Skolan är ett outsinligt ämne att skriva om. Läste denna artikel om överbetyg i friskolorna. Så kan vi ju inte ha det så nu blir det mer prov och mer papper och mer administration. Eller får vi helt enkelt lägga ner friskolorna?
Eller andas ut… och tänka till
Jag tycker det är så dåligt att nedvärdera människor, speciellt människor som inte ens har varit med och godkänt ordningen. Vi vuxna får väl något slags betyg hela tiden – vi värderas ständigt och lön efter möda – men det är oftast en värdering uppåt dvs alla för högre betyg hela tiden (förutom om man jobbar på SAS då). Man bygger på sin kompetens och får bättre och bättre betyg. Och det är ju en sak att betygsätta Zlatan Ibrahimovic och såga honom när han är loj och ointresserad, en helt annan sak att betygsätta och såga en 13-åring.
-Nehe du, Christer. Det var inga bra resultat förra månaden. Nu får du bara halva lönen denna månad.
Ja, det kanske ska vara så överlag i hela samhället, då är vi konsekventa? Men kan vi inte lämna barnen utanför hetsen och pressen? Jo, givetvis behöver de jobba också och anstränga sig, men man gör det så mycket bättre mha egen vilja och eget intresse. Måste livet vara j-vligt hela tiden?
Vi måste lita på att både lärare och elever har någon inneboende vilja till gemensamt lärande…
Hur nå målen då?
Ja, ni. Jag känner mig kompetent trots att jag varken har en formell examen eller är miljonär. Jag är rätt produktiv och har en underbar familj och jag håller mig väldigt långt inom lagens ramar. För att jag vill. Och jag lär mig och utvecklas varje dag – för att jag vill. Och jag vill bli bättre och vill få det bättre och vill för att jag vill, liksom. Är det bara jag som känner så? Är jag ensam om detta?? Om man utgår ifrån att elever och vuxna är lata idioter, tro fanken att det måste till en massa mål, uppföljningar, kvalitetssystem och skit då! Ska vi inte skapa Jobbverket också där man sätter kompetensmål för varenda vuxen och sedan tvinga folk att kompetensutveckla sig varje år (IT, sociala medier, omvärldskunskap, dataspel, bloggande, hjälpa till i skolor, vårdhem, volontärarbete under tvång etc)? Nehe, det är skillnad på barn och vuxna!? Jo, det är klart unga är förbaskat mycket mycket bättre på att lära sig, har ett eget driv, är glada utan anledning, har idéer, sprudlar av energi etc ända tills den påhittade hårda verkligheten slår till: ”tro inte att du är något, du är kass och hör sen.”
Eld i baken eller stöd bredvid?
Det är en jäkligt stor skillnad på att sätta mål och tvinga alla klara av en klättervägg och de som inte gör det får bli utslagna ur samhället jämfört med att sätta utmaningen: ”klättra så högt du kan, vi hjälper hela vägen!”
Locka, coacha och uppmuntra istället för skrämma, hota och nedmuntra.. Ska det vara så svårt? Som det är nu blir jag inte förvånad när unga inte har lust ”att klättra” en enda meter till – hur kan det bara finnas ett ord som ”skoltrött”? Hur länge ska ansvariga få fortsätta att sabba för våra unga? Hur kan det få pågå idag 2013?!
Samma ävja hela tiden – var är visionerna?
En halv miljard har kontrollerna kostat – 500 miljoner. De pengarna skulle man kunna haft roligare för. Har det blivit bättre av alla kontroller nu då? Nej, bara värre – mer av samma hjälper inte.
Det ena politikern efter den andra kommer med nya utspel om problemet skolan och bästa åtgärd. Men det handlar alltid om mer skola, mer av ett ämne, bättre kontroller, bättre insyn, bättre kompetens och bättre kvalitetssystem. Eleverna får skärpa sig helt enkelt:
”-Det håller inte att curla ungdomar rakt in i arbetslöshet”, säger Löfven.
”-Problemet är att tiotusentals varje år hoppar av gymnasiet. En studentexamen kräver hårt arbete och studiemotivation, men man kan inte lagstifta fram motivation” säger sågande Major Björklund.
Här är (kd):s skarpa förslag kring ”mer av samma”, helt otroligt:
- Mät skolorna och kontrollera dem bättre.
- Inför ett kvalitetssystem för styra och kontrollera bättre.
- Stäng ner skolor som vägrar styras.
- Inför bättre och mer kontroll av betygen
- Öka kontrollen och höj kvalitén på lärarna
- Öka kontrollen och höj kvalitén på de som inte är lärare än.
- Öka klyftorna i lärarkåren – inför betyg i form av pengar.
- Förläng skolåret. Vi måste ha mer av samma.
- Öka kontrollen av föräldrar och höj kvalitén på föräldrarna.
Och Göran Hägglund påstår sig njuta av Pink Floyds The Wall när han vill slappna av. Jojo, vilket skämt.
För sjutton gubbar… kom med något nytt – vi har en NY värld!
En ny tankemodell som utgår ifrån eleverna och inte från systemet skulle sitta fint. Men så fort något kommer med något visionärt så ska den jagas tills avbönen och avgången kommer. Men att lyfta skolan och det positiva kan väl ingen klaga på? Jag har faktiskt en känsla av att det har vänt lite t o m hos osocial media. Många föräldrar är oroliga – det är bra. Det är mycket bra. Och jag hoppas verkligen att ”Vara lyfter skolan – skolan lyfter Vara” kan fortsätta och att vi kan sprida en helt annan bild av skolan och samtidigt hjälpa varandra att utvecklas och lära ihop med elever och hela samhället.
