 14 år – den turen kom aldrig, jag hade allt fattat fel och sedan tog det ytterligare 14 år för mig återhämta mig.
Jag vill precis tvärtom – få bort dem från dumburkar och dumbommar så mycket det går. Jag vill att de ska kunna säga ifrån, jag vill att de ska ha en egen vilja.
Sedan finns det verkligen usla föräldrar, men jag har ingen lust att buntas ihop med dem. Ansvar lär vi ut på olika sätt – tack och lov. Och lägg av med att fostra mina barn, lägg av med att ta glädjen ur dem, lägg av med att pådyvla dem gammal skit som fått vara kvar sedan 1000-talet. Mina barn ska leva och lära, och inte dö skoldöden.
Om den är någon som borde ta ansvar är det alla som hindrar skolan från att utvecklas – vi ska inte tillbaka till 1979 utan vi måste framåt till 2047 nånstans. Då finns varken skola, lärare, kateder, lektion eller pekpinne kvar. Då har vi äntligen börjat med lärande istället för skolning.
Kategorier:framtiden, Livet, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande
Christer Hellbergs På spåret 
Självklart ska barn och ungdomar ifrågasätta och självklart ska de få vara kreativa! Men inte nödvändigtvis rakt ut i luften, i kompisens ritblock eller så att kompisarna inte får arbetsro!
Skolan är ALLA barns plats! Inte bara de som har myror i byxorna, se som har 1000 saker att berätta och de som har massor av hittpå. De långsamma, de blyga, de som behöver tid, stillhet och eftertanke ska OCKSÅ ha plats i skolan.
De som talar för sig, som tar för sig och de som tränger sig först är precis som du själv upplevt inte se som gynnas mest…
Jag tror på många skolor för varje individ. Skolan är varje individs plats. De som har myror ska röra på sig, de som vill ha lugn och ro ska få det. Det som är blyga ska få chans att bli tuffare och de tuffa ska få rätt utmaningar… Olika typ av lärande för varje individ beroende på mognad och utvecklingsfas.
Det jag förfasas över i min hemmavardag likväl som i skolan där jag är lärare i klass, är att det finns så många barn som tar för givet att de ska ha och få allt precis först, jämt. Det är de själva som är viktigast, alltid, jag, jag, jag. I en grupp, vilken du än ingår i – på jobbet, i skolan, på träningen, är det ändå gruppens välmående som är nästan viktigast. Om du bidrar till detta välmående mår gruppen bra, inte genom att vara tyst eller undergiven, utan genom att vara ett gott exempel. Uppföra dig väl, måna om andra, ha tilltro till dig själv och din förmåga, lyfta andra. Då når vi högre tillsammans, tror jag i alla fall. Barn måste få röra sig, måste få olika undervisningssätt, stöd till de som behöver det, självklart. Men, till sist… står jag ändå där ensam med allt från 15-25 barn och ingen grupp är den andra lik. Det kan vara 25 barn där ”alla” fungerar hyfsat optimalt (hur det nu är?) och 25 barn där du har 7-8 olika diagnoser, funktionshinder, barn med speciella behov. Då är det lättare att få gruppen att fungera om vi har ett positivt, lyftande klimat och där jag inte känner att föräldrar lämpar över allt ansvar för fostran till mig. För det händer, i Sverige, idag… tyvärr. Det är det jag vänder mig mot. Föräldrar måste ta sin del av ansvaret (vilket jag själv har försökt göra med mina barn) så ska vi i skolan med glädje göra allt vi kan för att alla elever ska nå sina mål och utvecklas optimalt. 🙂