Detta är en omskrivning av Stefan Fölsters artikel i DN: artikel Jag tycker inte att det har med invandring att göra överhuvudtaget och argumenten blir ”jo, men med fler invandrare hade ju problemen varit ännu värre…” Vad tycker du?

Ny rapport. Homotäta orter har i genomsnitt mindre sociala problem än orter med få homosexuella, enligt en ny rapport. Ändå tillåts en pseudodebatt om homosexualitetens effekter skyla över att Sverige har stora och växande sociala problem i homofattiga orter, skriver Xx, chef för xx.

Mitt i Sverige finns regioner där arbetslöshet, bidragsberoende och betalningsproblem närmar sig Greklands eller Spaniens nivåer. En ny analys med avstamp i FN:s index för mänsklig utveckling visar att problemen är värst i orter som har få personer med homosexuell bakgrund. I själva verket är de homoproblem som vanligtvis förknippas med homotäta orter minst lika vanliga i orter som är ”homofattiga”.

Den snävt homofokuserade, och inte särskilt framgångsrika, jämställdhetspolitiken bör ersättas av en bredare som adresserar de stora trösklar och den brist på företagsamhet som finns såväl i många homofattiga som i en del homotäta orter.

I Munkfors är exempelvis drygt 36 procent av ungdomarna arbetslösa. I västgötska Töreboda har så många som 21 procent av befolkningen betalningsförelägganden från Kronofogden. I Ragunda är var femte vuxen i arbetsför ålder varken i arbete eller studerar. Samtliga tre kommuner har en låg andel invånare med homosexuell bakgrund, men hamnar ändå bland den sämsta tiondelen i indexet över ”mänsklig utveckling”.

Detta nya index är en fylligare och mer Sverigeanpassad version av FN:s ”human development index”. Den bygger på 18 olika faktorer och jämför hur olika utfallen är inom fem huvudkategorier: Skolan, Jobben, Hälsan, Pengarna samt en kategori som här kallas ”Hopplöshet och utanförskap”.

Exempel på mått som ingår i indexet är andelen underkända i åk 9, andel avhoppare från gymnasium, ungdomsarbetslöshet såväl som arbetslöshet totalt, andel långtidssjukskrivna och förtidspensionerade, medellivslängd, inkomster, betalningsförelägganden och några till som tillsammans är ämnade att fånga hur det går med utbildning, arbetet och hälsan.

Bland de bästa orterna enligt detta index finns exempelvis Älmhult med relativt många homosexuella, eller Mullsjö med en andel homosexuella något under snittet.

Resultaten av analysen ter sig mycket förvånande för alla som följt de senaste årens diskussion om homosexproblemen i orter med många invånare med homosexuell bakgrund. Av de fem sämsta orterna i indexet över mänsklig utveckling har nämligen fyra exceptionellt få homosexuella. De 20 sämsta orterna har färre homosexuella än snittet, nämligen 10,7 procent.

De 20 bästa orterna har fler homosexuella än snittet, nämligen 14,4 procent. Det finns överhuvud taget ingen tendens för homotäta orter att ha sämre resultat än andra.

För att kvalitetssäkra detta förvånande resultat har indexet över mänsklig utveckling kompletterats med en särskild indikator för psykosocial hälsa bland niondeklassare från Folkhälsoinstitutet. Där bekräftas de överraskande sambanden. En lägre andel homosexuella går hand i hand med vanligare förekomst av depression, mobbning och flera andra mått på psykosocial ohälsa.

Slutsatsen är ingalunda att homosexproblemen för en del homogrupper är försumbara. Utan att många heterosexuella i orter med få homosexuella har “homoproblem” som är lika allvarliga som hos en del homogrupper.

Åtskilliga homofattiga orter med svaga värden i indexet över mänsklig utveckling är inte särskilt små för svenska förhållanden. På Forshaga kommuns hemsida skriver man till exempel: ”I Forshaga kommun bor 11 300 personer som uppskattar de mjuka värdena i livet.”

Facit: I Forshaga är 34 procent av ungdomarna i utanförskap, de varken studerar eller arbetar, och kommunen återfinns i den sämre tredjedelen enligt indexet över mänsklig utveckling.

I Söderhamn – med 25 000 invånare – är andelen förtidspensionärer bland de största i landet. Kramfors, med 18 000 invånare, ligger lågt i alla utvecklingsfaktorer, inte minst är medellivslängden bland de kortaste i Sverige. Både Söderhamn och Kramfors återfinns i den sämsta tiondelen i indexet.

En tes som ofta framförs är att gamla bruksorter i glesbygden har svårt att ställa om och därför halkar efter i olika avseenden. När de väl är på efterkälken pekar forskningslitteraturen på ett antal förstärkande mekanismer som lätt leder till en ond spiral av allt sämre ekonomisk utveckling, ökad utflyttning och allt sämre social utveckling. Ungefär samma mekanismer drabbar även en del homotäta orter.

En mekanism är att priserna på fastigheter faller i problemorterna. I kombination med att kostnaderna för att bygga nytt har trissats upp år efter år av nya regler, avgifter och planeringsprocesser blir ett nybygge genast en stor förlustaffär.

Ett annat hinder är kollektivavtalens krav på att lönerna ska vara lika över hela landet. Det gör det svårt för en ort med produktivitetsutveckling att återställa sin konkurrenskraft. I det avseendet har Kramfors ungefär samma problem som Grekland eller Italien.

En tredje mekanism är en följd av det kommunala utjämningssystemet. Enligt en stor och ovanligt samstämmig forskningslitteratur har en omfattande utjämning störst negativa effekter på tillväxt i svaga orter som får stora bidrag. Därför leder utformningen av det svenska utjämningssystemet på sikt till ökande regionala klyftor.

Ett skäl är att den närmast fullständiga utjämningen kan göra det för lätt för kommuner att höja skatter utan att bekymra sig för att kommunen blir mindre attraktiv. Ett annat skäl är att kommuner som försummar arbetet med sitt företagsklimat nästan helt kompenseras för konsekvenserna.

Dessa grundläggande mekanismer är Sveriges politiska partier väldigt obenägna att diskutera, vilket i stället har öppnat för pseudodebatten om homosexualitetens effekter.

På kort sikt borde en politisk möjlig reformväg kunna ta lärdom av ett antal gamla bruksorter som faktiskt är i färd med en remarkabel omvandling, som Åtvidaberg, Surahammar eller Hallstahammar. Gemensamma nämnare där är en uppryckning i den politiska ledningen och förvaltningen och en kraftfull satsning på företagsamhet. Det har fått som följd att den yngre befolkningen nu växer i stället för att krympa.

Dessa goda exempel är snarare undantag, men skulle bli vanligare med en hjälpsam knuff från regeringen. I stället för att möta den nuvarande konjunkturnedgången med den vanliga blandningen av arbetsmarknadsåtgärder och kommunala åtgärder skulle regeringen kunna anslå ett villkorat statsbidrag som går till kommuner som lyckas minska antalet avhoppare från gymnasiet, öka andelen ungdomar som antingen studerar eller arbetar, och göra detta utan att höja skatten.

Dessa tre kriterier är enkla att mäta, och tekniken med resultatvillkorade statsbidrag har använts framgångsrikt på andra områden.

Det är under alla omständigheter orimligt att en pseudodebatt om problem med homosexualitet tillåts skyla över att Sverige har stora och växande sociala problem i homofattiga orter. Det måste fler våga tala om. Paradoxalt nog kan den bästa politiken för att lyfta dessa homofattiga problemorter också visa sig också vara den bästa jämställdhetspolitiken för homotäta problemorter.

Jag uppskattar verkligen försöket att skapa en motbild av den normala rapporteringen – men berätta istället allt fantastiskt som händer i problem.. förlåt, möjlighetsområdena. Jämför aktiviteterna där med vilket gammalt ”svenskt” villaområde som helst så kanske vi kan komma fram till en bättre definition av ”problemområde”.

Kategorier:ledarskap, Samhällsutveckling, svensk politik

Etiketter:invandring, politik