Ok, om inte alla kan få A från början då se till att alla börjar på F då och sedan låt eleverna jobba sig uppåt sakta men säkert till A när de slutar. Och låt de få chansen att vara skolpigga istället – vi måste ALLA lära nu och i framtiden speciellt nämligen. Och speciellt viktigt är vår omtanke om andra att de lär sig… Omtanke är en av principerna för hållbart lärande (betyg är INTE omtanke), här är en liten historia som får illustrera detta:
(H) As she stood in front of her 5th grade class on the very first day of school, she told the children an untruth. Like most teachers, she looked at her students and said that she loved them all the same. However, that was impossible, because there in the front row, slumped in his seat, was a little boy named Teddy Stoddard. Mrs. Thompson had watched Teddy the year before and noticed that he did not play well with the other children, that his clothes were messy and that he constantly needed a bath. In addition, Teddy could be unpleasant. It got to the point where Mrs. Thompson would actually take delight in marking his papers with a broad red pen, making bold X’s and then putting a big ”F” at the top of his papers. At the school where Mrs. Thompson taught, she was required to review each child’s past records and she put Teddy’s off until last. However, when she reviewed his file, she was in for a surprise. Teddy’s first grade teacher wrote, ”Teddy is a bright child with a ready laugh. He does his work neatly and has good manners… he is a joy to be around..” His second grade teacher wrote, ”Teddy is an excellent student, well liked by his classmates, but he is troubled because his mother has a terminal illness and life at home must be a struggle.” His third grade teacher wrote, ”His mother’s death has been hard on him. He tries to do his best, but his father doesn’t show much interest and his home life will soon affect him if some steps aren’t taken.” Teddy’s fourth grade teacher wrote, ”Teddy is withdrawn and doesn’t show much interest in school. He doesn’t have many friends and he sometimes sleeps in class.” By now, Mrs. Thompson realized the problem and she was ashamed of herself. She felt even worse when her students brought her Christmas presents, wrapped in beautiful ribbons and bright paper, except for Teddy’s. His present was clumsily wrapped in the heavy, brown paper That he got from a grocery bag Mrs. Thompson took pains to open it in the middle of the other presents. Some of the children started to laugh when she found a rhinestone bracelet with some of the stones missing, and a bottle that was one-quarter full of perfume.. But she stifled the children’s laughter when she exclaimed how pretty the bracelet was, putting it on, and dabbing some of the perfume on her wrist. Teddy Stoddard stayed after school that day just long enough to say, ”Mrs. Thompson, today you smelled just like my Mom used to.” After the children left, she cried for at least an hour. On that very day, she quit teaching reading, writing and arithmetic. Instead, she began to teach children. Mrs. Thompson paid particular attention to Teddy. As she worked with him, his mind seemed to come alive. The more she encouraged him, the faster he responded. By the end of the year, Teddy had become one of the smartest children in the class and, despite her lie that she would love all the children the same, Teddy became one of her ”teacher’s pets..” A year later, she found a note under her door, from Teddy, telling* her that she was still the best teacher he ever had in his whole life. Six years went by before she got another note from Teddy. He then wrote that he had finished high school, third in his class, and she was still the best teacher he ever had in life. Four years after that, she got another letter, saying that while things had been tough at times, he’d stayed in school, had stuck with it, and would soon graduate from college with the highest of honors. He assured Mrs. Thompson that she was still the best and favorite teacher he had ever had in his whole life. Then four more years passed and yet another letter came. This time he explained that after he got his bachelor’s degree, he decided to go a little further. The letter explained that she was still the best and favorite teacher he ever had. But now his name was a little longer…. The letter was signed, Theodore F. Stoddard, MD. The story does not end there. You see, there was yet another letter that spring. Teddy said he had met this girl and was going to be married. He explained that his father had died a couple of years ago and he was wondering if Mrs. Thompson might agree to sit at the wedding in the place that was usually reserved for the mother of the groom. Of course, Mrs. Thompson did. And guess what? She wore that bracelet, the one with several rhinestones missing. Moreover, she made sure she was wearing the perfume that Teddy remembered his mother wearing on their last Christmas together. They hugged each other, and Dr. Stoddard whispered in Mrs. Thompson’s ear, ”Thank you Mrs. Thompson for* believing in me. Thank you so much for making me feel important and showing me that I could make a difference.” Mrs. Thompson, with tears in her eyes, whispered back. She said, ”Teddy, you have it all wrong. You were the one who taught me that I could make a difference. I didn’t know how to teach until I met you.” Warm someone’s heart today. . . pass this along. Just try to make a difference in someone’s life today? tomorrow? Just ”do it”. Random acts of kindness, I think they call it?
Tack Occupy Wall Street på Facebook för den!
Ska avsluta med ett väldigt bra och lite stillsamt fördrag som förklarar lite av den sjukdom som hela det globala utbildningssystemet lider av och som våra barn drabbas av VARJE dag i skolan (tack för tips Thomas de Ming).
Kategorier:ledarskap, Samhällsutveckling, skolan, Skolan och lärande, svensk politik, Uncategorized
Christer Hellbergs På spåret 
Kommentera