Fyra tecken på föråldrade verksamheter

Jag gillar att jämföra saker. Och sätta företeelser i perspektiv och att sätta upp generella varningslappar.

1. Kvitton


Närhelst någon frågar om ett kvitto så har man ed en föråldrad verksamhet att göra med. Vadän detta tjat om kvitton? Vad ska jag ha de till? När ska jag titta på dem? Gå igenom varenda pryl jag köper på Coop, Priso eller ICA efter jag handlat? Jag orkar inte. Ok de kräver kvitto ibland för att man ska få lämna tillbaka grejer. Men varje pryl borde väl ha ett unikt nummer och registreras hos affären? Mitt kontoutdrag är väl bevis?

2. Köer


Läser om vårdköer – varje gång du står i en kö är det ett tecken på ett föråldrat system. När jag ser kön för att köpa biobiljetter och stoppar in mitt kort i automaten och får ut mina köpta biljetter (kvitton då) för att senare visa kontrollanten (i kön) vid bionsalongen ser jag förbättringar på sikt liksom. Hur skulle det vara? Biorummet borde väl identifiera mig och min telefon som jag betalat med..? Bara att gå in vid en spärr?
Vårdköer var det ja.

20130516-084034.jpg

3. Löpande band utan lärande


Borde man inte ha köer i skolan också? Liksom.. här är ett gäng som behöver mattekunskaper. De fick fel på mattehjärtat vid förra provtagningen. Å här är 10 för läsakuten och 20 för grammatikinstitutet. Och 50 st för svenskaröntgen.

Jag tänker på Facit och Kodak och andra företag som liksom blundade för omvärldens förändring och trodde att det nog skulle gå ändå. Man bara lät bandet gå och helt plötsligt fanns inga köpare. Visst, man kanske förbättrade det löpande bandet men det fanns ingen marknad för slutprodukten – läs eleven.

Jag återgår till vård vs skola. Nä, svenska skolan bara kör på med en allmänläkare för alla och de som inte är friska enligt planen får bara ett sjukbetyg och hänvisas till övre instanser där de mäts ytterligare. Efter 12 år blir man utskriven sjuk eller frisk men med ett betyg på eländet åtminstone – en sorts diagnos. 12 års bedömande på löpande band utan förbättringsprocess och utan delaktighet från ”golvet”, men inga köer, 1 in och 1 ut – allt enligt plan.

Fast egentligen handlar det om 12 års kö till samhället och egenvärde. Fullkomligt föråldrat hela systemet.

Vad finns det mer då?

4. Bristen på rutiner – finns det en motsats?


Jo, när nån säger i media att man ”brustit i rutinerna” – då ringer varningsklockorna. Om man brister i rutinerna så är allt förlåtet. Om systemet är fel (det är ju oundvikligt att det händer) då kan man ju reparera det. Då är det ju inte människans fel utan apparatens.

-Elev mobbades till döds.
-Nja, vi har brustit i rutinerna…

Eller:

-Bertil låg död på vårdhemmet i tre dar utan att någon märkte något.
-Nja, vi har brustit i rutinerna..

Eller:

-Dagisbarn dog av överhettning i bilen efter att ha blivit glömd av pappan och dagis.
-Nja, vi brast i rutinerna…

Maskinella rutiner tillhör det förflutna, vi behöver ha omtanke och kärlek och vi behöver bry oss om varandra och inte sätta mänskliga relationer i pärmar och kvalitetssäkring och skit. Det kallas för socialt kapital. Vi behöver bry oss, hålla ihop och agera när nått är fel i verkligheten istället för systemet – civilkurage, Lex Alfons, kalla det vad du vill. Vilken systematisering det än handlar om så är den förmodligen föråldrad. System måste evolvera och industrimodellens framgångssaga kan faktiskt leva vidare (Lean) men inte inom verksamheter som handlar om människor och människors relationer och utveckling – men omtanke KAN systematiseras!
När nån säger ”vi har brustit i rutinerna” betyder det egentligen att ”vi orkade inte bry oss, vi hade inte tid och kommer förmodligen inte ha det i framtiden heller – sorry, men systemet är som det är”. Det är föråldrat tänkande i ett nötskal! Bristen på rutiner handlar om verksamhetsförbättring men om man glömmer vad det är man håller på med och inte har hjärtat med så gäller det att tänka om – livet får aldrig bli en enda lång rutin.

Jag citerar Anders Parbrink nästan ordagrant:

Utbildning som produkt och inte process väcker vanmakt och oförmåga vilket ger en känsla av att vara totalt misslyckad. Dagens smartness skola skapar individer som lär sig överleva i systemet. Den åsidosätter varje människas behov av ideal och att allt hänger samman på ett djup existentiellt plan. När vår energi går åt till minneskunskap, istället för att väga och mäta det djupa innehåll som ryms i varje litet ord som sägs, uppstår otillräcklighet. Minnet står under ständig förvandling och är inte till för att rabbla minnesramsor. De idéer som gör världen begriplig ger en känsla av delaktighet och det man inte begriper ger en känsla av fientlighet och förvirring.

Vi har kommit dit hän att allt utgår från att vi värderar och skattar som om livet vore förhandlingsbart i en affärsuppgörelse. Det vi missar är att ofullständigheten i att vara människa är permanent, varken bra eller dåligt- rätt eller fel, att den inte kan omvandlas till något mätbart som man genom att skatta och värdera kan undkomma.
Livet blir en platt statisk karta istället för en dynamisk föränderlig värld där allt kan hända och där det går att göra någonting bra av det som är.

Jag nöjer mig där.

Har du några varningssignaler du vill dela?



Kategorier:förändringsledning, framtiden, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik

Taggar:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: